– Jag vet inte mycket om Sverige, men jag vet att vi har fått lida mycket för era pengar, säger Jose Currario, en ärrad man som bott hela sitt liv i Biobíodalen.

Vi befinner oss i skuggan av en stor cypress, halvvägs upp i Anderna, 60 mil söder om Santiago. Det är en tidig höstdag. Luften är klar och hög, men så här mitt på dagen värmer solen fortfarande. Vi har färdats i timmar på skumpiga vägar för att vara med på ett protestmöte mot de dammbyggen som riskerar att dränka hela dalen. Ett tjugotal män och kvinnor sitter på plankor lagda över stenar, dricker örtte och lyssnar på advokaten från Santiago. Det är Davids kamp mot jätten Goliat och alla vet det. Bara någon mil längre västerut ligger redan den första dammen, Pangue, som ett påtagligt bevis på kraftbolagets makt. Pangue togs i drift 1996. Sverige bidrog med 225 miljoner i förmånliga u-landskrediter, varav 80 miljoner var biståndspengar. Den gången tvingades 43 familjer flytta för att bereda plats åt dammen. Inga protester hjälpte. I dag skär den uttorkade flodfåran som ett sår genom naturen. På andra sidan anläggningen speglar sig döda träd i vattenytan. Någonstans därunder ligger peunchefolkets begravningsplats, som ingen lyckades rädda undan vattenmassorna. Men vad som är mycket allvarligare är att Sverige med sitt bistånd till Pangue gav ett indirekt klartecken till fortsatt exploatering. Nu vill kraftbolaget bygga fem nya dammar i Biobíofloden. Den utvecklingen varnade miljöorganisationer både i Sverige och Chile för redan när Pangue skulle byggas. Men det svenska biståndsorganet Bits påstod sig ha garantier för att Pangue var ett enskilt projekt, och dammen byggdes – med svenskt bistånd. Bits hade fel. I dag har Bits gått upp i Sida, och nu ångrar Sida sin inblandning i Pangue. Handläggarna anser sig ha blivit lurade av kraftbolaget Endesa, som lovade att inte bygga fler dammar.

– Med den kunskap vi har i dag skulle vi inte ha stött projektet, säger Ann Jennervik, miljörådgivare på Sida.

Men förberedelserna för nästa dammbygge har redan börjat. Och nu handlar det om tusentals människor som måste flytta och ovärderliga naturvärden som försvinner.

– Vi kommer att spridas ut över ett stort område och vår kultur kommer att försvinna, suckar Currario.

I tusentals år har Biobíofloden fört smältvattnet från Andernas toppar ner till Stilla Havet. Den har skurit sig rakt genom mäktiga bergsmassiv och skapat en bördig dalgång, med öppna ängar och skogar av hasselnöt, ek och cypress. Av Chiles 10 000 bergsindianer, peunchefolket, lever de flesta i Biobíodalen. De utgör spillrorna av ett självständigt krigarfolk som varken inkas eller spanjorerna rådde på. Ända fram till 1883 var Biobíofloden den sista gränsen mellan spanjorer och indianer i Sydamerika. Söder om floden fick indianerna leva i fred, medan släktingarna uppe i norr slaktades eller införlivades i den spanska kulturen. Hit, upp till Andernas isolerade bergssluttningar, har de nya tiderna nått först nu – i form av grävskopor och dynamit. Indianerna håller på att slutgiltigt besegras – av ett kraftbolag med klara band till den gamla militärjuntan och med stöd av svenska Sida. I dag lever befolkningen ett fattigt liv. De bor i skjul som ofta saknar både riktigt golv och plåttak, utan varken el eller rinnande vatten. De har en jordplätt och några djur och lever på vad naturen ger.

– Men det är vårt liv, som vi vill leva det. Vi vill vara fria, leva i en ren natur och inte behöva bli omkringfösta som boskap, förklarar Nicolasa Calpan, en gammal kvinna med skarp blick.

Hon äger marken vi sitter på, marken som inom ett år ska dränkas under en 3 000 hektar stor damm.

– Jag kommer aldrig att lämna min mark i livet, skriv det. Jag ska slåss med stenar och med min kropp. Jag är inte rädd, bara arg, säger hon och spänner ögonen i mig. Indianerna har gått till domstol för att hävda sin rätt till marken.

Men trots att processen ännu inte är klar anser sig kraftbolaget redan ha vunnit. Förberedelserna för nästa damm har redan börjat – denna gång utan svenska pengar, och trots skarpa protester från hela världen. Bit för bit sprängs det vackra landskapet undan för att bereda väg för den nya transportväg som maskinerna behöver. Gamla helgedomar och offerplatser försvinner med grävskoporna. För indianerna är det den sista försvarslinjen som faller. Denna dag talar alla om den äldste hövdingen, vars son omkom i förra veckan sedan han somnat i fyllan med stearinljuset tänt.

– Spriten har blivit ett stort problem bland oss. Männen jobbar för kraftbolaget och får pengar som de köper alkohol för, berättar Jose Currario.

Men det finns också de som anser att kraftbolaget kommer med bättre tider till indianerna. Nu har de äntligen chansen att få lite pengar och hinna i kapp de övriga chilenarna i levnadsstandard. En konflikt har uppstått mellan dem som vill sälja sin mark och dem som vill stanna.

– Kraftbolaget har skapat en splittring mellan oss, som förut var enade. Numera strider far mot son och broder mot broder, förklarar Jose Currario.

Exploateringen av Biobíofloden har också satt igång den första stora miljödebatten i Chile. Det har fått följden att kraftbolaget har lovat 20 miljoner kronor i ersättning till peunchefolket. Men många är skeptiska till dessa löften. En advokat som granskat några av de kontrakt som indianer skrivit på menar att de inte håller vad de lovar.

Irma Jara Currario är en av dem som kan berätta om bolagets metoder. Hon höll ut längst mot kraftbolaget Endesa när Pangue skulle byggas. När vattnet stod 20 meter från hennes lilla skjul väcktes hon av kraftiga knackningar på dörren. En storvuxen man slet ut henne ur huset.

– Han slog mig i ansiktet, sparkade mig och skrek att jag måste flytta, berättar hon.

Till sist gick Irma med på att låta flytta huset en halv kilometer längre upp mot bergen. I gengäld blev hon lovad riktigt golv i köket och 1 400 dollar av kraftbolaget. När vi nu besöker hennes hus tre år senare har hon ännu inte sett röken av någondera. Barnen leker fortfarande på stampat jordgolv.

– Sedan kraftbolaget kom hit första gången har vi inte haft något annat än bekymmer. Vilken rätt hade Sverige att hjälpa dem? undrar hon uppgivet.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.