I FILMEN Mandomsprovet ger Mr Robinson den unge Benjamin ett råd för framtiden. Han viskar ”Plastic, plastic is the future!”. Året var 1967 och kemiindustrin stod inför en makalös utveckling. Sedan dess har den årliga världsproduktionen av kemikalier ökat från sju till mer än 400 miljoner ton, enligt OECD.

Successivt har hundra tusentals kemikalier satts ut på marknaden utan något krav på kunskap om hur de påverkar oss. En tiondels promille har förbjudits för att de har varit för farliga. Hur många av de farliga som är kvar vet vi inte.

Det är drygt trettio år sedan Benjamin (spelad av Dustin Hoffman) fick rådet att satsa på plast- och kemiindustri. En generation, det är så lång tid det tar för cancer att utvecklas.

Hur många kemikalier jag har i mitt blod? Jag har inte testat. Ändå vet jag att många av kemiindustrins produkter transporteras runt i mina olika organ. För jag vet att jag är en liten del av ett större kretslopp, ett kretslopp där i stort sett alla kemiska ämnen som används på något sätt berör oss. De kommer in i min kropp när jag äter, dricker och andas. Genom huden tas ämnen upp från kosmetika, kläder och skor. En del lämnar kroppen ganska snabbt. Andra stannar kvar, lagras och får allt större inflytande. Några av dem vet vi är farliga. För de flesta saknar vi kunskap.

FÖR TRE ÅR SEDAN tog de europeiska medlems­staterna beslut om den mest omfattande lagstiftningen i unionens historia. Världens mest moderna regelverk för kemikaliekontroll sjösattes. Vägen till beslutet var tuff. Politiker och tjänstemän beskylldes för att ställa för höga krav och lägga orimliga kostnader på kemikalietillverkarna. Bättre kunskap skulle försämra konkurrensförmågan var kemiindustrins logik.

En bärande del i det nya regelverket är att alla kemiska ämnen som produceras i större volymer ska vara registrerade. Industrin och tjänstemän tillsammans bedömde att antalet ämnen som produceras på marknaden var ungefär 30 000. En första registrering genomfördes under 2008. Resultatet visade att bedömningen var en grov underskattning. 130 000 ämnen registrerades! Så lite koll hade vi.

Och koll på riskerna har vi inte heller.

Den nya lagstiftningen, Reach, kan göra stor skillnad. Även om kemiindustrin ifrågasatte de skärpta kraven så jobbar den nu intensivt med att ställa samman och lämna in data om de kemikalier som tillverkas i de allra största mängderna. I december i fjol skulle uppgifterna senast ha lämnats in till Europas kemikaliemyndighet i Helsingfors. Annars tvingas industrin sluta sälja.

Politisk kraft av sällan skådat slag krävdes för att införa den nya lagen. Nu står myndigheter och företag inför utmaningen att tillämpa den. Men också att utveckla den vidare.

En av de allvarligaste bristerna är att kemiska ämnen riskbedöms vart och ett för sig. Så ser aldrig verkligheten ut. I våra hem, skolor och arbetsplatser exponeras vi ständigt för många ämnen samtidigt. När Reach revideras bör kravet på att kombinationseffekter riskbedöms och krav på ämnenas egenskaper i nanopartikelformat skrivas in. Försiktighetsprincipen behöver stärkas. Den förebygger risker, både för hälsa, miljö, företags- och samhällsekonomi. Framför allt kan den se till att vi och våra barn slipper agera försökskaniner. Att tänka på miljö och hälsa när nya produkter tas fram är att ha framtidstro och att ta ansvar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.