Föreningen kan överklaga till exempel tillstånd för företag att bedriva miljöfarlig verksamhet. Det återstår att bedöma vilken betydelse detta kommer att få och i vilken utsträckning framtidens miljökamp bör föras i rättssalarna. Ändå ligger det nära till hands att ge de nya reglerna om talerätt viss symbolisk innebörd, särskilt i början av ett jubileumsår. För första gången får SNF rätt att föra naturens talan också i bokstavlig, juridisk mening. De män – för det var så gott som uteslutande män – som grundade föreningen skulle troligen ha sett talerätten som ett viktigt erkännande. De stred för att få naturvården accepterad som ett samhällsintresse, och de kämpade mestadels i svår motvind. För att ta ett exempel: när en statlig myndighet för naturvård (Naturvårdsnämnden) inrättades 1964 innebar det att SNF fick gehör för ett krav som föreningen drivit i 45 år! I dag kan man hävda att genombrottet är ett faktum, på flera plan. Få ifrågasätter längre att miljöförstöringen är ett hot mot vår överlevnad. Miljöfrågorna står högt på agendan hos de flesta politiska partier. Det råder bred enighet om att bara förändringar av det mänskliga samhället kan undanröja hoten. Otaliga myndigheter, företag och institutioner har byggt upp kapacitet och kompetens att arbeta med miljöfrågor. Väckarklockorna och miljörörelsen förefaller att ha vunnit debatten. Ändå har miljöfrågorna hamnat i bakvatten.

Denna vinter har ozonhålet över Antarktis varit större än någonsin, och uttunningen mer långtgående än tidigare. Det har föranlett förströdda notiser i svenska nyhetsmedia, inte mer. Att de globala system som gör Jorden till en beboelig planet är allvarligt störda och att störningarna förvärras är inte längre nyheter. Det vore begripligt om allt fler tror att miljöproblemen är lösta eller nära en lösning när den globala miljökatastrofen inte längre får några rubriker, när alla pratar om krafttag mot miljöförstöringen och när alla köper oblekta kaffefilter och sorterar sopor så det står härliga till. Och när vi har en regering som utan vidare lovar att alla allvarliga miljöproblem ska vara lösta inom en generation. Det om något är ett sömnpiller för opinionen.

Men det går inte att blunda bort miljökrisen. Det går inte att prata bort den. Det går inte att återvinna bort den heller. Och det är naivt att tro att alla hjälps åt, att visionen om det uthålliga samhället inte längre har några motståndare. Men det finns fortfarande företag som försöker inbilla sina kunder – och kanske sig själva – att de är miljöanpassade för att de har en miljöchef. Det finns kommunalråd som dunkar Agenda 21-samordnaren i ryggen så länge hon jobbar med KRAV-mat i skolbespisningen, men som samtidigt jobbar hårt för att få nya motorvägsbyggen i kommunen. Det finns branschorganisationer som håller sig både med stolta miljömål och med lobbyister som arbetar i rakt motsatt riktning i maktens korridorer. Och politiker som delar ut pengar till ekologisk omställning och samtidigt försvarar subventioner till fortsatt miljöförstöring. Det är därför det går så oerhört trögt att nå miljömål och förverkliga visioner, trots att nästan alla förefaller att ställa upp på dem. Därför måste någon tyvärr störa samförståndsandan. Någon måste peka på skillnaderna mellan det som sägs och det som görs. Någon måste avslöja bromsklossarna. Någon måste om och om igen påminna om hur allvarliga hoten är, sprida kunskapen till varje ny generation.

Det är ingen tacksam roll. Men SNF måste nog ägna en del av sin kraft åt detta de närmaste åren för att på bästa sätt förbli trogen den uppgift som varit föreningens centrala genom 90 år – att föra naturens talan.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.