Annons
En ladugård full med fisk

En ladugård full med fisk

Svaret på hur fisken i framtiden ska räcka till alla kan finnas i en skånsk lada. Här odlas växtätande fisk i ett slutet system.

KOR OCH GRISAR HAR rumsterat här i decennier. Men sedan bonden dog hade ladugården stått oanvänd. Hösten 2013 köptes den lilla gården av två unga entreprenörer. De har i dag fyllt ladugården med nya djur. Inte med kor, utan med 15 000 fiskar.

Förhoppningarna kring ett nytt landbaserat cirkulärt vattenbruk är stora. Får man snurr på denna typ av odling väntas det bli en framtidsnäring av rang. Det kan vara sättet att producera mat både effektivt och miljövänligt.

Det har gjorts en del försök med landbaserad odling av fisk i slutna system tidigare i Sverige. Det riktiga genombrottet har ännu inte inträffat. Frågan är dock om inte Johan Ljungquist och Mikael Olenmark har det mest ambitiösa projektet i Sverige i dag. De två företagarna i ladugården verkar vara engagerade i varje muskel och minsta lilla hjärncell för att kunna visa hur man ska göra.

– Vi ska bli bäst, ja vi ska framför allt få till ett hållbart vattenbruk. Vi ska inte bara prata.

151008_0201_natur

Att producera fisk i en ladugård är förstås lite speciellt men ändå inte helt väsensskilt mot att hålla kor. Kor äter gräs och hö och förvandlar vegetabilier till protein i form av kött. Korna producerar också gödsel. Fiskar gör detsamma. Men fiskar är mycket mer effektiva på att bilda protein än kor. Fiskarna bygger muskler utan att behöva skapa egen värme, och då de är svävande i vattnet kan de bygga muskler för sin tillväxt snarare än för att hålla sig upprätta.

Mikael Olenmark och Johan Ljungquist företag får innovationsbidrag, landsbygdsstöd och olika stipendier. Symbolvärdet av den här ladugårdens nya användning kan knappast överskattas.

Och det går bra för dem. Odlingen producerar 15–20 ton fisk årligen och målet är att utveckla en metod som ska kunna ge en bonde ett bärkraftigt halvtidsjobb som fiskodlare. Modellen ska säljas på franchisekontrakt är det tänkt. Investeringar för fiskod-ling är avsevärt lägre än vad de är för mjölkproduktion.

– Tanken är att mindre fiskodlingar ska kunna förse den lokala marknaden med odlad fisk av god kvalitet. Den första odlaren i våra fotspår är snart igång utanför Göteborg, berättar de.

I DENNA LADUGÅRD som ligger strax utanför Tollarp i norra Skåne simmar den tropiska fiskarten tilapia. Den matas i dag med foder som till en liten del består av fiskmjöl från hållbart fiskade fiskbestånd. Men planen är att så småningom gå över till ett helt vegetabiliskt foder. Tilapian växer bra som vegetarian.

Tilapia är en av världens mest odlade fiskarter, mer än två miljoner ton odlas årligen i Asien. Fördelen med arten är att den är robust och lätt att odla och den är mycket effektiv på att bilda protein. Fiskarna i ladugården kan nå 1 kilos vikt efter att ha matats med 1,1–1,3 kilo foder. Fisken är god, påminner om abborre. Nackdelen är att den kräver värme. Att hålla vattnet i 28 graders temperatur är odlingens största kostnad.

När en tilapiafisk är cirka 6–7 månader väger den runt ett halvt kilo. Då slaktas den. Varje fredag slaktas fisk, läggs på is och körs till Coop och Ica i Kristianstad. Där säljs den hel för 149 kr kilot.

Principen är enkel. Vatten från gårdens brunn cirkulerar i kar. Foder matas ut automatiskt i regelbundna intervaller. Finessen är att systemet är slutet. Det är näring och syre in. Fiskbajs och koldioxid ut. Fiskbajset tas om hand som gödsel.

Det surrar och porlar lätt i ladugården. Luften är varm och fuktig. Det stänker och skvätter rejält när automaterna släpper sina pellets. En betraktare kan undra en hel del över all teknik som fyller ladugården. Det är värmesystem, pumpar, reningsbassäng med lustiga plastsilar som far runt, det är syresättare och koldioxidutsug och slamkanaler. Men Johan Ljungquist och Mikael Olenmark betonar att all teknik är enkel.

151008_0334_natur

Vattnet renas i sitt kretslopp på näringsämnena nitrat och fosfor. Ut från anläggningen går en liten skvätt gödselvatten som ansamlas i en damm.

– Det fina med en ladugård är att en massa infrastruktur finns på plats. Här finns vatten, urinbrunn och åkrar som ska gödslas. Vi har byggt om gödselstacken till en damm för gödselvatten som blir odlingens rest. Det använder vi som gödsel och ska sedan säljas till traktens bönder.

De gillar det handfasta jobbet, men de är samtidigt goda teoretiker. Mikael Olenmark är utbildad väg- och vattenbyggare och Johan Ljungquist marinbiolog. Tillståndsansökningar och byråkrati är de väl förtrogna med.

FISKODLING ÄR I SIG ETT SVAR på rovfiskade hav. Men fiskodlingar, inte minst de i Asien, är svåra miljöförstörare. Fördelarna med den slutna odlingen, det som får alla från näringslivsutvecklare till miljörörelse att tro på framtiden, är att man kan lösa den konventionella odlingens problem. Dit hör framför allt övergödning men också problem med rymlingar och smittspridning till vilda fiskar. Löser man samtidigt problemet med att fisk matas med fisk och håller odlingen fri från kemikalier har man en hållbar produktion.

I Sverige odlas sedan en tid abborre och gös i slutna system på två platser. Jätteräkor odlas i stor skala i Bjuv. Två stora laxod-lingar ligger på planeringsbordet och i Härnösand startas inom kort en stor odling av regnbåge där gödslet också ska gå till en tomatodling. Enligt kalkylerna är det tomaterna som ska göra verksamheten lönsam.

I USA och Kanada odlas lax i slutna system. I Polen startades i fjol den landbaserade laxodlingen Jurassic Salmon som produ-cerar 1 000 ton lax per år. Så utvecklingen är på väg. Men det finns också ett par svenska försök att odla tilapia som inte slagit så väl ut.

Fredrik Bodecker var initiativtagaren som drog igång de första odlingarna. Ett av hans företag, Allan J Aquakultur, bedriver fortfarande odling av tilapia i ett blyverk i Landskrona. Men han berättar att odlingen haft problem.

– Vi underskattade marknadsföringen. Det har varit svårt att sälja fisken under namnet tilapia, säger Fredrik Bodecker.

Arten fick dålig klang sedan de tropiska odlingarnas miljöpåverkan blev känd. Men Johan Ljungquist och Mikael Olenmark i Tollarp har också tänkt på marknadsföringen. Deras grepp blev att döpa om fisken.

– Vi måste särskilja vår fisk, betona dess speciella kvalitet och ursprung. Därför kallar vi den rödstrimma i affären men givetvis kompletterat med dess rätta namn på latin. Köttet är vitt men har också en vacker röd strimma längs ryggbenet.

151008_0829_natur

Anders Kiessling är professor på enheten för vattenbruk på SLU. Han har varit pådrivande forskare för landbaserad fiskodling. Redan för tio år sedan var det många som såg hoppfullt på utvecklingen och förutsåg att den skulle bli snabb. Riktigt så har det dock inte blivit.

– Vi hade hoppet och tron, tekniken har utvecklats bra, men det politiska modet har inte hängt med. Denna typ av odling är etiskt överlägsen, men så länge man inte sätter ett pris på naturen kommer den aldrig att kunna konkurrera i pris med importerad fisk från Asien.

Hur ser det då ut om tio år?

– Om vi har politiker som ser till att det kostar pengar att förstöra natur, då är verksamheten både lönsam och stor.

Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter