Annons
Från dike till flödande natur

Från dike till flödande natur

Ett rakt dike i en leråker gör ingen naturvän glad. Men om man dämmer, snirklar till vattenflödet och skapar våtmarker händer det grejor. Vattenvårdare har fått den svårt nerkörda Kävlingeån att åter myllra av liv.

Skribent Carl-Axel Fall

”VI TYCKTE ATT DET BLEV så vackert här att vi byggde en friggebod. Här har vi haft grillkvällar med kyrkan på sommaren. Vi går hit nästan varje dag, och grannarna också. Det är ju så fint.”

Bo och Majvi Åkesson bor på mitt på den skånska landsbygden, någon mil öster om Eslöv. De är pensionerade jordbrukare. På deras marker slingrar Bråån fram, ett biflöde till Kävlingeån. Just där den gör några lekfulla böjar var det tidigare potatisåker. Men hösten 2002 kom en bulldozer och några grävmaskiner och började schakta. De grävde sig ned cirka en meter, på några ställen gjordes några gropar på cirka 1,70 meters djup.

Sedan dess är potatisåkern en damm. I dag har Bo och Majvi en båt här. Just denna vårdag då den sista snödrivan nätt och jämt töat bort är det gott om sothöns, viggar och gravänder i dammen.

Bo och Majvi är starkt förbundna med jorden. De har skarpa ögon för den nya växtlighet som börjat spira här på dammvallen.

– Vi ser nya växter komma på stranden varje år. Det är fascinerande att dessa gräs och strandörter plötsligt trivs här där vi förut plöjde och kupade för potatisen. På sommaren går här får som betar. På vintern ser vi folk som åker skridsko.

I ÅRHUNDRADEN HAR SKÅNES LANTBRUKARE rätat ut bäckar, dikat ut våtmarker, avlett vatten där så varit möjligt. Varje plätt ny torrlagd åkermark har givit mer att skörda och mer i plånboken.

Men det fanns också en baksida av utdikningen. Landskapet tappades snabbare på sitt vatten och de räta dikena och åarna förde med sig mer av jordbrukets näringsämnen ut i havet.

Kävlingeån, Skånes näst största å, har alltid haft vänner. Här vandrade havsöringen upp och man kunde meta en del andra fisk­arter. Vid biflödet Klingavälsån fanns Vombs ängar där naturvårdsintressena var mycket starka, bland annat arbetades det hårt för att få storken att trivas.

Men vattnet i åsystemet blev sämre, övergödningen tilltog. Reningsverken i kommuner som Eslöv, Kävlinge och Sjöbo fungerade dåligt. Under 70- och 80-talen blev larmen om algblomningar i Västerhavet allt intensivare. Badstränderna i Skåne och Halland var periodvis fyllda av en brun sörja.

Forskare och miljöengagerade började tala om möjligheten att återskapa en del av de gamla våtmarkerna. Det skulle hejda utflödet av kväve och fosfor.

Kävlingeåns vattenvårdsförbund som bestod av de nio kommuner som finns längs åsystemet tog under tidigt 90-tal kontakt med Ekologgruppen för en första utredning om förutsättningarna att återskapa våtmarker. Det resulterade i ett projekt som hittills pågått i 14 år och som nyligen förlängts med ytterligare två.

Kalle Holmström, som leder Ekologgruppen i Landskorna och drivit arbetet, berättar om ett miljöprojekt som framstår nästan som en solskenshistoria.

– Kommunerna har ställt upp. De större i åns nedre delar som Lund och Eslöv har betalat lite mer. Men det har aldrig blivit käbbel eller partipolitik kring detta.

ATT GRÄVA OCH BYGGA dammar kostar förstås pengar. Men kommunerna har var för sig inte behövt satsa så stora summor. Ändå har det blivit en del genom åren. Hittills beräknar man att projektet kostat cirka 107 miljoner. Cirka hälften har skjutits till från staten och från EU. 150 dammar eller andra projekt har skapats. 350 hektar har förvandlats till våtmark.

Att dämma kan vara ganska billigt, att gräva blir dyrare, särskilt om man måste ned flera meter. Men de flesta grävningarna har inte varit djupare än en meter.

På några ställen har man återskapat meandrar (åsvängar) i vattendrag. De nya krokarna på Klingavälsån är välkända bland fackfolk. Just den biotopen har ansetts särskilt värdefull både för vissa arter och för dess estetiska värden.

Man skulle kanske tro att det varit en utmaning att övertyga markägarna – oftast bönder – om miljöfördelarna. Men Kalle Holmström berättar att det varit nästan tvärtom.

– Bönderna är närmare naturen än medelsvensson. De förstår hur gödning och växtlighet hänger samman. De flesta projekt har kommit till stånd tack vare att markägare, bönder, velat återskapa en del av det gamla landskapet.

Alldeles säkert har det faktum att de fått ersättning för mark som förvandlats till våtmark spelat in. 20-40 000 kronor per hektar har varit en vanlig ersättning. Om det gällt jordbruksmark nära tätorter har priset i några fall närmat sig 70 000. Men lika säkert är att det också funnits en önskan hos slättens folk att få tillbaks en rikare natur. En vatten­spegel, en dunge, en åbrink på slätten berikar vardagen.

Denna dag då fotografen Johan Hammar som också är biolog på Ekologgruppen vandrar runt dammen hos Bo och Majvi Åkesson skriar måsar och det sjunger av vår över den blanka vattenspegeln.

– Nästan fem hektar åkermark försvann. Först var jag tveksam till att ta bort odlingsmark, men Håkan Björklund från Ekologgruppen övertygade mig. Det var ett spännande projekt, det var något nytt för oss. Men jag undrar än i dag hur man kunde lägga så fin matjord på vallarna? Den hade man väl kunna schakta bort till åkern!

Alldeles intill dammen rinner ån. Bo berättar att det på 60-talet inte fanns en fisk i ån. Sedan har fiskart efter fiskart kommit tillbaka. I dag finns stationär öring i hela vattendraget och ibland vandrar öring in i dammen.

Johan Hammar, som vid sidan av att ha projekterat ett antal av dammarna, har ägnat mycket tid vid vattnen med sin kamera. Han berättar att förutom övergödningsproblematiken så har projektet allt mer motiverats av målen att öka den biologiska mångfalden och att tillgängliggöra natur för skåningarna.

– Visst är det kul att strandpaddor och lövgrodor etablerat sig längs ån, att vattensalamandrar kommer in redan år ett i en ny damm och att mindre strandpipare hittar dit direkt, säger Johan.

Hur har då Kävlingeåprojektet lyckats när det gäller att hejda övergödningen till Öresund? Kalle Holmström:

– Både fosfor- och kvävehalterna är på väg ner och orsaken är till en del de anlagda våtmarkerna. Men samtidigt har de enskilda avloppen förbättrats, vi har fått mindre fosfor i tvättmedlen, reningsverken har förbättrats och lantbrukets läckage har sannolikt minskat. Så det är en mängd faktorer som samverkar. Många bäckar små, skulle man kunna säga.

Enligt Kalle Holmström har kväveutflödet genom Kävlinge­åns mynning minskat med mellan 1?000-3?000 ton sedan projektet startades. Våtmarken svarar för cirka fem procent av minskningen. Fosforn har minskat med 30-40 ton per år. 5-10 procent av den totala minskningen svarar våtmarken för.

Fosforn cirkulerar genom växterna och sedimenterar däremellan i dammarna. Kvävet renas genom att bakterier om­vandlar nitratkväve i vattnet till luftkväve. Luften består till stor del av kväve.

En damm är en fosforfälla, men den kan vid ogynnsamma omständigheter också börja ge ifrån sig fosfor. Det kan hända exempelvis vid syrebrist.

I dag forskas det en hel del kring dessa processer. Svårig­heten är än så länge att säkert kvantifiera de olika ämnena i processerna då förhållandena ändras så pass mycket år från år. Det finns dock forskningsresultat som visar att exempelvis Ringssjön i Skåne renar cirka 70 procent av det kväve som rinner till sjön.

Emelie Björling är projektledare för Lunds kommun. Hon berättar att ambitionen att angripa övergödningen kanske var väl hög i starten.

– Men vi är nöjda med resultatet. Den utvärdering som Hushållningssällskapet i Halland nyligen avslutat visar på ­en god kostnadseffektivitet mot övergödningen. Vi har fått ett bra resultat, mer kunskap, mer natur och vi har räddat några rödlistade arter.

NILS ENGLESSON HAR SUTTIT MED i vattenvårdförbundets styrgrupp sedan start. Han var tidigare kommunekolog i Lund. I dag är han pensionär. När nu organisationen ändras för att följa EUs vattendirektiv är han kvar som representant för den ideella naturvården, främst Naturskyddsföreningen.

– Det har varit ett nära idealiskt projekt. Samarbetet har gått som på spår. Bara lite tjall någon gång då två av de mindre berörda kommunerna drog in sina anslag, men de hade andra bra vattenvårdsarbeten att sköta samtidigt.

– Kävlingeåprojektet är med rätta att se som ett föredöme, mycket tack vare Ekologgruppens målmedvetna arbete.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.

Skribent Carl-Axel Fall
Artikeln publicerades i