Per Kågeson skriver att omställningen kräver förändringar på alla håll i samhället. Att renskötseln förändrats på senare år behöver man ta hänsyn till i debatten, anser han. Foto: Montage av privat bild på Per Kågesson och bild på renar från Getty Images.
”Det duger inte att stå bredvid och titta på”
Alla måste ta sitt ansvar i omställningsarbetet, så även urfolk som samerna. Det skriver Per Kågeson, som reagerar på Sara-Elvira Kuhmunens krönika samt reportaget om grafitgruvan i Vittangi i senaste numret av Sveriges Natur (5 – 2023).
Samiska ungdomsförbundets ordförande Sara-Elvira Kuhmunen skriver i Sveriges Natur att samerna inte ska behöva bidra till den gröna omställningen, eftersom de erkänts av EU som ett urfolk. Hon tycker att de inte ska offras i klimatkrisens namn och behöva mätta begär som saknar gräns.
Läs Sara-Elvira Kuhmunens krönika: Grön kolonialism i omställningens namn.
Samerna har behandlats illa och tvingats avstå från naturresurser som traditionellt varit deras och brukats av dem. Men Sara-Elvira bortser från att samerna förbrukar naturresurser i ungefär samma omfattning som andra svenskar. Om hennes farfarsfar var renägare följde han förmodligen hjorden till fots eller på träskidor. Men i dag bedrivs renskötseln med hjälp av snöskotrar och terrängfordon och ibland med helikopter, fordon som kräver metaller och drivs med fossil energi. Dessutom lever samer i lika moderna hus som vi andra och använder samma prylar och utrustning.
Sveriges Natur har i samma nummer en intressant artikel om brytning av grafit i närheten av Vittangi. Rubriken ”svart omställning” syftar inte bara på grafitens färg utan på de problem som utvinningen kan förknippas med. Projektet illustrerar de motsättningar som vi måste lära oss att hantera om den gröna omställningen ska kunna genomföras.
Läs reportaget här: Omstridd gruva utmanar grön omställning.
Grafit behövs bland annat som material i batterianoder, och elektrifiering av vägtrafik och arbetsmaskiner leder till att efterfrågan ökar snabbt. Kina står för cirka två tredjedelar av världsproduktionen. Indien och Brasilien är också stora producenter. Utvinningen sker sällan under miljömässigt acceptabla former och ibland i konflikt med urfolksrättigheter.
Ur miljösynpunkt vore det förstås bäst att utvinna den grafit som Europa behöver på platser där konsekvenserna för miljön kan minimeras i stället för att öka importen från Kina. En aspekt som talar för fyndigheten i Vittangi är malmens höga koncentration av grafit vilket gör att mängden berg som behöver brytas blir mycket mindre jämfört med sämre fyndigheter.
”Not-in-my-back-yard” är en vanlig reaktion när det gäller gruvbrytning, men frågan är om det finns en fyndighet någon annan-stans där miljöpåverkan blir mindre?
Någon säger i tidningens reportage att grafit inte kommer att behövas när batteritillverkarna om några år kanske byter till andra anodmaterial. Nya material kommer nog med tiden, men klimatfrågan är så akut att vi inte kan vänta med elektrifieringen.
Förekomst av hotade arter anges som ett annat skäl att inte bryta malm på den aktuella platsen. Men om man på 700 hektar (700 m x 1 000 m) hittat flera rödlistade arter är det nog ganska sannolikt att samma arter finns även i den omgivande terrängen.
Den planerade gruvans yta upptar mindre än en av Kiruna kommuns 28 553 kvadratkilometer. Men den råkar ligga så att den försvårar för samebyn att flytta sina renar mellan sommar- och vinterbeten. För att underlätta passagen är gruvbolaget därför villigt att inte bryta malm under vinterhalvåret. Det är så man kan behöva tänka om man vill reducera intrånget till ett minimum.
Min slutsats är att man bör ta största möjliga hänsyn och att exploatören ska ersätta den berörda samebyn för intrång och merkostnader. Men samerna måste som alla andra konsumenter vara med och ta ansvar för konsekvenserna av vår gemensamma livsstil. Det duger inte att bara stå bredvid och titta på.
Per Kågeson, medlem i Naturskyddsföreningen sedan 1970-talet och vice ordförande 1987-91.
