Arter försvinner, ekonomspråket består

Idén om val som värdefulla vad som än väljs har vridit uppfattningen om värde mot valfrihet.

Essä

Arter försvinner, ekonomspråket består

Är det rationellt att känna sorg över en hotad liten fisk? Ekologiska ekonomen Lina Isacs skriver om ett inlärt språk som styr våra värderingar.

Skribent Lina Isacs
Illustratör Peter Gehrman

En morgon hörde jag på radio om en mycket liten fisk, lerstubben, som sjunger. Lerstubben finns längs kusterna i Östersjön, och sången, berättade radioprataren, framförs av lerstubbshannen för att imponera på honan under deras parningsakt.

Förutom det roliga i att fiskar sjunger handlade inslaget om att sången verkar avgörande för lerstubbens existens. En svensk forskare har nämligen visat att bullret från båtar gör det svårare för lerstubben att få ungar, eftersom sången inte hörs lika bra.

Inom mig svajar känslorna till, från lycklig förundran – till bottenlös sorg: de hör inte varandra för allt buller. Vårt båtåkande hit och dit på havsytan gör att lerstubben sakta försvinner. Jag tänker: Om jag berättar det här för vem som helst, för en genomsnittsmänniska i Sverige i dag, är jag nästan helt säker på att hen skulle känna precis som jag.

Sen tänker jag mig att vad som oftast sker är att man inom sig släpper känslan, snabbt, särskilt sorgen. Och så tänker jag att det här säger något om vår tid.

Moralisering förkläs till sunt förnuft

Om jag skulle insistera på att prata om lerstubben, igen med en genomsnittsmänniska, skulle jag kunna få höra en historia som går ungefär så här:

”Ja, det är sorgligt, men vad spelar det egentligen för roll? En liten fisk, det är väl egentligen inte särskilt viktigt om den finns eller inte? Ställ den mot allt vi får: du och jag på en motorbåt, vinden i håret, ögon som blundar mot solen. På väg mot en grillkväll. Ett glas cava. Tänk. Inte vill vi avstå från det? Ja, vill du avstå från ditt kaffe som kommer med fartyg?”

”Jaa, nej”, säger någon bakom oss då, ”livet är svårt nog som det är.” ”Sen finns ju många andra fiskar kvar”, säger en annan. ”Det är helt enkelt inte rimligt att vi ska bry oss om en fisk, en liten, liten fisk, som dessutom är grå. Den går väl inte ens att äta?”

Ett ord som kan förklara det som sker är förträngning. Att arter försvinner på grund av vårt sätt att leva gör helt enkelt ont. Helst varken känner eller tänker vi därför efter.

En mer kuslig förklaring till att så många släpper lerstubben och hans ungar inom loppet av en utandning finns i historien ovan. Människorna i dialogen pratar nämligen ett mäktigt språk: ekonomspråket.

Typiskt för ekonomspråket är att tala som om människor är som att man pratar sunt förnuft när man egentligen moraliserar. När vi pratar detta språk tycks vi likt människorna i historien ovan hitta skäl till våra val som verkar lindra.

Men vilka skäl är det, egentligen, ytterst? Det är knappast ”andra varelser har inget egenvärde” eller ”människor är egoister”. Tänk efter – det skulle bara spä på vår ångest.

Nej, det är alltså något annat vi lindras av. Ändå används just en sorts egoism som yttersta förklaring till människors val, och detta av några av dem som länge haft störst inflytande över hur våra val bör tolkas och hanteras: ekonomer.

Ekonomer har bistått makthavare i decennier med råd kring hur våra samhällen ska förbättras. När de gjort det har de utgått ifrån en mycket specifik idé om ”värde”. Idén bygger på två val som ekonomer själva gjorde under mitten av 1900-talet. De hade visserligen goda syften – att förenkla svåra beslut – men var likväl ödesdigra.

De valde nämligen att utgå ifrån 1) att det enda som har ett värde i sig är att människors önskningar uppfylls och 2) att alla val människor gör handlar om sådana önskeuppfyllanden. På så vis blev val i sig en sorts mått på värde och ekonomerna kunde koncentrera sig på att studera endast valen för att säga vad som är värdefullt.

När en ekonom studerar våra val ser han alltså indirekt ett värde (lerstubbens ringa), men också en värdering av vad som är mer och mindre värdefullt och vad som därför bör prioriteras (låt lerstubben försvinna).

Vi skulle vilja välja annorlunda

Exakt hur politisk ekonomers tolkning av mänskliga handlingar är lämnar jag åt er att själva begrunda, men ett skäl till att den gjort succé är att ekonomspråket klätt in den i tillsynes neutrala ord. Att välja i enlighet med ekonomernas råd kallas till exempel effektivt.

Det klingar sunt förnuft. Idén om val som värdefulla vad som än väljs har därför ganska obemärkt vridit uppfattningen om värde i riktning mot valfrihet.

Låt oss återgå till lerstubbsdialogen. Notera hur människorna i den talar. Det framstår som dumt att inte acceptera det som redan valts och fortsätta välja det, och ja, att lerstubbens liv skulle väljas framför morgonkaffet, det säger ju sig självt: det kommer inte att ske.

De låter alltså precis som ekonomer tänker, om oss. Men notera nu de skäl som de anger för sina val. Det är inte egoismen som lindrar. Om du läser dialogen igen ser du att de två senare rösterna ytterst rättfärdigar det de gör som egentligen gör ont med att de faktiskt också lider.

Lina Isacs forskar i ekologisk ekonomi. Hon disputerade på KTH 2021 med en avhandling om den etablerade nationalekonomins förhållningssätt till naturen, och om alternativa sätt att värdera det som är viktigt för oss.

Kan det vara så? Att det extra vi unnar oss, det som egentligen är lyx, får gå före lerstubbens liv inom oss, eftersom det hjälper oss i det svåra med att vara människa?

Det låter egoistiskt, men rymmer något annat. Något hoppingivande. Det säger om oss att vi inte menar det. Vi skulle vilja välja annorlunda.

Det egentliga skälet till att lerstubben försvinner ligger alltså närmre ekonomernas idé om oss, än oss. Vi har blivit ekonomspråkare. Och det, det säger en viktig sak om världen: den är inte given, vi är inte givna.

Den reflexmässiga sorg som många känner när lerstubbars sång tystnar kan därför bli längre än en utandning. Den är kanske en del av ett vaccin mot de idéer om världen som krossar den, och som förkrossar oss.