Annons
Korparnas olycksbådande tystnad

"Samtidigt var det något lite kusligt över den susande tystnaden." Sveriges Naturs krönikör Tomas Bannerhed undrar vad korparna egentligen ville säga honom. FOTO: Getty Images

Krönika

Korparnas olycksbådande tystnad

Det sägs att världens tystaste plats finns på Microsofts laboratorium i Redmond, i en så kallad ekofri kammare. I så fall är Artur Lundkvistgården i norra Skåne den näst tystaste.

Jag var där några veckor när sommaren var rätt långt liden och inte ens fåglarna hade något att säga varandra längre. Inte en asp som prasslade i hettan, inte ett vatten som rann någonstans, inte en mygga som inade. I timmar kunde jag sitta i trädgården och förundras när det var som mest stilla, höra de egna hjärtslagen dunka och öronen susa högt av ingenting.

Samtidigt var det något lite kusligt över den susande tystnaden. Det var mitt under den ändlösa ökensommaren när inget var som det skulle, när Sverige brann och markerna bakades bruna av en sol utan nåd, när myndigheterna varnade allmänheten och medierna rapporterade om evakueringar och bombflygplan, om förkolnade skogar och släckningsarbeten som aldrig verkade ta slut.

Men en vacker dag bröts stillheten på gården. Det var korparna som ropade bortifrån hygget, hade liksom vaknat till när hettan gjort sitt för att tysta allt liv. De rungade och rapade och snarkade och pratade dagarna i ända. Ibland lät det som om de satt i överläggningar med ödet självt, ibland som inåtvända mumlanden djupt ur de tusenåriga struparna. Så gick det på, och inga andra fåglar hördes, bara skördemannens sändebud som ju sägs varsla om elände och död. Och på den sjunde dagen hördes plötsligt några upphetsade, galna skratt alldeles bakom trädridån som hade kunnat få vem som helst att haja till och bli skraj.

Men varför visade de sig aldrig! Vad var det för gäckerier som pågick?

JAG HANN INTE MER än börja spekulera förrän en hel drös svartfåglar kom singlande ner från himlen, som om en osynlig jättehand hade öppnat sig och släppt ut dem just ovanför mig. Jag räknade till femton, tjugo, tjugofem. Några av dem sjönk stadigt genom lufthavet och stannade till mitt över trädgården där jag låg, blev stående och flaxade så att varje vingslag hördes.

Som om de ville något. Stod där och slog med vingarna och bara glodde, tysta som spöken.

Tre sekunder varade det kanske. Så förenades budbärarna med sina kamrater i de högre luftskikten, spreds som svarta kors över himlen, svävande och cirklande högt uppe bland strömolnen – och var borta. Som om de aldrig hade funnits.

Vad betydde detta?

NATURLIGTVIS INGENTING, svarade mitt rationella jag. Det hade väl varit kadaverkalas i närheten, eller var det ett gäng ungar som skulle pröva sina vingar? Kanske undrade några vad jag var för en filur och ville ta sig en titt.

Ändå kände jag mig skärrad. Att orakelfåglarna uppträdde stumma gjorde inte saken bättre, det förstärkte bara intrycket av något hinsides. Jag gick in och kollade spisen. Och brandvarnarna, om de fungerade, i både huset och stallet. Halvsprang bort till stubbåkern på höjden där man såg ut över byn, sniffade efter röklukt, höll andan och lyssnade efter blåljus, upprepade proceduren flera gånger om.

När jag slutligen fått nog med ro i kroppen för att gå till sängs den natten, kunde jag ändå inte frigöra mig från tanken att korparna trots allt hade något att säga, att de visste något om det kommande som vi inte kan omfatta med vårt futtiga förnuft.

Artikeln publicerades i