Bara några meter in på stigen fylls den disiga luften av ivriga små knäppanden. Genom de tätaste av grenverk dansar stjärtmesarna fram, omringar mig och hälsar kvittrande. Långt nere vid marken rör de sig. Klänger på grenar. Små runda kroppar med stjärtskaft som handtag sprider värme genom morgonljuset, rått och grått.

En av de särskilda sysselsättningar man kan ha i en skog som den här är att räkna fåglar. Tio små stjärtmesar drar bort, in mellan tätare snår och sugande sankmarker. Jag halkar vidare åt mitt håll. Det ligger en hinna av snö på marken och himlen ljusnar i syd. Stigen har dolda isfläckar som drar mina fötter åt andra håll än jag tänkt mig. Det smittar av sig på tankarna som kanar hit och dit medan jag försöker hålla riktningen mot skogens högsta punkt.

Skogen har ett hjärta, mörkt och brustet, men med kontur symmetrisk och skarp, en hålighet långt nere på gammelekens breda stam. Sett från stigens utsiktspunkt är hjärtat vidöppet och klart. När jag passerar och viker av har skogslunken hunnit sätta sig i både ben och tankar.

Det tillhör varje antydan till äventyr i skog och mark att inte bara söka efter rötter och hjärta, utan att också sträva uppåt och på mänskligt sätt försöka skaffa överblick – eller känna aningen av svindel.

Hur stort ska ett grönområde vara för att kallas skog? Det beror på hur stor man är själv. För en liten människa är också en liten skog stor. Stora människor får lätt för sig att ingen skog är stor nog.

Räcker det med några enstaka träd eller en liten dunge i förortens utkant? Medan jag halkar omkull bland rådjursspår, bestämmer jag mig för att den enda definition som duger på en skog är att man ska kunna gå vilse. Men vilse är ett begrepp, lika personligt som storlek. Det finns människor som aldrig går vilse bland ris och träd, men genast villar bort sig bland folk och hus. Och det finns människor som känner sig vilsna så fort de kliver av en väg eller tydlig stig. Jag får modifiera min skogsdefinition. En liten skärva natur kan få kallas skog om man kan gå vilse i tankarna. Ett grönområde får kallas skog om det är tillräckligt stort för att väcka skogstankar.

Geografin känns i lår- och vadmuskler medan jag försöker skynda på stegen i branten. Naturen var multimedial långt innan ordet var uppfunnet. Naturen är direktsändning live non stop med stereoljud och doft. Mitt högra knä är ömt, alla sinnen är involverade. Det är en lång geologisk och kulturell historia som hällmarken hinner berätta för mig bara medan jag tar mig upp den sista, hala biten tills jag sitter på kanten av ett gammalt skyttevärn och ser ut över Skarpnäcksfältets hustak. Bort mot Skogskyrkogården drar en osynlig hand ut ett luddigt streck av Högdalsverkets rök mot norr.

Genom kikaren ser jag en polishelikopter som jagar förortsgangstrar och en kråkflock som sveper mot Kärrtorp till. Jag ser en skata med ett brödfynd i näbb och hör en nötskrika som inte skräder sina skrik. Trafiken från motorvägen mot Tyresö pressar sig in i medvetandet igen. Tystnaden är, liksom frivillig ensamhet, en bristvara i förorten. I varje helig stund av glömska brukar Hemglass se till att civilisationen återuppstår.

Att natur är svår att mäta beror på att den egentligen inte är en sträcka eller yta. Den är ingen areal, inget kartområde. Den är en oändlig räcka av händelser som inte går att förutse. Möten med stjärtmesar, duvhökar och sina egna skogstankar. Någonting som pågår hela tiden oupphörligt. Naturen uppträder ofta förklädd i stillhet. Somliga kallar det tristess. Men i själva verket kränger och expanderar den, skaver och manifesterar. Den lyfter och landar, gömmer och hittar, slår ut och vissnar ideligen. Att halka fram på en sliten förortsstig är att låta sig dras in i ett förlopp.

Jag tycker att man ska mäta skog i upplevelser. Eller – i upplevelser att hoppas på? Jag hoppas på höken eller kanske ekorrarna. Eller att stenknäcken ska hitta hit igen, eller tallbitarna som förra vintern kom med oväntade små sånger, färgsprakande fjäderdräkter och som målade snön prickig med rönnbärskött.

Alla som känner hopplöshet borde ha tillgång till en skog. Inte för att ersätta andra, mer smärtsamma, hopp än dem som handlar om en ovanlig fågel, en oväntat möte, men för att naturen kan ge en påminnelse om själva känslan av hoppfullhet. Ju längre man lever utan den, ju svårare är den att återfinna. Hoppets del i livet kan tvina snabbt när den inte underhålls.

Skogstankar behöver inte handla om skog. Det är helt enkelt tankar man tänker när man är närmare träd än människor. När man har sina människor på andra sidan skogen eller skymda av träd, tänker man på dem på ett annat sätt än när man har dem inpå sig, sitter i samma buss, sover i samma säng, äter vid samma bord. När folk står för nära – i tunnelbanan eller i hjärtat – så händer det allt som oftast att tankar klibbar ihop av relationsgenererad överskottsvärme.

En skog är tillräckligt stor om man kan känna sig ensam. I förorterna, liksom på andra orter, finns det alltför många som har ett sorgligt ensamhetsöverskott. Men ensam ensamhet är inte samma sak som ensamhet bland andra människor. Många väljer frivilligt att sätta sig i var sin bil och ensamma maka sig genom oändliga bilköer in mot stadens centrum. Det måste bero på längtan efter att få vara ifred. Särskilt män verkar tillfredsställa sin ensamhetslängtan genom att sitta i bilköer. När jag skakar förbi i tunnelbanevagnens kollektiva trängsel, ser jag de frivilligt ensamma sitta där, stilla och inneslutna i sin lilla bubbla av skyddande metall.

Om varje människa hade tillgång till en fridfull och ödslig liten skogsdunge kanske bilköerna kunde minska. Hur ska det annars gå när allt fler börjar arbeta hemma, på distans? Alla kommer att hitta på ärenden till posten i Bagarmossen eller elaffären i Kärrtorp, för att få sin dagliga dos av bilensamhet. Vi skulle istället kunna leda ut alla bilensamhetsberoende i den lilla skogen och lämna dem vind för våg. Då kan de få upptäcka att det är skönare att hålla sig i en trädstam än i en ratt.

Det finns människor som tror att andra som smyger i skogarna runt förorten på något sätt måste vara farliga eller kriminella. Om man är ängsligt lagd och vill vandra ensam i sin skog utan att bli misstänkliggjord kan man, som jag, skaffa en hund. Eller köpa en färgstark overall och joggingskor. Det finns också de som lägger sin pension på talgkulor och fröautomater, som vårdas i hemliga, snåriga skogspartier. Man kan också hålla ett barn i handen. Då händer det att också vuxna blir så modiga att de vågar återupptäcka den natur som de saknat och längtat efter ända sedan den egna barndomen abrupt tog slut.

När industrialismen slog igenom i slutet av 1700-talet uppstod för första gången samhällen där människorna i sin vardag levde och verkade långt från naturen. Det pågick ända tills någon insiktsfull person så småningom kom på att man skulle anlägga grönområden och parker för att ge den arbetande människan möjlighet att återhämta sin hälsa. ”De kom till för att minska konflikterna i staden. De allmänna parkerna skulle lugna och civilisera en potentiell upprorisk allmänhet genom att erbjuda de lägre samhällsklasserna plats för rekreation och avkoppling”, skriver skogsforskaren Dan Rydberg i en sammanfattning av hur det han kallar den ”belevade skogen” vuxit fram.

Gör oss förortsskogen mer civiliserade? Blir vi mer civiliserade om vi får kontakt med den andra delen i oss, den som inte är civilisation utan vild mark och fria tankar?

Min favorittanke är att mina tankar liknar en skog. Jag gillar föreställningen att allt det som jag kan ringa in som värden i min förortsskog också är tankemässiga kvaliteter: snår, ris, ogenomtränglighet, mångformighet, olika stadier av liv och död. Håligheter, hemliga rum och skrymslen. Bär- och nötbärande buskar. Kontinuitet. Kulturlämningar. Gläntor. Oförutsägbarhet. Det kan dyka upp en stenknäck eller en hel flock tallbitar. En kungsfiskare kan glimma till i vasskanten nere vid ån där den smala förortsskogen vidgar sig ut i Nacka friluftsreservat. Det kan komma ett vilset lodjur och stryka förbi, eller en varg. Det kan dyka upp ett grenat kungsljus i en glänta. Saker kan hända. Det oväntade, det skimrande vackra eller ovanliga, kan av någon anledning finnas precis där, just när jag går i min förortsskog. Och tankens värld är lika fri, lika oöverskådligt nyckfull och trösterikt ologisk. Det händer, trots att så mycket i livet tycks gå sin gilla gång, att jag fortfarande tänker nya tankar och ser sammanhang som jag aldrig begripit förut. Det händer, trots Hemglass, oftare när jag går i skogen än bland folk.

Kan förortsskogen få överleva även utan att vi klamrar oss fast vid begreppet biologisk mångfald? Vi hungrar efter hemliga formler, tydliga ord, som ska hjälpa oss att lösa miljöproblemen. Det duger inte att säga att skogen gör oss lyckligare. Det räcker inte att förklara att fast allt i den här texten börjar och slutar i mitt människojag hänger det lika mycket ihop med skogens egenvärde i varje liten organism, i varje skinnsvamp på en murken trädstam, varje liten spottstritlarv i sitt skum. Orden framstår lika snåriga som snöbärssnåren och nyponbuskarna runt gläntan vid det gamla torpet i skogskanten. Men biologisk mångfald är ett trösterikt begrepp. Det kan få oss att tro att vi är eniga och att vi pratar om samma saker, drömmare, tjänstemän, forskare och politiker.

När förra vinterns invasion av tallbitar fyllde skogen med oväntade sånger och färger blev den välkända stigen lite mer lockande än vanligt. Mångfald är omväxling. Om allting alltid var sig allt för likt i denna slitna skog skulle jag kanske koppla bort tankarna helt från omgivningen, bara använda fötternas lunk som en startmotor och sedan försjunka i tankar. Men artrikedomen också bland de mest alldagliga kryp och växter håller mig vaken. Forskarna kämpar ännu vidare för att hitta andra mätmodeller än min egenkonstruerade som bygger på förväntan. I de riken som präglas av det som biologerna kallar ”triviala” arter, räcker inte de sällsynta och hotade arternas rödlistor till som måttstockar på vad som måste skyddas och bevaras.

I en förortsskog kan man se saker som man inte ser i de fjärran avlägsna skogarna. Små spontaninstallationer som en rödrandig vante som gungar i nyponbusken, där den sista ljust rosa rosen blommar ännu i oktober. Det kan vara en uråldrig ölflaska som kryper upp ur barren vid den vidaste granens fot. På hemvägen håller jag på att snava på det halva styre som sticker upp ur stigens tilltrampade fyllnadsmassa. Jag vet inte säkert om cykeln är på väg att borra sig neråt till underjorden, eller om den växer uppåt. Jag vet inte ens om det finns en hel cykel där under, men jag ser för mig hur någon lät sig övermannas av naturen mitt i en cykeltur och tog sig jord över huvudet. Fantasin växer bra med gödning från människolämningarnas halvfärdiga berättelser.

Annat som karaktäriserar förortsskogar är hundbajs, tappade nappar och kojor. Förr eller senare hittar man också tjuvgods. En kasse videokassetter, en hink handgjort kakel och en halv dator hör till mina fynd i buskarna. Man kan också hitta bortsprungna hundar och människor. Kojorna är ofta ganska fula och halvfärdiga, rivna eller övergivna. De kan innehålla gamla mattor eller fullklottrade skrivböcker. Att få bygga en koja är att drömma om att sova i skogen, lyssna till ugglor och andra nattdjur som stryker förbi och känna en pust från mörkrets äventyr. Ingen vet om någon som har en egen säng någonsin övernattar i de dragiga och rankiga kojskeletten. Ändå är det ett krav att alla skogar nära bebyggelse måste innehålla kojmaterial. Städning av skogar kommer alltid att bekämpas av arméer med overallklädda barn och finniga halvvuxna som för varje avlägsnad gren och stock kommer att släpa dit nya julgransskelett och annat bråte från närbelägna containers.

Så fort det finns skogar med någon sorts rum, som höga berg, öppningar och gläntor, hittar man också gamla rester av eldstäder. Några stenar i en ring, lite sot. De är bevis på samma äventyrs- och frihetslängtan som kojorna. Och det är svårare för naturromantiska föräldrar att skälla ut tonåringar om de dricker sin folköl runt en eld på berget än om de dricker den i tunnelbanan, även om förnuftet ropar brandfara och sprucken häll.

Drygt en procent av den produktiva skogsmarken i Sverige, ungefär 300000 hektar kan kallas tätortsnära. De är en utvidgad hemtrakt som stoppar om husen, parkeringsplatserna och gatorna. Träden och buskarna här är inga främlingar. Jag är bekant med dem. Jag kan tänka på dem och minnas deras kännetecken och särart. På vägen hem räknar jag trädvänner. (Testa tanken: Hur många träd känner du så väl att du kan se dem framför dig som individer?) Historien tisslar i gamla stammar. Det kan man höra om man trycker örat mot barken. Träd är trösterika att luta sig mot. Vardagliga bekymmer krymper när århundraden av svält, umbäranden och utsatthet viskar mellan grenarna.

Hundarna och jag går hemåt genom människornas skog.

De flesta människor i Sverige bor i förorter eller små eller mellanstora tätorter. De flesta skogsbesök görs i sådana tätortsnära skogar som min smala skogsremsa. Det ”rekreativa trycket”, som skogsforskaren Dan Rydberg formulerar det, är cirka 250 gånger större på närnaturen är på de större, avlägsna skogarna.

I skrifter om närnaturen, den tätortsnära skogen, de gröna kilarna, formulerar forskare och planerare olika funktioner som den sortens natur har – biologiskt, ekologiskt och för oss människor. Det finns många människor som tror att man alltid ska tänka på funktion i samma andetag som natur. Deras tankar har snarat sig själva i ett missförstånd. Naturens uppgift är att inte ha någon funktion. Naturen är ingen resultatenhet. Att Stockholms stad beslutat att sälja ut alla sina skogar i kranskommunerna måste bero på att politikerna har blandat ihop trädkronor med andra kronor och rikedom med sedlar. Även i några andra kommuner runt om i landet kan skatorna skratta ett glädjelöst skratt åt samma förvirring.

Kommunerna äger mer än hälften av den tätortsnära skogsmarken i Sverige, det är ungefär 180 000 hektar skog. Ordet kommun har låtit som en sorts garanti för gemensamma värden. Men kan skog ägas, kan den också säljas. Kan den säljas, kan den huggas ner. Det är därför som vi ständigt måste vara beredda.

Vi kan kalla oss hundägare, joggare, fågelskådare, svampplockare, kojbyggare eller ensamhetstörstande strövare. Alla måste vi, mot vår innersta insikt, formulera funktioner i lång rad och förbereda oss på att argumentera. Det finns ingen skog som är så liten att den inte någon gång måste argumenteras för. Och det finns ingen förortsskog så sliten att den inte i sig är ett argument.

Medan hundarna tar täten och genar mellan stigarna hemåt, känner jag det definitivt: träd sätter sig i huvudet. Natur växer lika mycket inne i mig som utanför. Jag känner att lite av stjärtmesarnas energi fortfarande virvlar omkring i blodomloppet. För den som inte tror på drömmar eller poesi, kan jag trösta med att också sunt förnuft och vetenskapliga undersökningar kan bekräfta att naturen gör oss friskare. Vi mår bättre om vi har natur utanför fönstret än om vi stirrar på husväggar och parkeringar. Alla människor borde få ha en skog eller skogsdunge som man kan kalla sin egen, utan att det har med juridiskt ägande att göra. Alla borde ha rätt att så ofta vi vill klättra upp på ett berg och känna tanken svindla, alla borde få sitta på en stubbe eller sten och känna förväntan. Det borde vara en mänsklig rättighet att få gå vilse i en skog en liten stund varje dag.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.