Planet står på en ödslig gräsäng i utkanten av Poconé. Maria Sucksdorff kliver in i Cessnaplanet. Regnperioden är över sedan en månad och vattnet har inte hunnit sjunka undan. Det här är enda sättet att ta sig ut till farmen där hon och hennes make bodde under arbetet med tv-serien På jordens baksida.

Planet styr upp i den klarblå brasilianska himmeln. Det mytomspunna Pantanal breder ut sig framför oss. Mil efter mil av bevuxen våtmark. Ett av världens artrikaste områden. Stort som halva Frankrike. Den utrotningshotade jaguarens hem, jabirustorkens vadarområde, kajmanens favoritlekplats.

Senaste gången Maria åkte rutten satt hon med sin makes urna i knät för att sprida hans aska över den lilla floden Paraguaizinho. Det var Arne Sucksdorffs sista önskan.

I början kan vi se avståndet mellan gårdarna och följa boskapshjordarna på betesfälten från planet. Sedan blir det allt längre mellan gårdarna. En vanlig boskapsfarm i Pantanal kan vara flera hundra kvadratkilometer stor. Vissa mäter upp till tusen kvadratkilometer.

De enorma vidderna ger de vilda djuren utrymme. Det tropiska regnet som under sommarhalvåret dränker hela låglandet hjälper också till att skydda naturområdet. På grund av översvämningarna finns det knappt några vägar.

Maria sträcker på sig och tittar ut över landskapet. Några områden bildar små torra öar i våtmarken. Det är där boskapen samlas under regnperioden. Det är också på dessa glest utspridda öar det vilda djurlivet koncentreras.

– Där är det. Den rosa byggnaden är boningshuset, säger Maria och pekar.

Vi svävar ovanför Fazenda Carandá. Den fasta utgångspunkten under Arnes och Marias mångåriga expeditioner till Pantanals inre. När planet girar och flyger in på den avlånga gräsplätt som utgör farmens privata landningsbana möter godsägaren Dona Íara och hennes son Dutinho i gummistövlar. Numera hyr de ut rum till forskare och andra besökare på sin boskapsfarm.

Första gången Arne Sucksdorff kom till Pantanal var i mitten av sextiotalet. På Unescos bekostnad hade han bott ett halvår i Rio de Janeiro och utbildat filmintresserade ungdomar. Det var mitt i den brasilianska filmvågen och filmaren stormtrivdes i det innovativa kulturklimatet. Resultatet blev bland annat den klassiska långfilmen Mitt hem är Copacabana.

FN-uppdraget gjorde det också möjligt att uppfylla en gammal dröm – att besöka Amazonas. Inför resan tog

Sucksdorff kontakt med en känd ornitolog på nationalmuseet i Rio de Janeiro för att få goda råd.

– Åk till Pantanal i stället. Där är djurlivet rikare, svarade ornitologen kort.

Svaret överraskade. Sucksdorff hade aldrig ens hört talas om området. Än mindre visste han var det låg. Ändå begav han sig till Campo Grande. Året var 1968 och förutom några västerländska inköpare av jaguarskinn var han den ende ljushyade i trakten.

Sucksdorff fascinerades av den orörda vildmarken och började genast göra research för en ny film. Under tiden arbetade han med ett fotoreportage åt den amerikanska veckotidningen Life.

– Han satt på samma bar i Cuiabá som jag och mina väninnor, i en hörna med en yngre kille. Tyckte de stirrade mycket på oss. Till slut kom killen fram och frågade om han fick presentera sin pappa för oss. ?Sin pappa??, undrade jag. Men jag nickade och så kom Arne fram. Han pratade lite, räckte över ett visitkort från en amerikansk tidning och frågade om han fick fotografera mig i morgon. Jag blev väldigt misstänksam, berättar Maria Sucksdorff och ler.

Det var så de träffades. Dagen efter friade Arne.

– Han var inte klok, skrattar Maria. Jag var en familjeflicka, uppväxt i en katolsk familj och hade inte mycket erfarenhet av män. Min pappa hade aldrig gått med på det. Jag sa åt Arne att han fick återkomma om ett halvår om han menade allvar.

Arne reste till Antarktis för att färdigställa en film för BBC om brittiska forskare och Maria åkte till São Paulo för att slutföra sin praktik på biologiska fakulteten vid det anrika universitetet i Belém. Sex månader senare träffades paret igen i Cuiabá och Arne pratade med Marias pappa och av någon anledning lyckades den svenske naturfilmaren övertyga honom.

Den 18 april 1970 blev det giftermål i Rio de Janeiro och bröllopsresa till London och Stockholm. Det var när paret kom tillbaka som allvaret började. Arne hade sålt in en filmidé till Sveriges Television. I fyra delar ville han beskriva

Pantanals djurliv.

– Vi packade två jeepar fulla med filmutrustning, tält, kök och kontrakterade en mekaniker, en lokal jägare och en kock. Vi bodde alla ute i vildmarken ett halvår taget. Ibland kom vi hit till farmen för att pusta ut några dagar. Sedan åkte vi ut igen och filmade. Det var den lyckligaste tiden i mitt liv, berättar Maria Sucksdorff, som i dag hunnit bli 59 år.

En av platserna för Marias och Arnes läger var Retiro de São Benedito, en insjö inom Dona Íaras och hennes man Augustos enorma ägor. Där samlas djuren under torrperioden.

Klockan är sex på morgonen, dagen efter vår ankomst, när Dutinho leder ut hästarna och spänner för den slitna vagnen. Maria sätter sig längst fram. Hennes yngste son Claudio, 27 år, sätter sig bakom. Han har en av pappas gröna Fjällrävenskjortor på sig. Vi rullar ut över de vattenfyllda markerna. Tjugo meter från farmens grind stöter vi på den första kajmanen.

Den väser till i vattnet och slår upp en stor vattenkaskad. Den nästan två meter långa jacarén, det portugisiska namnet för den sydamerikanska krokodilen, flyr undan kärrans hjul. Fem meter längre fram möter vi en annan jacaré i det grunda vattnet. Den skrovliga näbben och de lömska, gula krokodilögonen vilar ovan vattenytan medan vi passerar.

– Arne kunde gå så nära att han nästan pussade dem. Han brukade sitta på huk med sin pipa i mun och mata hanarna. De är så snälla så, säger Maria Sucksdorff och ler.

Efter en och en halv timmes färd breder det torra område ut sig som omger Retiro de São Benedito. Skogen tätnar snabbt och det låter från varje träd och buske. Curicaca, den gulhalsade ibisfågeln, skriker ljudligt från sin gren. Längre fram ser vi världens största papegoja, den sällsynta blå hyacintaran, göra morgontoalett.

– När vi hade vårt läger här häckade en hel flock vid sjön. De bodde i de ihåliga stammarna och kom för att äta nötterna från palmerna, säger Maria och pekar.

Sucksdorff är i dag ett vördat namn i Pantanal. Här minns man honom som utlänningen som räddade denna unika naturmiljö.

När han kom hit första gången härjade pälsjägare i hela området. Den vackra jaguaren var så gott som utrotad på grund av klädmodet, liksom jätteuttern. För kajmanen var läget lika svårt. Skinnet användes till turistplånböcker, skor och bälten i Rio de Janeiro. Sucksdorff var den förste som försökte få landets myndigheter att ingripa. Men det rådde militärdiktatur och många pälsjägare som han avslöjade blev fria på eftermiddagen och kunde hotfullt passera familjens hem flera gånger samma kväll. Långa perioder fick de bo hos släktingar av rädsla för repressalier.

– Jag sa till honom flera gånger att han måste lugna sig. Det går inte att ge sig på de mäktiga herrarna här. Men det kvittade vad jag sa. Arne ville förändra folkets mentalitet. Ensam, säger Maria och slår ut med armarna.

Han fick två barn med Maria. Anders, 34 år, som i dag arbetar som datakonsult åt delstatsregeringen i Mato Grosso och Claudio, 27 år, som precis avslutat sina universitetsstudier i Cuiabá på ett stipendium från Drottning Silvia. Claudio har planer på att försöka ta sig till Stockholm för att läsa statsvetenskap med inriktning på internationell politik.

Problemet för familjen är att den är fattig. Den brasilianska pension som Maria är berättigad till efter 25 år som biolog vid statens laboratorium har aldrig betalts ut. I stället överlever hon och Claudio på en svensk änkepension som knappt uppgår till 3500 kronor i månaden. För att dryga ut kassan arbetar Maria ibland som guide, bland annat åt svenska researrangörer.

Solen höjer sig över insjön och hettan slår till. Det är dags för oss att dra oss tillbaka till skuggan. Under regnperioden mellan november och mars är temperaturen över 45 grader. Nu ligger den kring 30. Det räcker för att vi ska sätta oss i skuggan på en ihålig stam och iaktta naturens skådespel. Vi ser ibisfåglarna vada i insjön i största harmoni med kajmanerna. Den oerhörda jabirustorken fäller ut sina enorma landningsställ till ben i luften och landar i vattnet.

Sucksdorff var den förste som dokumenterade, filmade och skrev om Pantanal. Innan han kom hit var området okänt även för brasilianaren. Tack vare den svenske naturfilmaren har Pantanal ett skydd idag. Det växande internationella intresset och den ökande turismen har gjort att delstatsregeringen skärpt sin bevakning. Mycket görs för att vårda ett av Latinamerikas mest säregna naturområden, men samtidigt utgör den växande ekoturismen ett hot.

Men det verkar som om delstatsguvenören förstått vilket enastående region han basar över. Nyligen frigjorde han pengar till dokumentärfilmaren Bárbara Fontes film om Sucksdorffs liv och gärning i Pantanal. I slutscenen syns Maria Sucksdorff lyfta på urnans lock och strö sin mans aska över floderna i Pantanal. I dag står den gröna urnan i matsalen på farmen i Carandá. Pantanal blev Arne Sucksdorffs sista hem på jorden.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.