Hon kommer direkt från ett möte om tigerräkor. Meena Raman har mött svenska importörer och representanter för de stora livsmedelskedjorna. Hon har berättat om hur räkodlingarna förstör mangroveträsken hemma i Malaysia, hur fattiga fiskare berövas maten för dagen för att vi rika ska få vår lilla lördagslyx.

Hon har inte fått några besked, inga löften, och jag försöker få henne att ge utlopp för sin ilska.

Det går inte alls. Hon är lågmäld, ler ofta. Och hon pratar bara om konsumenterna, om konsumentmakt. Om företagen, männen hon just mött, har hon inget att säga. Utan förväntningar ingen besvikelse.

Det är en handfast lektion i gräsrotsperspektiv. Alla förändringar kommer underifrån, från människor som lärt sig någonting och tar konsekvenserna av det. Det är underförstått, behöver inte sägas.

Demokrati är mycket mer än att rösta vart fjärde år, säger hon.

– Hela vår verksamhet går ut på att få människor att lära om, att bli kritiska konsumenter. Utbildningssystemet ger inte rätt värderingar.

Hon pratar om CAP, Consumers Association of Penang, en av omkring 30 miljöorganisationer i tredje världen som SNF samarbetar med och stödjer ekononmiskt. Hon pratar samtidigt om sitt eget liv, om insikten och vägvalet som nu, 20 år senare, gjort henne till en förgrundsgestalt i Tredje världens miljörörelse.

Hon skulle ha blivit affärsjurist, skapat sig en bekymmersfri tillvaro med hög materiell standard.

– Nu lever jag mycket enklare. Men jag har kunnat skaffa mig en lägenhet. Och jag har köpt en liten bil, den behöver jag för att kunna komma ut i byarna där vi arbetar.

Och så sänker hon rösten ytterligare och det gör nog lite ont när hon säger att hon också valt bort man och barn. Hon skulle inte kunna ta hand om barn på rätt sätt med det liv hon lever, och förresten är hon inte säker på att man ska sätta barn till världen som den ser ut …

Meena Raman blev visserligen advokat, men det hon kämpar för i Malaysias domstolar är något helt annat än storföretagens intressen.

-Det handlar om ”environmental justice”, säger hon.

Miljörättvisa. Begreppet får sin självklara mening i många u-länder, där det är uppenbart att de fattiga drabbas av skogsskövling, föroreningar och bekämpningsmedel, men sällan får någon nämnvärd del av de ekonomiska framstegen. Och samma mönster går igen i den globala skalan, som med tigerräkorna.

Miljörättvisa. För studenten Meena Raman var det ett okänt begrepp den där gången, 1979, när hon ljumt intresserad bänkade sig i föreläsningssalen för att delta i CAPs kurs om miljö och utveckling. Några lektioner och några handfasta exempel från Malaysias landsbygd senare hade hennes världsbild rämnat och hennes liv fått en ny riktning.

– Allt jag lärt mig om ”development” – utveckling – slogs i spillror. Jag fick se hur folk led tack vare ”development”.

Beslutet att välja en annan väg var svårt. Jag grät med mina vänner, säger Meena.

– Jag växte upp i en religiös familj, vi var hinduer, och jag har nog alltid varit inställd på att hjälpa andra. Fast fram till den dagen hade jag nog tänkt mig välgörenhet i någon form…

Medan flertalet kurskamrater gled vidare mot de feta uppdragen satte Meena och en kamrat upp en Allmänhetens Advokatbyrå och började sitt nya liv med att, på CAPs uppdrag, dra Mitsubishi Corporation inför rätta.

Hon skrattar, rått och glatt. Två unga idealistiska jurister mot ett av världens största företag, en ökänd miljövärsting på den globala arenan. Företaget var delägare i en fabrik som utvann sällsynta jordartsmetaller. Det radioktiva avfallet från processen dumpades i omgivningarna. CAP kunde konstatera att många barn i trakten hade mycket bly i blodet och dåliga blodvärden. Antalet missfall i byarna var onormalt högt.

Striden slutade i fängelse. Eller snarare mellanlandade där, innan segern var vunnen och Mitsubishi stängde sin fabrik för gott. I 47 dagar satt Meena Raman inne, utan att veta vad hon anklagades för.

– Det kan nog hända igen. Just nu har vi en stabil regering, då är friheten större. Men om regeringen försvagas, om det politiska läget blir osäkrare, då ökar förtrycket. Och vi vet att de har ögonen på oss.

Meena Raman har fortsatt agera med CAP som uppdragsgivare. Tar upp lokala fall, utbildar människor, väcker opinion, drar miljöförstörare inför rätta. Alltid en kombination. Utan opinionstrycket är den juridiska vägen inte effektiv, det är en grundläggande lärdom.

Fast just nu är strategin internationell och motståndaren kanske ännu mäktigare än Mitsubishi Corporation. Världshandelsorganisationen, WTO. U-länderna menar enkelt uttryckt att WTO-systemet missgynnar dem.

– Men ett u-land som försöker bromsa riskerar kanske att få problem med sina Världsbankslån, säger Meena Raman. Den fria marknaden är den nya religionen. Och det är de rika som kontrollerar spelet.

– Frågan är inte om frihandel är alltigenom bra eller dåligt. Men länder måste kunna välja vad och hur mycket de vill exportera eller importera. Länder måste kunna välja vilka regler de vill sätta upp för att skydda miljön i sitt land. Och sin livsmedelsförsörjning.

Därför bör WTOs effekter utvärderas innan man diskuterar utvidgningar. På den punkten är de flesta regeringar och miljöorganisationer i tredje världen överens. Sveriges regering driver däremot tillsammans med EU på för en ny förhandlingsrunda som ska ge WTO mer makt. Samtidigt säger Sverige uttryckligen att u-ländernas intressen ska ”vara en ledstjärna” i de fortsatta förhandlingarna.

Det är detta Meena Raman varit i Sverige för att diskutera, med klent resultat. Och när hon berättar om regingstjänstemän som försvarat Sveriges linje med argumentet att det är för u-ländernas bästa bryter den fram ändå, till sist. Hettan, vreden som jag letat efter, den enda rimliga förklaringen till att hon förmått hålla fast vid sitt vägval genom 20 kämpande år.

– Stop acting like you know it all! nästan fräser hon i tydlig ilska över den rikes arrogans.

Och lämnar, kanske oavsiktligt, åt var och en av oss att fundera över om ”you” i den meningen betyder ”ni” eller ”du”.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.