Den tysta cancern efter Tjernobyl

Den tysta cancern efter Tjernobyl

Mer kunskap behövs om hur olyckor i kärnkraftverk kan tänkas drabba omgivningen, enligt Strålsäkerhetsmyndighetens expert Pål Andersson. Trots det möts forskare inom området av hårt motstånd. Ansvariga svenska myndigheter svarar inte på varför de inte finansierat fler studier.

Mikael Svensson har tillbringat många timmar i ett väntrum på sjukhuset i Gävle tillsammans med sin cancersjuke bror. När de satt där och väntade på strålbehandling talade de om den stora kärnkraftsolyckan i Tjernobyl med andra som var där i samma ärende.

– Många ville lätta sitt hjärta och trodde absolut att det var kustnedfallet som var orsaken till att de var där, säger Mikael Svensson.

Han minns fortfarande kvällen i slutet av april 1986, när han gick ut på farstubron och tyckte att luften var konstig.

– Det kändes otäckt. Det duggregnade, ett disregn. Jag ser det framför mig så tydligt. Och på morgonen tyckte jag att där fanns en märklig doft. Jag reagerade redan innan jag visste vad det var frågan om.

Roger ­Björklund och Mikael Svensson bodde båda i trakten som drabbades av nedfallet.

Sedan fick han veta att en del av innehållet från en kärnkraftsreaktor i dåvarande Sovjetunionen hade fallit ner över kusten där han bodde i Söderhamn och en bit inåt landet. När ett par årtionden gått började han också tänka på hur många bekanta som ­drabbats av cancer. Arbetskamrater vid Norrsundets bruk, grannar, vänner, medlemmar av bandet. Och så brorsan.

– Det gick väldigt fort, det var magen, ryggraden och sedan spritt överallt. Det bara vällde ut. Han skulle snart fylla 60 år när han åkte in akut. Han skulle ha fått tårta på sin födelsedag men då var han död, berättar Mikael Svensson.

Åren efter olyckan sade myndigheter som dåvarande Statens strålskyddsinstitut att det inte skulle vara någon större risk för hälsan. Men för säkerhets skull avråddes de boende i trakten från att äta vissa födoämnen, viltkött skulle de inte äta alls under en tid. Men det är möjligt att det som gjordes inte räckte.

Nu har ännu en studie bekräftat att det kan vara så som Mikael Svensson och de andra i väntrummet på cancerkliniken i Gävle tror.

Inte bara brorsan. Med tiden började Mikael Svensson inse hur många omkring honom som drabbats av cancer.

Hassan Alinaghizadeh, medicine licenciat vid med­icinska faktulteten på Uppsala universitet, har studerat uppgifter om 735000 personer i de områden i östra Sverige som drabbades värst av nedfallet, bland annat i Mikael Svenssons hemtrakt. Personernas bostadsort har jämförts med Socialstyrelsens register över personer som drabbats av cancer. Uppgifter i stora databaser har jämförts på individnivå.

Mikael Svensson har bestämt sig för att gå i pension i förtid för att njuta av tiden som är kvar.

Resultatet visar att de som har bott längre tid i de värst drabbade områdena oftare fått cancer än en jämförelsegrupp med personer som bott i närliggande områden men med nästan inget nedfall alls. De undersökta områdena finns i Gävleborgs, Västernorrlands och Uppsala län.

– De bor i samma län, har ungefär samma livskvalitet. Det är homogena grupper vi jämför med varandra, men ändå är det så stor skillnad när det gäller cancer. Vi såg att det finns fem procent högre risk för dem som bott i det mest exponerade området, säger Hassan Alinaghizadeh.

Han berättar att eftersom det tar tid att utveckla cancer så är det nu, mer än 30 år efter olyckan, som mänskligheten kan få fram säkrare siffror på hur många som kan ha insjuknat i cancer till följd av den. De drabbade har fått sina diagnoser som registrerats i data­baser och uppgifterna går att begära ut av forskare med rätt att få ut dem på ­individ­nivå. De drabbades bostadsorter kan sedan spåras under årens lopp. Och de uppgifterna kan sedan samköras med data från mätningar av nedfallet.

– Här i Sverige har vi mer information än i andra europeiska länder, med alla dessa mätstationer och kartor, konstaterar han.

Stor uppmärksamhet och stark kritik

En liknande ­undersökning gjordes ett årtionde ­tidigare, och presenterades i en avhandling i medicin av Martin Tondel  2007.  Även han såg skillnader mellan grupper, i vissa fall ännu ­större än dem som Hassan ­Alinaghizadeh sett. Arbetet väckte stor uppmärksamhet och mötte också stark kritik. En av kritikerna var general­direktören för Strålskydds­institutet Lars-Erik Holm. I sin kritik hänvisar han till studier av de överlevande i Hiroshima och Nagasaki. I en kritisk ­artikel i Läkartidningen invänder han att Martin Tondels resultat visar på 26 gånger mer cancer per stråldosenhet än vad som gällde för atombombs­offren. Martin Tondel måste alltså ha fel, anser han.

Slutsatsen blir: ”De arbeten som redovisas i avhandlingen har allvarliga kvalitets­brister, och det ­faktum att den godkänts ­speglar ett problem inom nuvarande forskar­utbildning”.

Bilar är ­Mikael Svenssons och Roger Björklunds gemensamma intresse.

Hassan Alinaghizadehs ­artikel har mötts med ­tystnad. Men när Sveriges Natur ringer runt till forskare och experter, visar det sig att även den möts med liknande ­invändningar. Att cancer­frekvensen ens går att upptäcka och mäta så som Hassan Alinaghizadeh påstår måste vara fel, anser de.

Så här säger Andrzej Wojcik, professor vid institutionen för molekylär biovetenskap vid Stockholms universitet:

– Det finns inget ställe där nivåerna är höga nog för att cancer ska upptäckas.

Han liksom flera utgår från en modell för att räkna på sambandet mellan risk för cancer och radioaktivt nedfall som inte är bekräftad av ­vetenskapliga studier. Pål Anderson är utredare på enheten för miljö­övervakning hos Strålsäkerhets­myndigheten, som tagit över Strålskyddsinstitutets ­verksamhet. Han kallar modellen, som utgår från ett samband mellan stråldos och cancer från atombombs­offren, för en hypotes. Att den ­verkligen stämmer även för situationer som kring ­Tjernobyl är alltså inte klart och tydligt visat med vetenskapliga undersökningar. Effekterna av ­lägre doser från en kärnkrafts­olycka är svåra att studera och dra säkra slutsatser av.

– Ett av de stora forsknings­områdena är att räkna ut hur det blir vid låga doser, säger Pål ­Andersson.

Mikael ­Svenssons vän Roger Björklund bor också i trakten som drabbades av nedfallet. Hans partner var en av dem som dog av cancer.

Ökning av cancerfall efter olyckan

Han berättar om en bekant inom cancer­vården som noterade en ökning av antalet fall av cancer något ­årtionde efter olyckan.

– Man ­tänker att de som jobbar inom cancervården borde signalera vidare att här händer något som inte är riktigt normalt. Men det går väl inte att göra något åt det ändå. Så det är tydligen något man får leva med. Det är väl ungefär så jag tänker, säger Roger Björklund.

Efter olyckan avråddes de boende i området från att äta vissa saker, som viltkött.

Men trots bristande kunskapsunderlag har studier av hälsoeffekter på grund av Tjernobyl mötts av hårt motstånd redan från start. Om det kan den brittiske ­forskaren Keith Baverstock berätta. Han åkte till det område som drabbats värst av Tjernobyl 1992 på uppdrag av Världs­hälsoorganisationen (WHO). Där fick han och hans kollegor ­uppgifter om hundratalet barn som hade opererats för cancer i sköldkörteln, en sorts tumör som varit ovanlig tidigare.

Keith Baverstock och hans kollegor presenterade sina studier i den internationella vetenskapliga tidskriften Nature. Det var inte populärt bland kollegorna utanför den egna gruppen.

– Vi fick väldigt mycket kritik, berättar han.

Han fick veta att en av de högre cheferna inom Världshälsoorganisationen tyckte att Baverstock borde fått sparken.

– Att komma från forsknings­världen till WHO blev en kulturchock. Det var så mycket politik inblandad.

Han berättar att de vitryska läkarna redan ­rapporterat om tumörerna till ­Internationella atomenergiorganet (IAEA). Men i en rapport från ­organisationen 1991 står ändå att läsa: ”Data visade inte på någon ökning av leukemi eller tumörer i sköldkörteln sedan olyckan”.

Tona ned effekterna

Med årens lopp har sambandet mellan nedfallet och cancer i sköldkörteln ändå accepterats, även av IAEA. På organisationens hemsida står att läsa om 4 000 fall.

Det finns de som hävdar att centrala aktörer som IAEA har ett intresse av att tona ned ­effekterna av Tjernobyl­olyckan. Kate Brown, professor i vetenskaps- och teknikhistoria vid amerikanska ­Massachusetts Institute of Technology, MIT, har skrivit en bok om sambandet mellan sjuklighet och Tjernobyl: Manual for Survival. A Chernobyl Guide to the Future.  Där berättar hon om hur ”internationella diplomater och forskare ­allierade med kärnkraftsindustrin undvek eller förnekade fakta som visade att exponeringen för radioaktiv strålning lett till en utbredd hälsokatastrof”.

Grafik: Erik Nylund  Källa: SSI-Report 2007:2, SGU, GSD, LMV-Rapport 1996:9/SMHI. Klicka för större version!

Hon citerar en av FN:s ­assisterande general­sekreterare, Enrique ter Horst: ”IAEA har ett intresse av att förorda fredlig användning av kärnenergi och vill därför dämpa ­allmänhetens oro för de aktuella och möjliga skadorna till följd av olyckan i Tjernobyl.”

Oviljan att gå till botten med hur Tjernobylolyckan drabbat folkhälsan kvarstår hos organisationer som har ansvar för strålsäkerhet, enligt Keith Baverstock. Han har senare deltagit i en större expertgrupp med uppdrag från EU-kommissionen, ­Agenda for Research on Chernobyl Health. Gruppen förordade mer forskning.

– Vårt förslag var en stor studie för att förbättra det statistiska underlaget.

Efter det blev det tyst och någon studie blev det inte ­heller. Frågor om varför rekommendationen inte följdes upp är några av de som Sveriges Natur inte fått något svar på av vare sig WHO eller IAEA. Världshälso­organisationens talesperson svarar inte heller på frågor om huruvida organisationen deltar i försök att mörka hälso­effekterna av olyckan.

Roger Björklunds partner avled i cancer.

I Sverige har Strålsäkerhetsmyndigheten inte finansierat någon studie om sambandet mellan cancer och nedfallet efter 2006, trots att flera ansökningar gjorts och trots studierna som visar att ­risken kan vara större än vad som är allmänt vedertaget. Varför det är så är en fråga som myndigheten anser att Social­styrelsen ska svara på. Men hos Social­styrelsen bollar en pressekreterare tillbaka frågan till Strålsäkerhets­myndigheten. I slutänden får vi inget svar från någon.

Men det finns ändå forskare som fortsätter att undersöka effekterna, genom att betala med egna medel. En av dem är Christopher Rääf, professor i medicinsk strålningsfysik vid Lunds universitet. Han anser att det är viktigt att få bättre klarhet i sambandet. Det kan alltså bli ännu en svensk studie.

Men vad forskarna än säger är Mikael Svensson övertygad om att nedfallet är en hälso­risk. Döden till följd av cancer har drabbat så många i hans närhet att han beslutat att gå i pension i förtid, för att njuta av livet så mycket som möjligt.

– Någonstans insåg jag väl allvaret i att bo i de här trakterna.

Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter
Senaste nyheterna

Klimatkrisen i bokhyllan

Den tysta cancern efter Tjernobyl