Det är hans dubbelliv jag vill åt. Den härdade förhandlaren och LO-strategen Hans Karlsson som delar kropp med en oändligt nyfiken pojke med fjärilshåv och nattlampa. Fackpampen som tillhör landets fjärilselit. Hur får han ihop det? När vi möts tycker jag mig se ett par blankpolerade lågskor kika fram ur Pampens ena mungipa. Kanske petade avtalssekreterare Karlsson i sig ett par fusionerande direktörer till frukostgröten. Nu hänger skorna där som en rest. Som knäckebrödsmulor i ett skägg, ungefär. Kapabel att sätta i sig ett par näringslivstoppar ser han i alla fall ut att vara. Hans Karlsson är stor. Förmodligen 190 centimeter lång, med en klädsam mängd pondus runt midjan. Sprungen ur en fackligt aktiv arbetarsläkt. Gammal målare som gått den långa vägen, kom till LO-borgen 1986, fick en plats i ledningen 1994. Hans Karlsson sträcker fram en näve, stor som en stekpanna, ursäktar sig för den lilla förseningen. – Det är hektiskt. Konflikter överallt. Den stora givetvis, mellan arbete och kapital, men också en helsikes massa mindre krockar på vägen, sammanfattar han med en lätt suck sin arbetstillvaro. Klockan är bara tio, men han har redan hunnit med ett par möten och frukost med ”resten av LO–ledningen, Göran och Erik” (Persson och dåvarande finansministern Åsbrink). En 50-meterspromenad senare befinner vi oss i den karlssonska våningen. Bekvämt, men farligt nära jobbet, tycker Hans. Nåja, snart nog befinner han sig på betryggande avstånd. Varje helg åker han nämligen med hustrun till parets andra hem, stugan på östra sidan av Öland.

Hans är inte stadstypen. Han finner inget nöje i metropolens utbud, går högst motvilligt på bio. Det är naturen som drar. I synnerhet fjärilarna. Vi pratar om en sällsynt svårartad passion. I samma stund som slipsen åker av förvandlas nämligen Hans från nattlig manglare till nattlig samlare. Då byts spänningar mot spänning, hårda ord mot mjukt handlag. Sedan tioårsåldern har han ägnat sin lediga tid åt att komplettera och underhålla

sin fjärilsamling. I dag är han en av landets främsta kännare på området. Sedan barnsben har han gillat att ”bära hem natur”, som han säger. Att kategorisera, att upptäcka samband, mönster och helhet. – Det är helt klart ett karaktärsdrag och förmodligen den enda gemensamma nämnaren med mitt jobb, menar Hans, som ansvarar för att samordna 19 fackförbund så att de går i takt och driver samma huvudfrågor. – I Närke där jag växte upp fanns det gott om inspirerande, naturintresserade människor. Naturområdena Oset och Kvismaren ligger ju där, och i den omgivningen blev det inte fullt så apart att vara fjärilsfantast, förklarar Hans, som också hunnit med att kryssa 260 fågelarter.

Förkärleken för färggranna fladderfän är så mycket mer än ett intresse. Hans Karlsson påstår rent av att fjärilssvärmeriet är hans identitet. En trygghet i tillvaron som tar mycket tid i anspråk. Förra sommaren tog han till exempel ”fjärilsbilen”, en Cheva-van husbil, och åkte tur och retur till Alta vid norska ishavskusten, 300 mil, enkom för att fånga in en liten gräsfjäril vid namn Erebia medusa. Min självklara fråga leder tankarna till Disneytjuren Ferdinand och hans förnuftiga mor: Ska inte du spela golf, segla, jaga älg, gå på trav och basta på Centralbadet du med, som alla de andra tjurarna? Där smyger du omkring och spänner upp upplysta dukar i natten medan kompisarna bildar informella allianser och fattar alla viktiga beslut bakom bastudörrar och whiskypinnar. Fjädrar fram på sommarängen viftande med stora håven medan direktörerna puttar för par. – Ja, det gör jag, skrattar Hans och fortsätter glatt, oberörd av huskatten (en av fem) som klättrar uppför skjortryggen: – Och kan du tänka dig att många av de här personerna är avundsjuka på det? Mer än en har pratat om någon hobby och sagt att ”det här ska bli mina fjärilar i livet”. De har nästan blivit en symbol för den totala avkopplingen. Fast visst får jag anstränga mig för att vara lite social och sitta med på en del middagar också. Det är en del av jobbet.

Topparnas reaktion är begriplig. Att höra och se Hans när han berättar om och visar arterna i samlingen är lika mycket en fröjd som en potentiell källa till avund. Eller vad sägs om att kunna komma hem från en hätsk nattmangling och en halvminut senare vara fullständigt uppslukad av att pilla med sina favoriter? Han pratar entusiastiskt om svärmare, mätare, spinnare och nattflyn, ”de som du ser som en grå klump i billjuset”. Han visar kamouflageteckningar och falska ögon, fjärilsarter med och utan vingar. Undersöker om det har tittat fram någon påfågelspinnare ur en cigarrstumpsliknande puppa i glasburken på skrivbordet. Samtidigt ser det onekligen en smula bisarrt ut när han med behärskad iver drar ut den ena lådan efter den andra med ena handen och kärleksfullt lyfter ned en nyfiken kisse med den andra. Frankenstein i bårhuset för 40 000 (oftast) bevingade vänner, ungefär. – En rackarns stor bombare, det där, säger Hans förtjust och pekar på en bombplansliknande oleandersvärmare som navigerat sig hit från Sydeuropa eller Nordafrika. Annars är de flesta arterna skandinaviska. Av de cirka 1000 storfjärilsarter som finns i våra trakter har Hans hittat ungefär 930, varav samtliga 850 som har noterats på Öland. ”Ölänningarna” tänker han skänka till en hembygdsförening på ön. På trista sammanträden händer det att Hans dagdrömmer om den bok om öländska fjärilar som han tänker skriva.

Men nätterna är bäst. Då lever Hans och 90 procent av fjärilsarterna upp, och under exkursionerna i mörkret sker korsbefruktningar åt andra hållet. – Strategier och förhandlingsargument är ren bonus som kommer på köpet. I nattens stillhet faller det mesta på plats, menar Hans och tillägger mysande: – Tänk dig en hel natt i Ottenbylund med några uppriggade lampor och dukar, med sommargyllingen flöjtande i gryningen, soluppgång över Östersjön. Det är livet när det är som bäst, det är så ljuvligt mitt i prick! Men alla föreningar är inte lika sköna som den mellan jobb och fjärilsnätter. Hans pratar om att skaffa sig förhållningssätt för att hantera motsägelser. Ett exempel är att betrakta sig som ”artvän” snarare än djurvän. Så kan Hans motivera för sig själv och andra att han dödat tusentals fjärilar: – Det viktiga är mångfalden. Jag utrotar ingen art, och den fjäril som får sätta livet till tjänar ett syfte. Jag samlar inte på döda djur utan på kunskap om arter och biotoper. Det gör inte LO, som brottas med en tveksam miljöprofil. Hans är väl medveten om konflikterna facket hamnat i vad gäller till exempel vattenkraften. Han får försöka hålla isär sitt kunnande om mångfaldens betydelse och lojaliteten gentemot organisationen. – Jag arbetar inte med miljöfrågorna, men visst är det olyckligt att kunskaperna brister på naturvårdsområdet. Där ligger vi efter, helt klart. Påfågelspinnaren hinner inte se dagens ljus innan Hans måste rusa till ett möte om avtalspensioner. Fast det är inte omöjligt att det blir lite fjärilssnack också. – Det händer ibland. Då kan folk fråga mig om fjärilar de har sett ute på landet: ”det var en blå och en brun och de flög såhär och satt på blommorna sådär, vet du vad det skulle kunna vara för några?” Det vet säkert Hans. Och vet han det inte sitter han förmodligen i fjärilsbilen fortare än du hinner säga åkervindsvärmare.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.