Annons

Ingen miljö utan fred

KRÖNIKA * VINTERN 2015. Världens ledare samlas i Paris för att diskutera klimatfrågor.

Vintern 1915. Från zeppelinare släpper tyskar bomber över Paris.

I Sverige har vi haft fred i över 200 år. Många av oss svenskar betraktar därför freden som något självklart och glömmer att fred är en förutsättning för så mycket annat, inte minst det mesta av miljöarbetet. Jag skriver ”det mesta” eftersom jag en gång träffade en svensk forskare som arbetade med att utveckla miljövänliga granater. När min förvåning klingat av insåg jag att mannens arbete inte var helt absurt. Tror man att krig är oundvikligt är det bra om vapnen inte skadar miljön mer än nödvändigt. Men jag har ändå svårt att tänka mig att mannens granater, trots att de inte innehåller försurande svavel, någonsin blir Svanenmärkta.

Det värsta med krig är givetvis alla som skadas och dödas. Likväl bör man inte glömma vad krig gör med miljön.

Alla de byggnader som ett krig raserar förbrukar energi och resurser för att byggas upp igen.

Alla de skogar som ett krig mejar ner tar århundraden för att åter växa till sig.

Alla de jordar, sjöar och hav som förorenas av svavel, utarmat uran, läckande olja och bladfällande gifter tar evigheter att återställa.

Att tro på en varaktig fred är därför en förutsättning för allt miljöarbete. Vi måste tro på freden för att våga plantera skog, bygga järnväg, montera vindkraftverk och odla ekologiskt. Den som i stället tror på en framtid i ofred kan lika gärna fortsätta med en ohållbar livsstil eftersom allt ändå kommer att gå åt helvete.

Vad fred bygger upp, river krig ned.

Jag tänkte på det gamla ordstävet när jag en decemberkväll landade i Jordanien samtidigt som Israel startade sin militära offensiv Gjutet bly mot den palestinska Gazaremsan. 

Varje kväll såg jag raserade hus, förtvivlade människor och blodiga lik på Tv. Varje morgon läste jag om samma sak i tidningarna.

På nyårsnatten stod jag på ett mörklagt hotelltak. Allt firande i Jordanien var inställt. Det var tyst, släckt och sörjande. Dagen efter gick jag till en bank för att skicka pengar till en FN-organisation som jobbade inne i Gazaremsan. 

– Det går inte, sade banktjänstemannen. 

Han kunde däremot skicka pengar till en annan organisation som var lika bra. 

– Same same, sade mannen.

Kanske hamnade mina pengar rätt.

Kanske gick mina pengar till miljöfarliga granater. 

Jag tänkte liknande tankar när jag under en vecka reste runt i Rwanda bland nerbrända byar, massgravar och ansamlingar av kranier.

Jag tänker samma tankar om Afghanistan, dit jag ständigt misslyckas med att resa då landet verkar befinna sig i ett konstant tillstånd av krig.

Därför försöker jag att inte bara stödja miljöorganisationer utan även dem som arbetar för fred.

Därför försöker jag konsumera produkter från krigshärjade områden: ekologisk olivolja från de palestinska områdena, ekologiskt kaffe från Rwanda, ekologisk saffran från Afghanistan. Att stötta dessa producenter, som tror så mycket på en fredlig framtid att de vågar satsa på en miljövänlig odling, är det minsta jag kan göra.

Det, och att hålla tummarna för förhandlingarna i Paris vintern 2015.

Johan Tell, journalist och författare


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Johan Tell
Artikeln publicerades i