STRAX UTANFÖR LULEÅ passerar vi ett hygge intill E4an. Grupper av träd står kvar med jämna mellanrum, en hel del grova.

– Skådebrödshygge. Så här hugger bolagen vid allfarvägen. Det var sådana som Sveaskog visade för Skogsutredningen i juni. Men ju längre bort du kommer desto kalare blir det, säger SNFaren och skogsaktivisten Björn Mildh.

Han låter som han heter. Mjuk, saklig, med en sjungande finlandssvensk ton trots trettio år i Norrbotten. Men de frågor han ställer till skogsbolagen, och de fakta och bilder han ständigt levererar till medier och makthavare om hur skogsbruket faktiskt går till i norr, är konkreta och hårda. Obekväma, särskilt för statliga Sveaskog som arbetar för en miljövänligare profil än föregångaren Assi Domän. Bland annat genom en egen miljöpolicy för skogsbruk med högre krav än FSC. (Assis och sedermera Sveaskogs skogsbruk certifieras sedan 1997 enligt kvalitetsstandarden Forest Stewardship Council.)

– Även om Sveaskog förnekar det tror jag att vårt arbete påskyndar utvecklingen mot bättre skogsbruk. Certifierarna hinner bara se en bråkdel.

Förra året fick han SNFs silverplakett för sina naturvårdsinsatser. I oktober fick han rätt av certifieringsföretaget SGS i sin kritik av Sveaskogs hygge på Tallberget nära Arvidsjaur. Avverkningen bröt både mot FSC-standard och bolagets egna riktlinjer.

EN TIMMES FÄRD INÅT landet kommer exemplen på ett råare skogsbruk. Dem som han inte fick visa för skogsutredningen, eftersom Sveaskog bestämde rutten och ratade naturvårdarnas förslag. Björns Volvo segar sig fram på snötäckta skogsvägar till Svartberget där gammal granskog snitslats för avverkning. Inne bland de höga träden hörs bara våra steg och en fjärran korp. Garnlav hänger som gardiner, längst ned smiter grenarna som täta kjolar intill stammarna.

– Så ser det ut på riktigt gamla granar. Det ger hög stabil fuktighet, många arter trivs under grentaket.

Björn uppskattar de äldsta träden till 300 år, många är över 200. Men här finns också en kontinuitet av olika åldrar och mycket död ved i olika nedbrytningsstadier. Idealiska förutsättningar för biologisk mångfald.

– Det skär i hjärtat att Sveaskog är berett att hugga gammelgranskog av den här typen, trots att det bara finns 10-11 procent skog som är mer än hundra år kvar inom Arvidsjaurs kommun.

Strax intill finns en öppning, avverkad för några år sedan. Här liksom på många andra håll ser Björn och naturvårdskollegorna ett mönster.

– Först hugger bolagen mindre ytor i skogen. Sedan gallrar man. Det kan man göra utan att behöva anmäla. På så sätt sänker man naturvärdet innan den stora avverkningen anmäls.

NÅGRA DAGAR FÖRE MÖTET med Björn höll Sveaskog forskardag på huvudkontoret i Bergshamra norr om Stockholm. Där talades om satsningar på ekoparker, möjligheter att flytta död ved, konstgjord spridning av hotade lavar. Aktiva åtgärder för biologisk mångfald var den röda tråden och som slutkläm beklagade skogsskötselchefen Herman Sundqvist den ”närmast religiösa klang som fri utveckling har i norra Sverige”.

Björn suckar lite när han hör det. Inget fel med åtgärder för mångfald, men när man redan har urskogsartad granskog som här på Svartberget, ska man hugga ned den för att sedan restaurera på konstgjord väg? Ersätta hålträd med fågelholkar? Och i norra Sverige glesnar gammal skog naturligt, den behöver inte hävdas som i söder.

I princip är han ändå positiv till Sveaskogs nya policy och särskilt naturvårdschefen Stefan Bleckerts arbete.

– Bolagen tror att vi vill lägga ned skogsbruket, när vi egentligen bara vill få dem att ändra kurs några grader. Följer Sveaskog sin egen policy höjer man ribban för alla bolag. Och det finns alternativ till kalhyggen, till exempel Mats Hagners naturkultur.

Sveaskog har också förbundit sig att avsätta 20 procent av sin produktiva skogsmark för naturvård.

– Det låter bra, men här har vi inte sett så mycket av det än. I stället har man börjat ta skog på branta sluttningar, ned mot myrar och på bergskalotter för att fylla sina kvoter. Till och med sånt som tidigare avsatts som naturvårdsområden.

EGENTLIGEN TRIVS HAN INTE med att vara besvärlig. Men erfarenheten har lärt honom att det är det enda som fungerar.

Första stora striden var mot SCA, som ville avverka ett 45 hektar stort område med äldre skog. Där fanns en tjäderspelplats och häckande lappugglor, bivråk, duvhök och salskrake.

– Jag var van att arbeta under sekretess i mitt arbete som barnläkare, så jag försökte resonera och diskutera under löfte om sekretess. Men efter den vändan förstod jag att man måste ta i, annars händer inget. Man måste nå ut till medier som har möjlighet att påverka.

Pengarna styr, menar Björn Mildh. Virkesvärde i ena vågskålen och negativ publicitet i den andra. Väger virkesvärdet över så hugger bolagen.

Han har nyligen gått i pension, men bakgrunden som barnläkare i ett litet samhälle ger respekt och hjälp på vägen. Han får hela tiden tips och nätverket Skydda Skogen ger kontakter och möjlighet till snabba aktioner.

– Ingenstans har folk varit så tåliga inför trakthyggesbruk som här uppe. De är väldigt beroende av bolagen. Men konflikten på Sörfligget blev en vändpunkt: nu vågar vanligt folk också säga ifrån, nu när de sista orörda skogarna står på spel.

SJÄLV KOMMER HAN EGENTLIGEN från en annan naturtyp: Åbolands skärgård. Om det inte varit för den varma sommaren 1971 kanske han aldrig hamnat här.

– Jag gick läkarutbildning i Danmark och sökte vikariat. Det fanns en tjänst i Gällivare. Norr om polcirkeln lät skönt. Väl ute på fjället kändes det som att komma hem.

– Det var som havet. Stort, öde, öppet. Jag kom tillbaka redan nästa år och bestämde mig för att stanna.

Det har blivit mycket fjäll och skog sedan dess. Ibland väl mycket, enligt familjen.

– Ska man uträtta något måste man brinna lite. Och när man varit ute mycket är det lätt att känna för slagugglan som blir utan bohål.

Det börjar redan skymma när vi kommer till Björns sista exempel – det stora hygget på Tallberget. Här breder tomheten ut sig hektar efter hektar. Enstaka tunna träd sticker upp ur snön.

– Så här långt från Stockholm hugger man på gammalt Assi-vis. Kalt, inga gamla träd sparas, säger Björn trött. Samtidigt känns det hoppfullt att han fick rätt här, efter åratal av förnekanden. Att fler och fler vågar säga ifrån. Att naturvård kommit på agendan även i bolagen. Om än i elfte timmen.

FOTNOT Efter att intervjun gjordes har Sveaskog lovat Björn Mildh ytterligare utredning av naturvärden innan granskogen på Svartberget avverkas.

Mats Hellmark

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.