Lobåsberget är nästan den sista gammelskogen i trakten, säger Per Larsson på skogsvårdsstyrelsen i Ljusdal. Hela området har höga naturvärden, fem hektar är nyckelbiotop. Markägaren, en privatperson, skulle gärna se att området blev skyddat. Men han har inte råd att avstå från inkomsten. I april lämnade han in avverkningsanmälan. Staten måste betala, annars faller skogen. Men statens pengar räcker inte.

Över 600 skogsområden – sammanlagt nästan 150 000 hektar – står redan på länsstyrelsernas kölistor över blivande skogsreservat. Nya avverkningshot dyker ständigt upp. Lobåsberget kan mycket väl bli ett av många naturskogsområden som faller, trots att alla anser att det borde skyddas. I februari gav regeringen Lars-Erik Liljelund – hög chef på Naturvårdsverket – i uppdrag att försöka hitta en utväg ur dilemmat. Han skulle övertala skogsägarna att ställa upp på en lösning av typen ”skydda nu, betala senare”. Det gick inte. Utredningen föreslår visserligen, att staten och markägare gör gemensamma avsiktsförklaringar om att skyddsvärda skogar inte ska avverkas, även om staten inte kan betala ersättning omedelbart. Men några konkreta åtaganden från skogsbrukets sida kunde Liljelund inte redovisa när han lämnade sin rapport nu i sommar. Miljöminister Anna Lindh säger till SN att hon hade hoppats på en överenskommelse. Att det sprack betyder dock inte att hon är beredd att satsa mer statliga pengar på skogsreservat.

– Vi har redan ökat anslagen rejält. Om staten skjuter till ännu mer pengar är det risk att ersättningsnivåerna går upp, så att vi får betala mer för varje hektar, säger Anna Lindh.

Hon tycker sig ha sett sådana tendenser. Miljöministern menar att någon form av frivilligt åtagande från skogsägarnas sida måste till. Hon vill fortsätta förhandla med skogsnäringen, nu på regeringsnivå. Men inte förrän efter valet.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.