Sveriges tvåfaldiga klimatutmaning

Trots återkommande varningssignaler, inte minst genom FN:s klimatpanels (IPCC) vetenskapliga rapport i augusti, stod det klart inför Glasgowmötet att ländernas sammanlagda klimatplaner inte på långa vägar räcker för att klara 1,5-gradersmålet.

Det är tydligt att finansieringen och frågor om fossilfria subventioner och investeringar kommer att vara helt avgörande för att klara klimatomställningen. Särskilt de rika länderna, däribland Sverige och EU, måste göra hemläxan och skärpa sina mål och åtgärdsprogram.

Sverige har tagit viktiga steg, men det finns mycket kvar att göra. Vidare måste den rika delen av världen leva upp till löftet om att gemensamt årligen avsätta 100 miljarder US dollar i klimatbistånd fram till 2025 för att därefter ytterligare öka insatsen.

Enligt Parisavtalet från 2015 får klimatbiståndet inte tas från andra viktiga biståndsinsatser. Det är fattiga och utsatta länder som drabbas mest av klimatförändringens effekter, samtidigt som de har bidragit minst till klimatkrisen. Stöd till klimatomställning och anpassning behövs allra mest till de länder som saknar egna muskler och attraktiva marknader för investeringar.

​​Det är ändå glädjande att de internationella klimatförhandlingarna kunde återupptas efter pandemin. Samtidigt står klart att det återstår mycket arbete för att nå Parisavtalets målsättningar.

Sverige och EU har en viktig, tvåfaldig uppgift. Dels att ta på sig ledartröjan i klimatomställningen och visa att det är möjligt och långsiktigt ekonomiskt smart med en förenad och kraftfull klimat- och välfärdspolitik. Dels att ge finansiellt stöd till klimatåtgärder till de länder som saknar egna resurser och möjligheter att hantera klimatkrisen. Världen behöver föregångsländer.

Den svenska regeringen har ett tydligt mål: Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsland. Flera åtgärder har sjösatts men utsläppen minskar i alldeles för långsam takt. Om Sverige ska bli fossilfritt runt år 2030, vilket enligt forskningen krävs av ett land som Sverige om Parisavtalets mål ska nås, behövs mycket mer tryck i åtgärderna.

Det mest kraftfulla och tydliga styrmedlet är fossilförbud. Med ett förbud mot användning av dessa bränslen i industrin och försäljning av fossila drivmedel skulle budskapet bli glasklart: de ska bort. Ingen – varken näringsliv, enskilda individer eller politiken – skulle längre tveka.

Ska ett sådant beslut träda i kraft till år 2030 behöver det fattas omgående. Då hinner nya, kompletterande, styrmedel komma på plats och investeringar styras mot ett tydligt mål: en snabb avveckling av fossila bränslen.

Vän av ordning undrar kanske om de rent juridiskt ens är möjligt. Kan ett enskilt EU-medlemsland fatta ett sådant beslut? Ja, och när det väl är beslutat har Sverige inte bara ökat chanserna att klara våra åtaganden, enligt Parisavtalet. Då har vi också visat världen att vi är ett föregångsland värt namnet, som andra länder kan ta rygg på.