LÄNDERNA RUNT ÖSTERSJÖN har i många år försökt att minska utsläppen av näringsämnen till innanhavet. Men trots det ligger övergödningen kvar på ungefär samma nivå. Det tar decennier innan de närsalter vi tidigare släppt ut i sjöar och våtmarker slutar läcka ut i havet. Ökad nederbörd de senaste två årtiondena har dessutom gett ökad avrinning – som i sin tur för med sig mer näringsämnen ut i havet.

Finns det några snabbare lösningar på övergödningsproblemet? Ja, kanske. Naturvårdsverket har utrett olika tekniska och kemiska lösningar på syrebristproblemet. Efter att ha sorterat bort de mest orealistiska och farliga projekten, som att öka saltvatteninflödet genom Stora Bält och Öresund, eller att pumpa ner syre till bottenvattnet, återstår möjligheter att röra om vattnet i språngskiktet och att fälla ut fosfor med aluminium eller kalk. En tredje väg är att restaurera vattenområden i kustzonen, så att de bättre kan fånga närsalterna från land. Naturvårdsverket vill tillsammans med några forskningsstiftelser stödja ytterligare forskning och pilotprojekt kring dessa metoder.

– Även om vi skulle lyckas stänga av all tillförsel av näringsämnen i morgon så skulle det ta mellan 50-100 år innan vi är tillbaka i bakgrundshalter av dessa ämnen i vattnet, säger Sven Blomqvist, docent i systemekologi vid Stockholms universitet. Men vi kan inte stänga av allt, inte de naturliga källorna och inte alla mänskliga. Om nu halterna av närings¬ämnen är för höga så måste vi vidta aktiva åtgärder ute i vattnet för att reducera mängderna.

Varje år tillförs egentliga Östersjön 445 000 ton totalkväve och 16 000 ton fosfor. Men Östersjön är redan full av fosfor. Mellan 300 000 och 500 000 ton fosfor cirkulerar redan i Östersjöns vatten.

ATT FÄLLA UT OCH BINDA FOSFOR till bottnarna med aluminiumsalter är en metod som använts länge och med gott resultat i sjöar. Aluminium används också i vattenverken för att rena vårt dricksvatten från fosfor. Aluminium binder fosfor även under syrefria förhållanden, till skillnad från det järn och mangan som redan finns i havsbottnen.

– Det är en naturlig process som vi i ett trängt läge vill förstärka, säger Sven Blomqvist.

En billigare men lite mindre effektiv metod är att använda rödslam. Det är en restprodukt som erhålls när aluminium lakas ut ur bauxit.

Ett annat alternativ är att använda kalk för att binda fosforn i havsbottnarna, eller en kombination av aluminium och kalk. Det fungerar i varje fall i sjöar, där kalkning mot försurning ger sänkta fosforhalter som en bieffekt. En tredje möjlighet är att stimulera bildning av apatit (ett fosforrikt mineral) i havsbotten. Det bildas inte spontant i dagens Östersjö, men vi kan hjälpa till att sätta i gång processen genom att tillsätta kalicum.

Sven Blomqvists forskargrupp har ansökt om medel från Naturvårdsverket för ett pilotprojekt kring dessa idéer. De vill börja i provrörskala på labbet, gå vidare med försök i slutna ekosystemkammare för att därefter experimentera i en avskild havsvik.

– Vi kanske kan fälla ut merparten av fosforn i kustom¬råden i stället för på djupare bottnar. Det är enklare och billigare, samtidigt som vi minskar fosfortillförseln från land, säger Sven Blomqvist.

Grovt skattat är kostnaden för en kemisk fällningsbehandling av Östersjön någonstans mellan tre och 30 miljarder kronor – beroende på hur effektiv fällningen visar sig vara och beroende på vilka kemikalier som används.

Finns det då inga negativa miljöeffekter av kemisk fällning.

– Man har gjort detta länge i sjöar, utan att se några negativa effekter på ekosystemet. Andra komponenter i havsvattnet kan dock påverkas, exempelvis kisel (ett viktigt ämne för kiselalger). Det vi vet i dag är att aluminium bara binder kisel tillfälligt, men det är ett exempel på frågeställningar man behöver titta närmare på. De farhågor jag haft om aluminiumbehandling i Östersjön har inte infriats, men viss ödmjukhet är påkallad, mycket forskning krävs innan vi kan komma vidare.

Daniel Conley vid geologiska institutionen på Lunds universitet har invändningar mot tanken på aluminiumfällning av fosfor i Östersjön.

– För det första kan man fråga sig om det verkligen fungerar, i sjöar ja, men havsvatten innehåller andra ämnen, sulfater, magnesium och kalcium med flera, som kan reagera med aluminiumet. Det andra är att när man väl hällt i kemikalierna finns det ingen återvändo. En tredje invändning är att Londonkonventionen mot dumpning av kemikalier i havet lägger legala hinder i vägen. Projektet kräver godkännande av alla länder runt Östersjön. Möjligtvis kan det gå lättare att få tillstånd att sprida aluminiumet i svenska kustområden än att göra det ute i havet.

EN ANNAN IDÉ SOM VÄCKT INTRESSE är tanken att pumpa ned vatten från strax under saltvattensprångskiktet till djuphålorna för att syresätta dem. Pumparna skulle kunna drivas av vind- eller vågkraftverk.

– Jag är tveksam till detta, framförallt för att det inte finns järn i tillräcklig mängd i Östersjöns vatten, säger Sven Blomqvist. Järnet är nödvändigt för att binda fosforn. Under syrefria förhållanden binds järnet till järnsulfid, som är svårlösligt, det tar lång tid för den att lösas upp om vattnet syrsätts igen. Pumparna måste också gå kontinuerligt under lång tid för att det ska vara någon idé, slutar man pumpa och det blir syrefritt frisätts ju fosforn igen efter ett tag. Tekniken blir dessutom mycket dyr.

När man blandar om vattnet på 50-100 meters djup förändras salthaltens fördelning i vattenmassan. Det kan påverka torskäggen, som håller sig flytande vid en viss salthaltsnivå.

– Det krävs mycket forskning och en ordentlig riskutvärdering innan man startar något storskaligt omblandningsprojekt. Vi måste tänka oss för noga innan beslut, kommenterar Daniel Conley.

Enligt Daniel Conley är minskade utsläpp det vi måste lägga ned mycket mer kraft på.

– Det kommer aldrig att gå att rädda Östersjön med enbart tekniska lösningar. Vi måste också framförallt ändra på jordbruksmetoderna, minska på gödningsämnena, ha gröna skyddszoner mot vattendrag och en bättre hantering av stallgödseln.

I ÖSTERSJÖN DOMINERAR TRE FISKARTER, sill/strömming, skarpsill och torsk. I takt med att torsken fiskats ut har skarpsillen ökat. Den äter huvudsakligen djurplankton, vilket leder till ett minskat betestryck på växtplanktonalgerna, något som i sin tur ger större risk för algblommingar.

Skarpsillens ökning har också drabbat gädda och abborre hårt i öppna kustområden. Hypotesen är att deras yngel svälter ihjäl som nykläckta på grund av bristen på djurplankton.

Fiskeriverket inleder nu ett sexårigt forskningsprojekt för att studera rovfiskarnas roll i ekosystemet. Tanken är att fiska ned skarpsillsbeståndet inom ett begränsat område för att se om det kan göra att torsk, gädda och abborre kommer tillbaka. Verket ska också utreda förutsättningarna för att tillämpa metoderna i större skala.

Projektet ska göra experiment i Kalmarsund för att studera rovfiskarnas, skarpsillens och spiggens roll i näringsväven. Senare ska de också prova att fiska ned beståndet i ett havs¬område.

– Troligen måste man minska skarpsillsbeståndet kraftigt, jämfört med dagens fisketryck, för att få önskad effekt, säger Mikaela Bergenius, projektledare vid fiskeriverkets kust¬fiskelaboratorium i Öregrund.

– Att fiska bort skarpsill kan bara få en övergående effekt, näringen finns ju kvar i vattenmassan, utfiskningen måste upprepas för en långvarig effekt, menar Sven Blomqvist. Grundproblemet är fortfarande att vi har för mycket näring i systemet. Det mesta av näringen är inte bunden i fiskbiomassan. Belastningssituationen kvarstår. Det är bättre att återföra näringen till bottnarna där den hör hemma.

Daniel Conley är också skeptisk till att fiska ned skarp¬sillen.

– Det är inte säkert att det hål i näringskedjan som uppstår om man fiskar ner skarpsillen fylls av rovfisk. Risken finns att nischen istället fylls av den nyinvandrade amerikanska kammaneten, som tidigare ställt till stor skada på fisket i Svarta havet.

MÅNGA FORSKARE MENAR ATT DET är bättre att freda torsken och låta torskstammen växa till sig. Då kan de äta upp skarpsillen och minska trycket på djurplankton.

– Jag är inte övertygad om att ett minskat skarpsillsbestånd gör det lättare för torsken att komma tillbaka, säger Sture Hansson, professor i systemekologi vid Stockholms universitet. Däremot finns det belägg för att skarpsillen förstärker algblomningar genom att äta upp djurplankton.

Enligt Sture Hansson vore det ekonomiskt klokare att minska torskfisket under ett par år för att bygga upp torskbeståndet igen. Det är billigare än att försöka fiska ned skarpsillen, och mycket billigare än att minska utsläppen från land. Men en klok fiskeförvaltning tar inte bort orsakerna till övergödningen, utan förändrar bara miljöeffekterna av utsläppen.

– Torskbeståndet är just nu på väg upp, vi har haft tur och fått hjälp av naturen. Om politikerna nu följer forskarnas råd och står emot kraven på höjda kvoter så skulle vi kunna få en kraftig uppbyggnad av beståndet på bara på ett par, tre år.

År 2005 var torsken som mest illa ute någonsin, med en lekbiomassa på bara 80 000 ton i Östersjön, i år är beståndet uppe i 160 000 ton. 2010 kan det vara 240 000 ton om man följer de vetenskapliga råden.

– Ett hållbart torskbestånd skulle äta lika mycket skarpsill som vi fångar i dag. Då behöver vi inte fiska ner skarpsillen. Genom att bygga upp torsken ytterligare skulle man kunna få bättre vattenkvalitet och bättre fiske, avslutar Sture ¬Hansson.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.