Ugglekoll på sorkarna
Lappugglan hör hemma i nordliga granskogar, men fotograf Mattias Edman följde ett gäng ugglor som hittade ett sorkskafferi vid kusten utanför Sundsvall.
Det är något speciellt med ugglor. Man kan både känna sig iakttagen och få ögonkontakt, på ett sätt som inte är möjlig med andra fåglar.
Mattias Edman, biolog, forskare vid Mittuniversitetet och naturfotograf, tog chansen när hungriga lappugglor från nordliga skogar drog iväg till nya trakter. Utanför Sundsvall vid kusten hittade ett gäng lappugglor det de sökte: Mat, eller med ett annat ord: vattensorkar.
– Ugglor sväljer ju sina byten hela, men vattensorkar är riktigt stora. Jag såg hur lappugglorna fick jobba för att få i sig sorkarna. Ibland försökte de stycka bytet till mindre bitar. En gång såg jag hur två ugglor slet och drog i samma sork.
Många timmar av väntan med kameran i de stora, grå fåglarnas närhet, gav Mattias upplevelser utöver det vanliga.
– Vid ett tillfälle kunde jag räkna in sju ugglor i landskapet runt mig.
Ugglefakta:
– Det verkar som lappugglan, hemmahörande i de nordligaste landskapen, utvidgar sin utbredning söderut. På rödlistan är lappugglan klassad som nära hotad, men den har blivit vanligare ner mot Bergslagen.
– När det finns gott om smågnagare föds många ugglor. Man uppskattar att det finns någonstans mellan 440 och 1 040 vuxna lappugglor i Sverige. 2012, som inte var sorkår, konstaterades bara två säkra häckningar – i Småland.
– Lappugglan häckar i gammal, högstammig granskog. De tar över risbon efter andra rovfåglar. Någon gång kan de också häcka i toppen på en grov högstubbe.
– Lappugglan är 60-70 cm lång och har ett vingspann på 135-160 cm. Honan är större än hannen. När det är riktigt kallt måste de äta mer. Då jagar ugglorna inte bara i gryning och skymning, utan också i dagsljus. De är inte särskilt skygga, men de skarpa gula ögonen har stenkoll på omgivningen.
