Hjärtedjuret – taggig passion

Måndag lunch. Bordet är dukat med melonklyftor och tre sorters lufttorkad skinka, två tyska och en italiensk. Och fem stora prydnadsigelkottar. Bengt W Johansson häller upp varsitt glas bordeaux och berättar hur allt började för snart femtio år sedan.

– Min dåvarande chef, professor Gunnar Biörck, ansåg att vetenskapen hade tre stora frågor kvar att lösa: Vem är Gud? Vad är själen? Och hur gör igelkotten när den vintersover?

– De två första löste han själv, det var inga problem. Den tredje lämnade han till mig.

Både Biörck och Johansson var hjärtläkare, och läkarvetenskapen hade just tagit de första små stegen in på hjärtkirurgins område. Man hade märkt att man kunde stänga av hjärtat under operationen lite längre tid om man kylde ner patienten. Problemet var att hjärtrytmen lätt stördes. Därav intresset för igelkotten, som är världsbäst på området.

Sålunda började Malmö Allmänna Sjukhus hålla igelkottar. Man lät dem falla i vintersömn och Bengt W Johansson studerade vad som hände i deras kroppar under sömnen och uppvaknandet.

Intresset var alltså strikt vetenskapligt. Till en början. Men nånstans på vägen vidrörde det lilla däggdjuret hans hjärta.

– Har du hållit i en igelkott någon gång? Har du sett hur den öppnar sig och hur den lilla nosen sticker fram. Då förstår du.

Han minns inte hur det började, eller vilken av alla igelkottar som var den första, men en samling tog form som idag kan vara världens största. I ett vitrinskåp som för länge sedan blivit för litet för sitt ändamål trängs hundratals igelkottar: skoborstar, brevställ, tandpetarhållare, smycken, brevpapper, glas, klockor, kramdjur, pärlplattor från barnbarnen, prydnadstallrikar, nåldynor, pussel…

Allra mest tycker han om en lite underlig keramiksak gjord av den gamla mamman till en av Bengts tidigare hjärtpatienter.

– Den ser kanske konstig ut, men skulle jag bara få behålla en enda skulle det bli den här.

Alla igelkottar är gåvor. Bengt köper av princip inget till samlingen, kottarna kommer till honom ändå.

Men inte bara konstgjorda igelkottar dras till parets villa.

– Minns du den där tokiga igelkotten förra året, undrar hustrun, konstnärinnan Anita Johansson.

Hon berättar om en sommardag då ett förfärligt oväsen plötsligt hördes från Polly, familjens New Foundlandshund. En igelkott stod vid hundens favorit-liggplats och vägrade gå. Anita bar ut den i trädgården. En kvart senare var den tillbaka. Bengt bar in den till grannen. Två timmar senare var den tillbaka. Då kapitulerade både Bengt och Anita. Och Polly. Igelkotten kurade ihop sig brevid den 55 kilo tunga tiken och stannade sedan i trädgården hela sommaren.