– Här nå´nstans ska det vara …
Richard Ottvall viker av från vägen, går några steg in bland grästuvorna och söker med blicken över marken. Där! Han går ner på huk och viker försiktigt undan gräset. I en liten, knappt anad fördjupning ligger fyra grönbruna ägg med mörka fläckar.
– De är varma …

Richard känner med handen, men inga sprickor. De kommer inte att kläckas än på några dagar.

Det är en tidig junimorgon på Näsudden, en av Gotlands allra fågelrikaste strandängar. I luften virvlar tofsvipor, svartvita strandskator pilar förbi och högt under solen hänger sånglärkorna som små mörka stjärnor.

Här finns också nervösa rödbenor. Runt omkring oss lyfter och landar de i en oupphörlig dans, flaxar oroligt med vingarna och varnar med gälla visslingar. Bland dem finns säkert föräldrarna till det bo vi står vid.

– Rödbenor är lite hispiga, tycker Richard. Egentligen är jag mer förtjust i brushanar och kärrsnäppor, de är coolare; går bara undan och väntar tills man är färdig.

Richard Ottvall är doktorand vid Lunds universitet men gör sina fältstudier på Gotlands strandängar. Hans forskning handlar om rödbenor och hur olika faktorer i landskapet kan påverka utfallet av deras häckning. Tanken är att arbetet också ska komma andra arter av vadarfåglar med liknande levnadsvanor till godo. I slutänden kan resultaten användas i praktiskt naturvårdsarbete, exempelvis när man utformar skötselplaner för havsnära strandängar.

Rödbenan är karaktärsart för de gotländska strandängarna. Än så länge. Inventeringar runt om i Sverige och andra länder tyder på att rödbenor och flera andra vadare minskar i antal. Nedgången kopplas till förändrade jordbruksmetoder: vadare behöver öppna gräsmarker för sin häckning, men liksom andra ängsmarker växer strandängen obönhörligt igen om hävden upphör. I ett rationellt jordbruk är det inte längre lönsamt att slå strandängarna eller låta kor och får livnära sig på det magra betet.

I nästa bo ligger fyra alldeles nykläckta ungar, en har knappt hunnit ur ägget och är alldeles mörk av fukt. Richard tar fram stålringar och tång ur ryggsäcken för att ringmärka dem. Han lyfter upp den första och synar de förvånansvärt stora och grova benen.

– När man ringmärker ”vanliga” småfågelungar vet man knappt om det är en mask eller fågel, säger han och klämmer försiktigt ihop ringen runt högra skanken. Men rödbenor ser man direkt vad det är.

Han håller fågeln i handflatan. En smal och spetsig näbb, vingstumpar som spretar rakt ut och små svarta pärlögon. Richard kastar en blick upp mot föräldrarna som oroliga far runt oss.

– Jag känner en viss stress över att störa så mycket, säger han och lägger tillbaks ungen. Men det går inte att jobba på något annat sätt, man måste titta i bona, fånga och märka fåglarna. Jag kan ju inte vara så försiktig att jag inte får de data jag behöver, då har man ju också gjort fel!

Richard Ottvall räknar bon, håller koll på antalet ägg och hur många ungar som kläcks. För att kunna skilja olika fåglar åt ringmärker han en del av dem med färgade ringar. På så sätt har han upptäckt att rödbenor är väldigt ortstrogna, honan återkommer år efter år till samma strandäng och lägger ofta sina ägg på nästan exakt samma plats som föregående år.

Det har blivit seneftermiddag, solen flödar fortfarande men skuggorna är längre. Vi står gömda bakom en stenmur och Richard Ottvall tittar uppmärksamt i tubkikaren.

Ett par hundra meter bort finns ett rödbenebo med fyra ägg, Richard har ställt en ostkupeformad nätfälla över och hoppas kunna fånga in och ringmärka en av föräldrarna. En liten kärrsnäppa tar ett varv runt oss och landar på muren. Där står den sedan och ”muttrar” lite irriterad över vår närvaro. Plötsligt ropar Richard till:

– Jösses! Den fick pressa sig igenom öppningen men nu är den inne. Ha!

Vi är snabbt framme vid fällan. Rödbenan börjar flaxa men Richard får in händerna med ett rutinerat grepp. Vandrar sedan ner till stranden och utrustningen som väntar.

– Det är nog en hona, den har så bleka ben, säger han och sätter sig tillrätta på ryggsäcksstolen.

Kroppslängd, näbblängd, tarslängd och vikt – 129 gram – noteras i protokollet. Ett litet stick i vingen ger blod för könsbestämning och en undersökning av genetisk likhet med andra rödbenor. Så tar han fram färgringarna och sätter försiktigt fast dem ovanför knälederna. Fågeln kränger till i handen och Richard får ta nytt grepp.

– Den är ju så vild! En riktig bamse, svår att hålla. Du blir nog en bra mamma!

Tack vare ringmärkningen har Richard kunnat följa en del enskilda individer. Han vet till exempel att pappan till de nykläckta ungarna han märkte tidigare fick två ungar på vingarna förra sommaren. Det är inte dåligt i ett område där de allra flesta ägg blir rövade och uppätna innan de är färdigruvade.

– Där häckar en av predatorerna, säger Richard och pekar mot ett enbuskage en bit bort. Ett kråkbo med ett par hungriga ungar i.

Borövare som kråkor, fiskmås, trut och räv gör regelbundet räder in på strandängarna. De flesta fåglar är helt försvarslösa och kan bara passivt se på när ägg och ungar rövas. Man tror att skräniga och orädda arter som tofsvipor och strandskator ger ett visst skydd; de varnar när inkräktarna närmar sig, störtdyker och gör ilskna utfall. Ibland lyckas de irritera tillräckligt för att den objudne gästen ska ge sig av.

I år anlades det 20 rödbenebon här på Näsudden, nu finns bara fem kvar. Ytterligare två har kläckt, resterande 13 har blivit av med sina ägg. Men det är inte bara äggen som får det att vattnas i munnen på kråkor och andra, också ungarna är lättfångade byten som sväljs i ett enda glufs.

– Förra sommaren fanns här dubbelt så många bon och då ringmärkte vi 40 ungar, berättar Richard. Av dem var det sex som blev flygfärdiga, resten blev uppätna eller svalt ihjäl.

Kan man göra något för att hejda förövarna? Bör man?

– Kanske kan man minska riskerna genom att ta bort kråkornas häckträd, säger Richard. Man blir oerhört irriterad när man har ett kråkpar som tar bona år efter år, speciellt om det handlar om känsliga arter.

– Men födotillgången, både för vuxna fåglar och ungar, har säkert större betydelse, liksom vädret. Torra år blir det födobrist, kyla och regn kan leda till att ungarna fryser ihjäl.

Richard följer i detalj rödbenornas häckning på fem olika strandängar på södra Gotland. Noterar häckningsresultat och karaktäriserar betestryck, förekomst av träd och buskar och eventuella fuktpartiers storlek och läge. Runt midsommar inventerar han ytterligare ett tjugotal strandängar. Han hoppas sedan kunna urskilja faktorer som är betydelsefulla för en lyckad häckning.

En strandäng kan ge intryck av att vara väldigt ”bra”, men det intressanta är hur många ungar som klarar sig. Om det inte sker något nytillskott kommer beståndet till slut att försvinna.

– När man inventerar är det oftast antalet vuxna fåglar som räknas, påpekar Richard. Jag försöker komma ett steg längre genom att följa upp häckningen. Det kan vara stor variation mellan olika strandängar, vissa producerar inga ungar alls och somliga har ett överskott som kan spilla över till de andra.

Sedan Sverige gick med i EU har arealen strandängar som röjs och hävdas ökat, ofta med någon typ av ekonomiskt miljöstöd. Och det är bra, men skötseln av ängarna är ofta väldigt stereotyp, anser Richard Ottvall. Idealet vore en individuellt anpassad skötselplan till varje strandäng, med klara mål för de naturvärden man vill slå vakt om och på vilket sätt.

Insikt om att olika arter har olika behov är viktig, exempelvis vad gäller höjd på växtligheten och därmed hur hårt ängen ska betas. Hittills har inställningen varit att gräset ska hållas golfbanesnaggat. Men nu finns indikationer på att alltför hårt bete missgynnar vissa arter, exempelvis rödbenor och brushanar som lägger sina bon i tuvor av halvhögt fjolårsgräs.

– Det absolut viktigaste är att det finns områden som betas, säger Richard. Och att det finns en variation vad gäller storlek, växthöjd och växttyp. Tillgång till lite fuktigare partier är säkert bra; när ungarna kläckts söker sig familjen till sådana områden. Där finns gott om smådjur att äta och den lite högre vegetation ger ungarna skydd för hungriga blickar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.