Nemunas ligger märkvärdigt blå och blank och stilla. Långt ute i floden står en man med vadarstövlarna på. Inte ett napp på flera timmar.

– Förr kunde jag fånga både abborre och lax. Nu finns det nästan ingen fisk alls, viskar han.

Aftonens pastorala stämning är skenbar. I morgonsol är vattnet grumligt och luktar starkt. Ändå; en farbror i keps och hans tant ligger på knä vid kajen och skrubbar bästa finmattan, och på andra sidan plaskar några barn hur glatt som helst. Har man en flod så har man.

– Fiska och bada i Nemunas är väl inte det klokaste man kan göra, konstaterar Vilius Burokas sakligt.

Han om någon vet att floderna Nemunas och Neris rymmer tarminnehållet från 420 000 Kaunasbor. Men som direktör för Kaunas Water Company vill han tro på den ljusare framtid som det nya reningsverket symboliserar. Det invigdes av presidenten i september 1999.

Många experter från väst hade erbjudit sina tjänster för projektet. Att väga offerter är ovant för en nyfödd marknadsekonomi, men Kaunas valde svenskt: Stockholm Vatten och VA-projekt.

– Vi var så imponerade av hur ni har renat vattnet i er huvudstad, förklarar Burokas.

Varför får Litauens näst största stad, med teknisk högskola och modernt uteliv längs esplanaden, reningsverk först nu. Och varför en anläggning som bara renar avloppet med 60 procent?

Det enklaste svaret är: Sovjetunionen. Även i den postsovjetiska andan har man fortsatt att blunda hårt och hålla för öronen.

– Det hade nog inte hänt något på länge om inte andra stater hade tryckt på, säger Burokas. Det har byggts flera reningsverk i vårt land tack vare Helsingforskommissionen. Vi står med på HELCOMs lista över ”hot spots”.

Listan upprättades 1992. Listan kom att omfatta 132 punkter: de värsta utsläppen från jordbruk, industri och hushåll runt Östersjön.

HELCOM, Helsingforskommissionen, arbetar enligt en konvention om Östersjöns marina miljö som kuststaterna enades om 1974. Det går trögt. HELCOM har fått kritik för att endast 17 punkter hittills har strukits från listan. Det ursprungliga målet – att halvera de förorenande utsläppen till år 1995 – har flyttats fram till år 2005.,

Hittills har utsläppen från de 132 punktkällorna minskat med omkring 30 procent. Men belastningen på Östersjön har inte ens minskat så mycket, eftersom två tredjedelar av utsläppen kommer från andra källor – främst läckage från jordbruket.

– Det är fantastiskt att storstäder som Sankt Petersburg ännu inte har ett ordentligt reningssystem för vatten och avlopp, säger AnnMari Jansson, professor i systemekologi vid Stockholms universitet.

Hon låter ändå rätt tålmodig. Som östersjöforskare sedan 1960-talet har hon vant sig vid att det tar lång tid när de stora elefanterna dansar.

– I allt internationellt samarbete finns det en stor förtjusning inför administrativa strukturer och långdragna utredningar.

– Nödvändiga miljöåtgärder skjuts på framtiden.

Å andra sidan påpekar AnnMari Jansson att Östersjön hade varit mycket värre däran om inte HELCOM-samarbetet funnits.

Särskilt viktigt var att samarbetet med strandstaterna i öst tog fart efter murens fall. Men fortfarande står de östeuropeiska staterna för de största utsläppen, trots att många jordbruk och industrier har lagts ner på grund av utslitna maskiner och brist på pengar.

– När ekonomin i öst blir bättre vill det till att de nya industrierna byggs efter så skarpa miljökriterier som möjligt, annars riskerar vi en ökad belastning på Östersjön igen, varnar AnnMari Jansson.

Avloppen i den ryska enklaven Kaliningrad är en av 115 återstående ”hot spots” på HELCOMs lista. Den ryska regeringen har faktiskt insett att rening av vatten och avlopp i Kaliningrad måste åtgärdas ögonaböj. Men det finns alltid andra intressen som går före. Om det inte är rymdprogram, så är det krig i Tjetjenien som kostar pengar och liv och som i sin tur skapar nya miljökatastrofer.

Så vattenmiljöns tröga soppa lär tjockna till ännu ett tag. Danska Krüger Consult AS visar i sina analyser att till och med grundvattnet i Kaliningrad riskerar att få för höga halter av kväve och ammonium.

Det skulle kosta bortåt 60 miljoner dollar att lösa problemet. Sverige och Danmark har lovat bidra med cirka en tredjedel. Europeiska utvecklingsbanken, EBRD, är redo att låna ut 18 miljoner. Men det blir inga pengar förrän den ryska federationen själv visar sin vilja att låna ut resten. En annan olöst fråga är de nya VA-tariffer som bankerna kräver att vattenbolaget Vodokanal ska ta ut. Av kaliningradbor som knappt har mat för dagen.

Dricksvattnet i Kaliningrad tas till största delen från Pregolja, en flod som inte har något nämnvärt siktdjup, för att uttrycka sig milt.

– Floden har blivit något renare tack vare cellulosaindustrins kris, men vi har ändå stora bekymmer med avlopp och skadliga ämnen, berättar kemisten Valentina Lazareva vid vattenverket Södra 1, som borde bevaras som teknikhistoriskt museum.

Särskilt illa är det när det blåser så starkt från väst att havsvatten tränger in från Östersjön. Då avstannar allt arbete, och tankbilar kör nödleveranser till stan från en grundvattentäkt.

Lazareva försäkrar ändå, att dricksvattnet som kommer från Södra-1 är ”det allra bästa”. Men resten svär hon sig fri från. Vattenledningarna i Kaliningrad rostar sönder och ger ifrån sig tungmetaller, och i de våningsplan dit vattnet över huvud taget orkar upp, kokar man allt vatten. Bakterierna kanske dör, men tungmetaller kan inte kokas bort …

Vilket samband finns det mellan dricksvatten och människors hälsa? Vodokanal svarar hjärntvättat att man ”gör allt för att vattnets kvalitet och människors hälsa ska vara den allra bästa”. Men ett tydligare besked ger Aleksandra Koroleva på Ecodefense, en av många miljöorganisationer inom Coalition Clean Baltic (CCB), som har vatten som ett viktigt arbetstema.

– Officiella studier visar att många av Kaliningrads invånare har dåliga tänder och blir sjuka i gulsot, kolera och dysenteri.

Den ärrade aktivisten och läraren Koroleva respekteras i alla läger, på skolor, forskarlaboratorier och myndigheter. Hon brukar bjudas in till möten med internationella sammanslutningar, men låter sig sällan imponeras. HELCOM har ännu inte lyckats med vattnet och avloppet i hennes stad. Och Baltic 21, den särskilda Agenda 21 för hållbar utveckling i Östersjöregionen som initierades 1996 av ett antal östersjöministrar, har heller inte visat några påtagliga resultat, tycker hon. Och förresten:

– Agenda 21 har skapats av borgare för borgare. I Östeuropa har vi alltid snålat på resurser, utan att kalla det agenda. Och nu vill ni att vi ska sänka vår standard ytterligare. Det är för övrigt ni i väst som har ökat vårt sopberg med alla era onödiga förpackningar.

Neringa är balsam för själen efter en vardag i staden. Hit ska man ta sig för att klappa en bisamråtta, skåda vitryggig hackspett eller slå ihjäl blodtörstiga jättemyggor. Bada i havet går också bra, trots utsläppen, men lagunen på östsidan brukar vara alltför kletig av alger och död braxen.

Åka kana på de högsta sanddynerna får man däremot inte göra. På flera håll i nationalparken binds sanden av nät, och det har hänt att sandstormar har begravt hela byar på näset.

Neringa, eller Kuriska näset som det också kallas, är en tio mil lång sandbank mellan Kaliningrad och Litauen. Och ett tänkbart område för den satsning på ekoturism som ingår i Baltic 21. En svensk-rysk arbetsgrupp med stöd från Sida och Svenska institutet tittar på frågan. Ett förslag är att förbjuda privatbilism på näset. Kollektiva bussar, cyklar och gångtrafik är det enda naturen tål i längden.

Men om de här idéerna slår, gäller de bara för den ryska sidan. Mitt på näset övergår Neringa i litauisk ägo.

Borgmästaren i Nida, Stasys Mikelis, är rädd om naturen. Han värnar också om all slags trafik. En gammal, i princip avstängd landningsbana har i tysthet förlängts med några hundra meter för att kunna välkomna flera flyg varje dag. Borgmästarens ekolog, presenterad som ”biologie doktor med 25 års erfarenhet”, försvarar projektet med att flygbränslet är ”ekologiskt rent” och avgaserna betydligt mildare än de som puffar ut från skraltiga småbilar och dieselbussar.

Den gröna rörelsen Atgaja – kompisar till Ecodefense i Kaliningrad – protesterar mot missbruk av pengar. De verkar vara beredda att kedja fast sig på flygplatsen om den tas i bruk.

– Vi anser att man hellre borde förbättra de sociala och ekonomiska villkoren för lokalbefolkningen än satsa på en flygplats med oväsen, föroreningar och avfall, säger språkröret Linas Vainius.

Skulle ”luftangreppet” medföra massturism? Troligen inte. Erfarna flygbolag gissar på ekonomisk flopp.

Vilken roll spelar här Baltic 21? Hittills har Baltic Sea Tourism Commission (BTC) ett visst ansvar för turism på agendan. Seminarier kring hållbara turistmål i östersjöländerna har definierat turismen med några kännetecken, som BTC:s ordförande Ingvar Mattsson räknar upp:

– Det handlar om att se-göra-bo-äta-shoppa. Visionen är att en hållbar turism skapas av dem som ”äger produkterna” på de olika turistmålen. De riktlinjer som HELCOM har formulerat för en hållbar och miljövänlig turism är viktiga i vårt arbete.

Neringa kanske kommer med bland Litauens förslag på hållbara turistmål. Men flygplats och dieselbussar hänvisas till en annan sektor, transport.

Turismen hamnar mellan flera stolar, alltså. Atgaja får det hett om öronen i Baltic 21.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.