SOLEN HAR INTE STIGIT UPP ÄN. Trots att det är mitt i sommaren och att vi befinner oss i Röda Havet nära gränsen till Sudan, känns det lite kyligt i luften. Havet ligger kolsvart. Månen speglar sig i vattnet. Dykutrustningen är på och förväntansfullt tysta hoppar vi i från båten. När alla är i gör vår divemaster tecken att gå ner. Vi stannar inte utan går i samlad trupp allt djupare. 40 meter under ytan ligger vi stilla och bara väntar. Det finns inte mycket tid, på det här djupet kan vi inte stanna mer än tio minuter. Ska vi behöva vända upp igen utan att fått syn på dem?

Plötsligt ser jag en skugga i ögonvrån. En suddig siluett som kommer allt närmare. Jag tittar på min dykpartner. Han har regulatorn i munnen så jag kan inte avgöra om han ler eller inte men jag ser att det glittrar i hans ögon. Själv får jag svårt att kontrollera min andning, ofrivilligt har jag börjat andas snabbare. Äntligen ska vi få möta dem som vi så länge letat efter.

SOM EN ARMADA UR FILMEN Star Wars stiger ett tjugotal hammarhajar upp ur djupet. Med sina märkliga huvuden, med ögon på ändarna ser de mer ut som rymdfarkoster än fiskar. Adrenalinet rusar i kroppen och det känns nästan overkligt att få se dessa havets majestäter på nära håll. Med sina strömlinjeformade kroppar får de mig att känna mig som ett klumpigt kylskåp, minsta lilla rörelse med stjärtfenan och de ändrar kurs. Det är ett magiskt möte. I alla fall för mig.

Hajarna är nog mest lite nyfikna på vad vi är för ena och mötet med mig kommer inte att finnas kvar länge i deras medvetande. De stannar hos oss i ett par minuter och några av dem kommer riktigt, riktigt nära. Men lika snabbt som de kom försvinner de ner i djupet till svalare vatten. När vi vänder mot ytan ser vi solens första strålar slå som guldstrimlor genom vattnet. Korallrevet som bara såg ut som en kal bergvägg på vägen ner sprakar av färger och liv. Det svarta vattnet förvandlas till oändligt blått.

För mig handlar dykning om alla obeskrivbara möten med havets invånare och att på nåder få vistas i detta undervattenslandskap, om än bara för en kort stund. Att få glida omkring helt viktlös i en spektakulär natur med koraller, anemoner, färgsprakande fiskar, rov- och däggdjur. Upplevelserna är oförglömliga. Snudd på religiösa. Jag minns den gången en grå revhaj cirklade runt mig utanför Sulawesi

i Indonesien, den kom så nära att vi fick ögonkontakt. Jag minns många möten med vit- och svart revhaj i tropiska vatten, leopardhajar med sina otroliga stjärtfenor och det första hajmötet – en 30 centimeters Bamboo Shark – strax utanför Phi Phi Island.

EN DRÖM HAR JAG KVAR och det är att få möta vithaj. Fast då vill jag nog gärna vara på insidan av en bur trots allt. Många frågar mig om jag inte blir rädd, men att få möta en haj är ett privilegium. Jag har självklart respekt för hajar, precis som jag har inför alla vilda djur, men aldrig att jag känner rädsla. Jag blir snarare rädd när jag hör människors obefogade skräck och hat inför dessa fantastiska djur. Ett hat som bottnar i okunskap. Risken att bli biten av en haj är försvinnande liten. De har funnits i över 250 miljoner år och de flesta är helt ofarliga och många utrotningshotade. Att kunna möta dessa djur i deras naturliga miljö är en av anledningarna till att jag började dyka. Jag kommer aldrig att sluta fascineras av dem, bli förälskad i dem eller försöka förändra folks attityder gentemot dem. Och dyka, det kommer jag att göra så länge jag kan och orkar.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.