Staten satsar allt mer pengar på att bevara landets sista gammelskogar och arbetet med att skydda dem har tagit fart på många håll i landet. Men än går det alldeles för långsamt för att de mål riksdagen satt upp ska nås i tid. Och det blir allt tydligare att den svenska naturvårdskartan riskerar att få några, om inte vita, så i vart fall ganska blekgröna fläckar. Det är slutsatser Sveriges Natur drar av en granskning av statens arbete med att skydda skog.

Redan 1999 gjorde tidningen en första granskning. Statens mål var då att ytterligare 250 000 hektar skog skulle skyddas till 2008. Det skulle skydda omkring två procent av all skog i Sverige nedanför fjällregionen. Vår granskning avslöjade då att bara ytterst få län höll det tempo som behövdes för att nå målet. Sex län skulle behöva mer än 100 år på sig om de fortsatte skydda skog i samma långsamma takt.

Årets granskning ger en ljusare bild. Med nuvarande takt kan alla län utom tre nå målet inom 30 år. De värsta eftersläntrarna är Södermanland och Kronoberg, som ligger kring 40-60 år. Uppryckning över hela linjen, alltså ? men inte tillräcklig. Enligt riksdagsbeslutet ska målet nås inom tio år, och det klarar bara fem län med nuvarande takt: Stockholm, Uppsala, Gotland och Västmanland. Skåne hör också hit på grund av tidigare arbete.

– Det är helt oacceptabelt att det ska ta 50 år för en del län att nå ett mål som vi dessutom vet är otillräckligt för att klara den biologiska mångfalden i skogen, säger SNF:s ordförande Mikael Karlsson och fortsätter:

– Det är bedrövligt att ett par län inte orkade bilda ett enda reservat förra året. Om satsningen ska bli trovärdig måste vi kunna visa resultat.

Förra gången Sveriges Natur granskade skogsskyddet (nr 2/01) pekade vi ut fyra län där tempot hade sjunkit, trots ökade resurser. Det gällde Skåne, Blekinge, Västra Götaland och Gotland. På Gotland har trenden nu vänt, och det med besked. Även det nya storlänet Västra Götaland tycks ha fått ordning på sitt naturvårdsmaskineri. 21 nya reservat 2002 är ett tydligt tecken. Blekinge har ryckt upp sig när det gäller att bilda reservat, men inköpen av skog för framtida reservatsbildning har fortsatt att minska.

I Skåne går det fortsatt utför på alla fronter. Bara Söderåsens nationalpark, bildad 2001, lyser upp statistiken. Ansvarige chefen på länsstyrelsen, Anders Larsson, vill dock inte hålla med om att det går dåligt. Han underkänner statistiken som mätare på vad länsstyrelsen uträttar och säger att det är mycket på gång.

– Vi har också ansvar för många andra naturtyper än skog.
Också i Södermanland, ett län som stadigt legat i botten i våra granskningar, är det mycket på gång enligt miljövårdsdirektör Staffan Karlsson. Att hans län inte förmår skydda ens tredjedelen så mycket skog som grannlänet i söder, Östergötland, kan han inte förklara.

– Men det handlar också om vad vi får för budget. Förra året tog pengarna som vi fick från Naturvårdsverket slut, säger Staffan Karlsson.

Staffan Karlssons kollega i Värmland, Lars Furuholm, har en helt annan inställning.
– Vi tittar inte alltför mycket på budgeten. Vi kör på. Finns det inte pengar i år, så finns det nästa år…

Utvecklingen i Värmland bär också syn för sägen. Länet skyddar i dag skogsmark i en takt som är 15 gånger högre än den man höll före 1997. Också markinköpen har tredubblats sedan 1999.

– Vi har tre personer som enbart jobbar med att bilda reservat, säger Lars Furuholm. Länsledningen har tagit regeringens direktiv om att prioritera skogsskyddet på allvar. Den stödjer oss och har hittills skyddat verksamheten från nerdragningar.

Slutsatsen är enkel: i passiva län blir det färre reservat, oavsett naturvärden, som Riksrevisionsverket uttryckte saken i sin granskning av den statliga naturvården 1999.

SNF:s Mikael Karlsson glädjer sig åt att vissa län förmått vända trenden och särskilt viktiga är resultaten i Värmland.

– Jag tror att projektet Rädda Värmlandsskogen, som SNF:s länsförbund och kretsar drog igång för några år sedan, har bidragit till den positiva utvecklingen, säger han.

Frågan är vad skillnaderna mellan länen på sikt betyder för den svenska naturvårdskartan? Björn Risinger, chef för Naturvårdsverkets naturresursavdelning, håller med om att tempot varierar, men det oroar honom inte.

– Det kan vara tillfälligheter, säger han. I vissa län vet jag att man haft problem att hitta värderingsmän och förhandlare för att kunna köpa skog i den takt man önskat.

Björn Risinger tror att det ännu finns tid att jämna ut skillnader mellan länen.

– Det stora betinget ligger framför oss. Meningen är att anslagen ska fördubblas, till en miljard om året. Ändå kan vi redan nu se att pengarna inte kommer att räcka för den areal som riksdagen vill att vi ska skydda.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.