Hälsa inte. Undvik ögonkontakt. Tänk anställningsintervju. Tänk tvärtom. Då kanske du kan bli du och kompis med nyfunna fågelskådarkollegor.

I de här kretsarna stövlar man nämligen inte fram till första bästa tub (bara riktiga amatörer skulle nedlåta sig till att säga tubkikare) och spontanpratar om allsvensk fotboll eller diskuterar vilken av karaktärerna i Seinfeld som egentligen är roligast. Det vore ungefär lika comme-il-faut som att spotta snus på pensionärer. Som novis inser jag detta redan efter ett par minuter bland proffsen på Öland.

Första mötet med en ny kultur är alltid intressant. Den anbefallna entrén i skådarkretsar är en sofistikerad historia. Den finns bara i ett acceptabelt utförande, och i ceremonin ingår inget hej. Medan kikarsiktet febrilt riktas in yttrar den senast anlände de magiska ord som en gång höggs in i budordstavlesten. Men inte hur som helst. Ut i tomma intet ska det vara. I förbifarten liksom, inte för högt eller för angeläget, snarare med skattebyråkratens likgiltighet:

– Har de’ va´tt nåt?

Som ett eko av kriminalreporterns kvällssamtal till polisen.

Nykomlingens kardinalfel i det här skedet är att lyfta blicken från tuben medan han eller hon ställer frågan. Kom ihåg: ögonkontakt undanbedes, vänligt men bestämt.

Situationen är ödesmättad. Jag anar att det inte finns så många korrekta svar på frågan. Jag tiger tacksamt, med blicken nedslagen i kryssboken, men med ett halvt öga på min kompanjon som har varit med förr. Han mumlar ett ”nä”, utan att för ett ögonblick titta upp från tuben. Han följer upp med ett par sekunders prövande tystnad (som motparten på inga villkor får bryta) och tillägger ”bara det vanliga”.

Ett respektingivande svar som håller i nio fall av tio, minst.

Det är ungefär här som den spirituelle konversatören bör passa på att briljera. Spelrummet för improvisationer är lite större än vid öppningsrepliken. Tystnadens längd kan varieras, och att överraska med att helt utelämna tillägget ”bara det vanliga” tycks vara OK. Själv leker jag med tanken att rabbla upp de kanske 14 arter jag har sett i bilen på väg till Öland. Eller vråla ”pekinganka!” och se reaktionerna. I tid inser jag att det skulle vara en farlig lek.

Men något händer ungefär vid mitt femtionde kryss (törnsångare), efter någon timmes idogt stirrande i tuben. Jag tappar distansen.

Jag ska sopa banan med Kjell Larsson! Ja, den där miljöministern, alltså. Lika blek som skådare som minister, för vad ska man annars säga om 87 kryss på sisådär tio år (enligt uppgift i SN nr 6/98)? Störtlöjligt. Jag klår honom på en helg. En fin fjäder i mullehatten ska det bli. Kanske blir det rent av tresiffrigt.

Jag häpnar inför mitt nya jag. Vad håller jag på med? Jag har lämnat majoriteten ”vi” och blivit en i minoriteten ”dom”. Det diffusa, anonyma bakgrundskvittret som brukar förhöja upplevelsen av en promenad på Djurgården duger inte längre. Nä, nu kräver jag att få se artisten i fråga. Jag till och med insisterar på att få reda på vilken art det är som sjunger upp. Och ve den pippi som gör sig skyldig till att vara ladusvala! Åt så alldagliga konstflygare fnyser jag föraktfullt. Näsvingarna skälver av indignation, som på en gammal vrång märr. Råkar ladusvalan dessutom vara den tionde på raken rinner det till i sinnet. En kötted följs då av hallucinatoriska bilder på näthinnan. Jag ser tjära och fjädrar och kokande kittlar.

Inför fågelskådarnas ansiktslösa riksrätt är trivialitet att jämställa med förräderi.

I mitt nästa liv flyger jag gärna. Men bara som rödlistad art.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.