JAG KÄMPAR. Gör mitt bästa för att försvara det lilla stycke naturtomt som omger sommarstugan. En liten sänka där det växer smultron, blåbär, ljung och lingon. En ek är på väg att växa upp här, den är tre decimeter hög och smal som ett barns lillfinger. Det är en djupt rörande syn med något så litet som ska bli så stort, som att se en nyfödd flodhäst. Min man slår sina lovar kring den här plätten, det har han gjort i nästan tio år nu. Här vill han göra ?något användbart, ett växthus till exempel?. Och så kommer den gamla motsättningen i dagen, den mellan Natur och Kultur, som delar människor och familjer och ibland känner man sig själv kluven på mitten. Om jag tvingas välja, så blir det naturen för jag trivs bättre i skogen än i en trädgård, samtidigt som jag föredrar pioner framför granar.

HITTILLS HAR VI LYCKATS kompromissa. Det finns en given gränslinje mellan naturen och kulturen på tomten. Men jag tror att det är säkrast att vara på sin vakt. Trädgårdar ska man hålla kort, annars växer de en över huvudet. Jag har sett några av mina vänner och bekanta förlora sig allt längre in i trädgårdsodlandet. Till slut känner de att de måste vittna om sin odlarglädje och trädgårdens växtkraft. Ok för att man måste odla sin trädgård, men kan man inte göra det i tysthet? När de börjar tala i tungor om hur sensuellt det är att köra ner händerna i den varma komposten, kan man skjutsa ut dem till Rosendals trädgårdar på Djurgården och lämna dem där en stund. Där kan de förenas med sina likar.

I skogen är det tyst. Det växer vilt. En trädgård är – av naturen, höll jag på att säga – exklusiv, medan naturen är inklusiv. Där får alla vara, till och med rådjuren. Det finns ingen lista på saker som ska göras; vattna och klippa och ansa och ympa. Hit når inga hemmafixar-program från teve eller tidningstips. Konstigt, förresten, att döpa ett program till Äntligen hemma när programledaren knappt hinner kliva in i hemmet innan han börjar klättra på väggarna i jakt på nya projekt. Sådär kan man inte hålla på om man är ute och vandrar i skogen. Ligger det en stor sten där så får den vara i fred och ingen klåfingrig typ får för sig att borra i den för att förvandla den till fågelbad med hemsytt duschdraperi. Visst, det kan se rätt slafsigt och ofräscht ut mellan träden, det är ingen miljö för en känslig minimalist. Skogen kan vara provocerande smaklös med älgar i solnedgång som bara står där utan tänka på hur de uppfattas och utan att ens vara ironiska. Det finns människor som blir nervösa av skogspromenader. Vissa är inte vana att röra sig utomhus utan att ha en golfklubba i handen. Andra kan inte låta bli att snygga till när de är ute. De rycker bort lite ris här och rättar till små rännilar av vatten som rinner lite snett. Sätter en personlig touche, lämnar spår, förbättrar. Att 2005 har utsetts till designår av regeringen har bara gett den här gruppen luft under vingarna, nu ska designprocessens ställning stärkas och låt tusen artefakter blomma! Här ska matchas, uttryckas och förverkligas!

Å, kan de inte slappna av. Bara finnas till i största allmänhet, det får man lov till i naturen. Fast det är inte riktigt sant. Man måste kämpa, för att bara få vara.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.