BAKOM SCENEN * Responsen på omgjorda Sveriges Natur har överlag varit mycket positiv.Härnågra reaktioner. Björn Björnskär som ger ut bloggen tidningstankar skriver:

”Snyggt förpackat på papper – som naturen när den är som finast. En klassisk tidning som ska fånga in läsarna när de lockas av den digitala världen. Jag tror den kommer att klara sig bra.”

LARS MAGNUSSON vill tacka och berömma nya formen: ”Bra flyt i strukturen, artiklar som kommer till sin rätt, stringent form, lättillgängligt, inbjudande och mer stuns i bildhanteringen. Ett jättelyft och massor av bra läsning!”

ÖRJAN HEDBLOMsom ocksågörtidningar gillar mycket av innehållet men tycker att”omslaget är en katastrof”. Han föredrar helbild och tidigare logga.

PRECIS TVÄRTOM tycker Andreas Claeson: ”Tack för en ännu finare tidning! Bra jobbat. Särskilt nöjda ska ni vara med den fina lösningen med loggan. Mycket bättre och mer naturlig form.”

STIG HOLMSTEDT kritiserar bildvalet på omslaget: ”Varför sätta en så löjlig och för amerikanska naturintresserade förolämpande bild på omslaget? Tur att amerikanerna har humor.”

KARIN JOSEFSSON har nyligen upptäckt Sveriges Natur och hon ”tycker att den är (ursäkta ordvalet) skitbra. Nya layouten är verkligen fräsch och jag gillar hur tidningen är strukturerad. Jag fastnade särskilt för Gröna guiden, snyggt, informativt och mycket intressant!

REDAKTÖR TOMMY Gustavsson applåderar i ett brev omarbetningen av den grafiska formen. ”Snygg och genomtänkt utan att vara för kortsiktigt trendig, kort sagt hållbar i tid. Innehållet som vanligt mycket bra med plus för ledaren om vindkraft.”

NÅGON HAR tyckt att man ska sluta att skicka ut tidningen per post. Men May Egor tycker inte så. ”NEJ säger jag. Tidningen kan man ha med sig när man åker buss eller tunnelbana. Jag tar med mig alla till landet, där har jag tid att läsa.”

BRANSCHTIDNINGEN Journalisten uppmärksammande omgörningen. Qia Rindevall fann ett ljusare intryck än tidigare. ”Kanske är det mixen mellan många korta och färre längre reportage som gör att tidningen känns luftigare.”

Från avverkningshot till nationalpark

1976: En ung och arg fältbiolog, Jonas Ekstrand hette han, stövlade upp till Stockholms stads egendomsbyrå för att ta reda på vilka planer kommunen hade på avverkningar av urskogarna kring Tyresta och Åva. I sin hand fick han en bunt kartor och datalistor, det var kommunens skogsbruksplan för området. Hela urskogskärnan skulle avverkas inom 15 år. En smilande jägmästare förklarade att ”nu skulle stockholmarna få lära sig hur ett riktigt kalhygge såg ut.”

Den unge fältbiologen kontaktade sina klubbkompisar, varav jag var en, och så satte vi igång att väcka opinion mot avverkningarna i detta välbesökta kommunala friluftsområde.

Vi startade en namninsamling för att rädda Tyresta-Åva. Flygblad och affischer trycktes upp. Pressen kontaktades och politikerna i fastighetsnämnden bearbetades flitigt. Ganska snart uppstod ett samarbete med andra organisationer: de lokala naturskyddsföreningarna i Tyresö och Haninge, scoutkårer, orienteringsklubbar, friluftsfrämjandet med flera. Till slut var vi sammanlagt 21 organisationer med 55.000 medlemmar i nätverket. Vi skrev upprepade gånger till länsstyrelsen och till kommunen med krav på att området skulle skyddas. Fastighetsnämnden bordlade frågan gång på gång, inför varje möte kontaktade vi ledamöterna i nämnden och gav vår syn på saken.

Landshövding Gunnar Helén uppvaktades med krav på att göra området till naturreservat. Så blev det också så småningom, men först sedan vi fått kommunen att lova att inte kräva ersättning för marken. Till slut kunde området 1993 invigas som landets tjugotredje nationalpark. Det första förslaget om skydd för området fördes fram av Naturskyddsföreningen redan 1936. Det tog 57 år från start till mål för den naturvårdskampen. Som naturvårdare gäller det att ha tålamod.

Anders Friström 

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.