Fem år efter Rio, 1997, konstaterade världens ledare att ”trenden för en hållbar utveckling är sämre idag än den var 1992”. Enligt FN har antalet fattiga i världen ökat. Så även klyftorna mellan rika och fattiga.

Detta har skett trots att den ökande världshandeln i teoriernas perfekta värld borde ha gjort alla länder till vinnare. Varje land eller region producerar det den är bäst på för att sedan byta sina varor med andra, som också producerar under optimala förhållanden…

Verkligheten ser tyvärr mycket annorlunda ut. Skillnader i miljökrav, lönenivåer, tullar och subventioner är bara några av de faktorer som avgör vad det står på prislappen, och prislappen tar inte in miljökostnaderna. Skrupelfria företag kan bjuda ut varor vars pris förklaras av svaga miljölagar och obefintlig kontroll i producentländerna.

Världshandelsorganisationen, WTO (World Trade Organization), bildades 1995. Den har snabbt utvecklats till en av världens mäktigaste institutioner. I realiteten arbetar WTO för ett enda huvudmål – ökad världshandel. I WTO-stadgans förord står visserligen att organisationen ska bidra till en ekologiskt hållbar tillväxt, men i praktiken ser WTO oftast på miljökrav som oönskade handelshinder.

WTO tvingar exempelvis länder att införa patent på genetiska resurser. Det är bra för livsmedelsjättarnas och läkemedelsföretagens affärer, men kan leda till att ursprungsbefolkningar runtom i världen förlorar kontrollen över de biologiska resurser som är basen för deras kultur. Och detta trots att FN:s mångfaldskonvention säger att nyttan av biologisk mångfald ska fördelas rättvist.

Trots att WTO fortsätter att ta för sig har det inte gjorts några grundliga utvärderingar av vad reglerna har fått för konsekvenser. Ändå driver starka krafter på för att WTO ska utvidga sitt herravälde ytterligare. Sverige och EU står bakom förslaget att en ny förhandlingsrunda om ett stort antal nya handelsområden ska inledas efter WTO:s nästa ministermöte i Seattle i november.

Bland annat är ett mycket oroande avtal om avreglering av handeln med skogsprodukter under uppsegling. I värsta fall skulle ett sådant avtal kunna skapa problem för exempelvis miljömärkning av timmer och träprodukter. Svenska regeringen och EU driver också att förhandlingar om regler för internationella investeringar ska tas upp inom WTO. Kanske har man redan glömt förhandlingarna om MAI: förslaget till investeringsavtal (Multilateral Agreement on Investment), som kraschlandade efter skarp kritik från bland annat miljöorganisationer. MAI skulle ha begränsat regeringars rätt att styra utländska investeringar mot verksamheter som gynnar lokal utveckling och miljöskydd.

SNF är en av 150 organisationer i Norden som uppmanat regeringarna att istället verka för att investeringsregler skall utgå från FN:s konventioner och förhandlas inom ramen för FN. Sverige – traditionellt en av FN:s starkaste tillskyndare – anser inte förslaget värt en seriös diskussion.

Visst kan ökande handel vara positivt, och visst behöver handelsreglerna ändras. Många utvecklingsländer skulle exempelvis kunna öka sitt välstånd om rika länder sänkte sina skyddstullar. Hittills har dock u-länderna haft mycket små möjligheter att påverka WTO:s dagordning.

Det är dags för eftertanke. Ökad världshandel kan inte vara ett självändamål!
Även handelsregler måste bidra till en rättvis och hållbar utveckling för människor och miljö.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.