Data som visar att atmosfärens koldioxidhalt sannolikt ökar snabbare än någon gång tidigare under jordens historia gör att tanken hisnar. Vart är vi på väg?Men när jag började samla material för den här krönikan var det ändå en annan känsla – en mer optimistisk underton – som ville göra sig hörd. I en rapport från Klimatkonventionens senaste möte talas om två ansikten. Medan förhandlarna tycks göra allt för att bara se till sina egna länders intress­en, har miljörörelsen, industrin, lokala aktörer och forskarvärlden redan satt igång arbetet för att skapa ett samhälle utan stora utsläpp av växthusgaser.Detta praktiska arbete kan bli avgörande, eftersom det är en förutsättning för att uppfylla de politiska löftena. Kanske är det till och med så att gränsen för vad politikerna kan gå med på sätts av vad de tror att ett land kan tjäna på eller åtminstone klara av utan att det kostar så mycket. I så fall spelar det roll när jag tar bussen istället för bilen. Köksbord­diskussionen om oljeräkningen och hur mycket det skulle kosta att isolera vinden blir inte bara en fråga om min egen privatekonomi. Det finns ett samband mellan mina val och den internationella politiken.

Kanske är det därför jag lägger vikt vid en opinionsundersökning som Naturvårdsverket lät göra i Sverige i höstas, där hela 95 procent tyckte att det är viktigt att göra något åt ­klimatförändringarna. Kanske är det därför jag noterar att Sverige lyckats minska utsläppen av växthusgaser med ett par procent sen 1990. Pessimismen gäller prognosen framåt i tiden och där kan vi fortfarande göra något. Den stora utmaningen ligger i att stoppa trafikökningen, som hotar att omintetgöra andra ansträngningar att minska utsläppen.Varför är det så viktigt att lyckas? Det självklara skälet är att vi måste begränsa takten i klimatförändringarna för att ge samhälle och natur en rimlig chans att anpassa sig. Men i diskussioner med forskare från olika områden har jag också stött på skäl som inte uppmärksammas lika mycket. Ett är att klimatförändringar kan minska effekten av andra naturvårdsinsatser. Det gäller gamla miljögifter som kan komma i rörelse i naturen när glaciärer smälter och när värmen börjar tära på havsisen i Arktis. Eller att mer nederbörd och högre temperatur ökar läckaget av näringsämnen ur marken och därmed övergödningen. För Östersjön kanske andra åtgärder för att minska läckaget av kväve kommer att te sig meningslösa. Och vad är det för mening med att skapa naturreservat för att skydda biologisk mångfald om klimatförändringar eller höjning av havsytan inte längre skapar den miljö som behövs för de hotade arter och naturtyper som vi vill värna om?Politiskt skulle framgångar i klimatarbetet kunna göra det lättare att ta sig an andra stora utmaningar. När klimatpolitiken på allvar började diskuteras internationellt var det i en våg av optimism från ett framgångsrikt samarbete för att skydda ozonskiktet och med draghjälp från stämningen kring FNs toppmöte om miljö och utveckling i Rio. I dag skulle samma optimism behövas kring ambitionerna om hållbar utveckling. Det handlar inte bara om att förhindra att klimatförändringar omintetgör andra ansträngningar att skapa en utveckling som är socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar. Minst lika viktigt är om klimatpolitiken kan skapa ett positivt samtalsklimat och en vilja att hitta nya, innovativa sätt att arbeta tillsammans.

Annika Nilsson är vetenskapsjournalist och doktorand vid Linköpings universitet.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.