Kolas natur – himmel och helvete

Kolas natur – himmel och helvete

Europas största vildmark har klar och hög luft, täta jungfruliga skogar och friska älvar. På fågelbergen i norr finns kolonier av lunnefågel, tordmule och spetsbergsgrissla, för att bara nämna några arter. Även Kandalaksjabuktens 110 öar i Vita havet har ett rikt djurliv.

Öarna ingår i ett reservat som skyddar både grönlandssäl, vitval, havsörn, kungsörn och pilgrimsfalk. I Laplandskij-reservatet strövar mer än 900 vildrenar. Reservatet kommer att byggas ut till en större nationalpark. Det finns långt framskridna planer på flera nya nationalparker. Som kontrast mot all denna storslagna natur står de döda skogarna och den kvävande luften miltals runt Montjegorsk. Det bor ungefär 70 000 människor i staden, helt nära de enorma dagbrotten för nickel och koppar och de svavelosande skorstenarna på smältverket SeveroNikel. På senare tid har utsläppen minskat något, eftersom industrin – liksom nästan överallt i Ryssland – är på nedgång. Men reningen har inte blivit bättre. Invånarna i Montjegorsk drabbas av allergi och astma, gravida kvinnor har nickel i urinen och nickelarbetarna får cancer i andningsvägarna. I Apatity tillverkar en annan osande industri konstgödsel av fosforråvaran apatit. Några mil därifrån, utanför Murmansks gigantiska hönsfarm, ligger 400 000 kubikmeter naturgödsel i en depå som är på väg att rämna och förgifta dricksvattentäkten, Kolaälven. Annars förknippas Kola mest med radioaktivt avfall och atomubåtarna som håller på att rosta sönder utanför Murmansk. Än är radioaktiviteten lägre i Barents hav än i Östersjön, enligt ryska och svenska forskare. Men något måste göras åt ”den tickande bomben”. Svensk kärnbränslehantering, SKB, och det norska ingenjörsföretaget Kvaerner finns med i ett antal projektplaner, men hittills har det bara utförts en förstudie för att bygga ett nytt mellanlager för använt kärnbränsle i Mayak i Uralbergen. Den ryska byråkratin är tung, mycket tung, och dessutom sätter försvarsmakten käppar i hjulet.


Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.