Det händer i alla kök, långt ute på hyggena också, i nästanödebyarna, en svacka uppstår i talet, en tystnad mellan stavelserna, tomrum. Man märker det inte först, rösterna sänks bara en aning. Men så plötsligt är det tyst. Överallt händer det. Hos skogsarbetarna och de permitterade skogsarbetarna, miljövännerna, alla man talar med. Den man sitter med kollar över axeln, samtalet hejdas: tomrum. Man har börjat tala om brännveden. Eller: börjat tiga om brännveden. Det är en märklig känsla, det där. Hålen man ideligen blir sittande i, och som man senare, långt senare, får en känsla kan berätta vår historia, vårt nu, i alla fall en bit av det. Och då inser man att det inte är nåt konstigt, att det bara är som vanligt. Det är i tystnaderna berättelserna finns.

En morgon, det var i januari, när Kalle Karlsson klev ut ur huset i Abraur nio mil nordväst om Arvidsjaur, fick han se en plastsnitsel runt en fura, vid staketet, alldeles invid huset. Han gick in igen och ringde Anders Gustavsson nere i Arvidsjaur, Anders Gustavsson som vuxit upp i byn, huggit åt Domänverket på åttiotalet och visste vad snitslar betyder. Han kom upp med bilen på eftermiddan, och de åkte runt. Och då såg de att allt skulle bort, skogen runt sjön var snitslad, alltihop, ända ner till stränderna, fram till husen. Den ligger på ett hygge, byn, Abraur, ett gult område på skogskartorna, stort som ett mindre län, hundratusen hektar. Därute, några hus. En sjö. Några människor. Runt sjön står furor, dom skulle bort nu, AssiDomän hade varit där och snitslat upp. Där i bilen bestämdes att det inte skulle ske, att förnedringen nått en gräns. Kanske var det för att man blivit äldre. Kanske var det därför som den där gränsen plötsligt framträdde. De hade inget att förlora. De åkte runt och kände väl det, åkte runt bland snitslarna och bestämde sig. Det gör vi också nu, Anders Gustavsson och jag, åker runt och glor på plastsnitslarna på furorna, den framme vid Kalle Karlssons stuga har vi just passerat. Han ska visa vad det handlar om. Hur det ser ut, bolagets framfart för fyrtio år sen, som ännu inte upphört, trakthyggena, den historiska skulden. Jag sitter med den färglagda kartan i knät. Allt det gula. Mår lite illa. Jag har varit igång rätt länge redan. Körde upp från kusten på morgonen, i beckmörkret, bakom de tomma gigantiska timmerbilarna. I köket på Lärkstigen 9 trakterades jag med kaffe och älgkött. Stekt älgkött, svart kaffe. På en vägg bakom oss hängde en björn. Bakom TV-soffan. En hanne. Tungt huvud. Jag frågade nånting om den men Anders Gustavsson verkade inte vilja prata björn. Ögonen tittade liksom ner i linoleummattan. Det var björn nummer två.

Björn nummer ett stod i entrén till AssiDomäns låga kontorsbyggnad i mörkt tegel vid stranden av Brunnsviken, Stockholm. Trafiken på motorleden mot Täby och Norrtälje drog förbi på ena sidan. På den andra gled långfärdsskridskoåkare, i medvinden. Solen strömmade in och i solen stod den första björnen, den största björnen. ”Buddybjörnen”, stod det textat på ett papper nere vid denna björns ramar. Jag hade kommit ut för att tala med Jonas Jacobsson, nytillträdd chef för skogssidan i bolaget. Och det gjorde vi, nere i personalmatsalen, medan Jonas Jacobsson åt dagens. ”Jag har egentligen inte tid”, sa han till mig, och sen redogjorde han mycket stillsamt, samlat, för behovet att sälja ut statens majoritetsägande i företaget. ”Det statliga ägandet försvårar omstruktureringar”, sa han mellan tuggorna. Samma dag hade den andra skogskoncernen, finsksvenska Stora-Enso, meddelat att tvåtusen man måste gå som följd av ihopslagningen. Och det var ungefär det han menade, med att ”det statliga inflytandet försvårar omstruktureringar”, mellan tuggorna. Det visste vi båda två. Sannolikt visste några av dom som satt runt om oss i lunchmatsalen den där dagen i det flödande varma solljuset också vad det innebar. De skulle bort, en tredjedel av dem, kartongerna stod redan staplade ute vid Buddybjörnen. Sånt där försvåras lite av ett statligt ägande. Det ser inte snyggt ut när staten sopar rent, brakar på med nävarna. Det blir inga snygga TV-bilder, inga valsegrar. ”Statligt ägande försvårar omstruktureringar”, säger Jonas Jacobsson. Han är en vinnare. Det vet han nog. Han är nyutnämnd chef för affärsområde Skog & Trä. Han vet inte hur många han basar för. Har ingen aning. Och han säger ”O ja”, när jag frågar om svenskt skogsbruk är uthålligt. ”O ja!” Utanför glider långfärdsskridskoåkarna, i solljuset, medvinden. Mest äldre, pensionärer, tjänstemän från förorterna i gröna knickers, friska kroppar. Inga krokiga jobbare på isen. ”Vi har ett uttag på 6,8 miljoner årskubik, och det ska öka”, säger Jonas Jacobsson. ”Det ska öka med en procent per år… Trettio procent på trettio år.” Men alla ska få plats. Inga arter ska utrotas, ”inte inom rimliga gränser”. Där måste vi bryta. Halvtimmen har gått. Runnit in i solskenet. Han lotsar mig tillbaka upp i receptionen, Buddybjörnen. Några håller på med kartongerna därute. Buddybjörnen tiger. Jonas Jacobsson ler, sträcker fram handen. Han har talat i trettio minuter mellan tuggorna. En gång blev han tyst. En gång länge. Jag tittade upp ur blocket. Han var helt tyst, liksom förvånad. Så förde han handen mot munnen. ”En sten”. Han la nånting på sidan på tallriken. En sten…, i maten.

”Där sköt jag björn”. Han lyfter handen från ratten, pekar, mot ett lågt berg, ”däruppe, Ståkke heter det, där sköt jag björn”. Vi är ute på hygget nu, i sydöstra kanten. Femton mil rakt västerut fortsätter det. Ett slags jättelik, låg förort. Inte en björk syns till. Inget annat heller. Tallar, räta rader, alla fyrtio år gamla, slanka. Det är ett slags plantskola, detta, en odling, arkitektur. Och det är lite som partidagarna i Nürnberg, Albert Speers koreograferade föreställningar, i filmerna, Leni Riefenstahls svartvita filmer, de snörräta raderna, jämnårigt, bara de livskraftigaste exemplaren. Fast marschmusiken saknas. Det är tyst. Här är helt dött, förklarar Anders Gustavsson, här finns ingenting, inga ugglor, inga hålbyggande fåglar, inga fåglar alls. Inget liv. Det är sterilt. En lavskrika korsar vägen. ”De har en liten dunge därborta”, förklarar han, en dunge som lämnades kvar. Det är fyrtio år sen man tog det här. Sen man sopade rent, och kriget mot björken rasade som värst. Den historien är känd i delar, ”Änkornas by” ligger några mil bort, Jutis, där männen, allihop, dog i cancer efter gifttiden – hormoslyrtunnorna, sprutorna, de tvärsäkra experterna i TV-rutorna – männen som gick med yxor och snittade, gjorde sår i björkstammarna. Efter dem kom damlagen med giftsprutorna. Genom sjuttiotalet gick de, var ju tvungna, och bakom sig lämnade de ett slags björkkyrkogårdar, stammarna ruttnade ner, men nävern rådde hormoslyren inte på, den stod kvar, tomma tuber, magra gravstenar i det jämnmörka. Anders Gustavsson minns dom där tuberna, från barndomen, som underjordens döda skorstenar. Och han var ju stolt över det där. Förstås. Stolt över sitt ”Abraurhelvete”. Som man är. I början på åttiotalet hängde han ihop med en tjej från Gotland. Han tog ut henne i bilen, skulle visa runt. De åkte några mil, här, runt i omgivningarna. Hon satt tyst. När dom var tillbaka sa hon bara: ”det ser ju förjävligt ut”. Det hände nåt i honom då, minns han. Det behövdes väl, att nån kom utifrån och öppna upp ögonen på en. Det är historien om kriget mot björken, om skogsteknokraternas hybris.

Men tystnaden ute i köken är större än den, hålen i samtalen om veden, för där nere ligger en annan historia också. Den är större än en hormoslyrtunna. Den går så här: Här, i inlandet, råder ett slags sekelskifte, samhällsstrukturen, det är Ivar Lo lite, man står med mössan i hand, nedslagna blickar. Inför bolaget. Bolagen är adeln här. Dom äger allt. I Arvidsjaurs kommun kontrollerar det stora bolaget, AssiDomän, sjuttio procent av skogen, 270 000 ha av totalt 400 000. Resten äger de andra bolagen, kyrkan en liten del, och några få lokala skogsägare. Det är tystnaden i samtalen nedsmält i siffror. Och orsaken till varför människor inte får tag i ved att elda, trots att de bor mitt skogen. Så där har det varit länge. Det har hunnit sätta sig. Lagarna har utformats efter denna skogsadels intressen, de sjuttio procenten, infrastrukturen, 20 000 mil skogsbilvägar för allmänna medel, skogsvårdslagarna… Sekelskifte. Fast bolaget går inte runt i ridstövlarna och spänner ögonen i folk. Nej, inte det. Bolaget ser man inte. Bolaget beslutar, över fisket, jakten, ”här kan du fiska, här kan du ta lite ved”… Man lever på bolagets nåder. Men man ser det aldrig. Bolaget är osynligt, besluten osynliga. Det är bara plastsnitslarna som är synliga. Jag mår illa. Han kör som fan, Anders Gustavsson. Han kan vägarna i sitt Abraurhelvete, kurvorna, alla femton kvadratmilen. ”Där är en plätt skog kvar, för där hade kronojägarn sina jaktmarker.” Han pekar. Vi har åkt en bra bit, och vänt, samma väg tillbaka. Jag tänker – musik. Man skulle åka till musik här, dånande genom den räta, döda arkitekturen, till… Wagner. Men, var det inte till susande urskogar Wagner skulle spelas? Det var det nog. Men det hade passat bra här också. Till det jämnåriga mörkret. Jag har förstått att detta inte är ”skog”, detta är nånting annat. Fast utan marschmusiken. Tyst. Och det är tystnaden som intresserar mig, den härute. Men mest den mellan människor. Den är ett slags inofficiellt språk. Man tiger. Mumlar: ”Det finns björk…”, mumlar nån. Nån har fått tag på lite, några lass, de rullar på vägarna, mystiska tysta björklass. Det mumlas om pengar också, helt tyst, att handeln organiseras, att arbetarna bara är en länk längst ute, som vanligt, på hyggena, i skördarna, att de lägger lite åt sidan, i vägkanten, ett lass, två lass… Ortsborna ser förstås, de ser allt. Ser och tiger. Och en dag är lassen borta. Och tystnaden har blivit ännu lite större. Hålen. Vad är dom om inte en sorts gläntor i språket, man står där, eller sitter. Man sitter där i tystnaden – och hör. Man plockar i reservaten också. Dödträden. Torrfuror.

Och där nånstans öppnar sig det andra skredet. Det mellan människorna och miljövården, fåglarna, biologerna, rundglasögonen från Stockholm som vill ”avsätta områden för bevarande av den biologiska mångfalden”. Svåra saker. Det också. Eftersom bolaget äger allt, och människor fortfarande bor här – vill bo här, vad än ledarskribenterna skriver, vill hålla varmt – hänvisas de till de avsatta områdena, de döda furorna i reservaten, som var tänkta åt de hotade arterna, åt ugglorna… Människor eller fåglar, alltså. Det finns en gren av miljörörelsen som vill skydda naturen från människan. Och ett inland tömt på människor skulle förstås bäst tillgodose den sortens intressen. Och bolagens. Det skulle bli lugn och ro, kunna öka på i all stillhet, ingen Kalle Karlsson som jävlas med plastsnitsarna, ”en procent per år”, ”trettio procent på trettio år”… Anders Gustavsson växlar på, rider den stackars Forden. Och han berättar lite som sina resor. En sak var bra, med jobbet i skogen, då, på sjuttio- och åttiotalet. Man tjänade bra. Pengarna tog honom ut i världen, bort. Tågluffningar först, sen Canada och Nordamerika. Han har sett sig omkring. Jag stirrar ner i kartan i knät. Allt det gula. Det gula som tog Anders Gustavsson ut i världen. Han blev till därute, säger han, på nåt sätt som han fortfarande tror var bra.

En gång är det enkelt. En gång är det alldeles enkelt. Det är på Fågelvägen i Jokkmokk. Det är är imorgon, hemma hos Apmut Ivar Kuoljok. Han hade varit hos renarna under dagen, nere kring Harads. Han tillhör Sirkas sameby, en av Jokkmokks fem samebyar. Sirkas, Jåkkåkaska, Tuorpon, Udtja och Serri. Fem byar. Sirkas har sommarbeten uppe i Sarek och Padjelanta. Därifrån tar han ner renarna på hösten, ner i skogarna kring Harads. Han sitter i soffan under en målning av Nikalaus Kitok, en renhjord under höstflyttningen. Och han berättar om det enkla. Om hur det är. Hur en frusen älv lyser i natten. Ett golv. I skogen är det mörkt. Men älvens golv lyser. Man går över det jättelika golvet. Det går lätt. Det är härligt. Det blir inte mörkt, man går hela dagarna, man färdas snabbt. På några dagar är renhjorden flyttad ner i vintervistena, i skogarna. Efter utbyggnaderna är isarna obrukbara. Man får ta renhjordarna i långtradare. Han minns en gång på femtiotalet, när det började, innan utbyggnaderna. De kom med renhjorden längs älven, skulle övernatta, han visste ett bra nattbete vid Kartivarre där de stannat genom åren. Där stannade de. På morgonen var renarna försvunna. Och då såg de att hela skogen var borta, hela skogen, plöjt, markberett, betet borta. Ingenting hade de fått veta, inte ett ord. Idag har man nåt som heter samråd, bolagen visar på kartor vilka områden de ska ta. De får ha synpunkter. Men när de säger att de vill ta undan ett område, ett bra bete, så får de till svar att högre ort bestämt vilka volymer som måste tas och att det enda de kan göra är att välja ett annat område. De väljer ett annat område. Men så nästa år, då måste de välja det område som de fick undanta året innan. ”Och då är ju allt borta…” En gång är det enkelt. Det är i morgon. Han har varit hos renarna under dagen, nere kring Harads. Det ser inte så illa ut än, men snart blir det stödutfodring, det blir det varje år, på vårvintern, då kommer renarna inte åt laven mer, då äter de hänglaven från björken. Men hänglavsskogarna finns inte mer. Dom är borta, och på de där stora hyggena, säger han, på bolagens hyggen, säger han och ser på mig, där kommer de aldrig tillbaka. Aldrig. Det är ett bra ord, tänker jag. Aldrig. Man vet var man har det, kan ta det i hampan. Imorgon ska jag sitta en stund i det enkla.

Annars är det som vanligt. Här i bilen är det som vanligt. Anders Gustavsson berättar saker från ute i världen, hur han kom till skogsbyar i Canada som var som Abraur, samma sorts folk, och tankarna. Det var fascinerande. Det var skogens förtjänst, resorna, man tjänade bra, man tog ju ner bra, han har fått se sig omkring. Det har Karin Lindahl också, biolog, professionell miljövårdare, bor i den nedlagda skolan på Mattisudden invid Jokkmokk, hon också har sett sig omkring. Fyra gånger om året åker hon ut i världen på möten om framtidens skogsbruk, om de tyska och brittiska kundernas krav på miljömärkning, FSC-registrering (Forest Stewardship Council). Hon representerar en bukett miljöorganisationer i det där, det handlar om den biologiska mångfalden, om att ge och ta, de stora skogsbolagen sitter också med, AssiDomän, och urbefolkningarna, konsumentföreträdare. Alla sitter med, utom hålen ute i stugorna, tystnaden i samtalen om brännveden, den är inte med. Karin Lindahl är medveten om det där, att det är problem, att tystnaden inte är med. Men den är svår. Den är kanske det svåraste. Den är alltihop. Den är politik och ägande och historia och människors värme i stugorna. Därför är den inte med. Den är för svår. ”Man kan inte bygga nån framtid om man inte tar hänsyn till historien”, mumlar Anders Gustavsson över ratten. Vi är på väg tillbaka, ut ur det gula området på kartan. Jag mår lite illa. Vi behöver en jordreform. Om det skulle det ha kunnat handla. Så blev det inte. Det är den där tystnaden, hålen, som allt handlar om. Just nu. Där börjar och slutar berättelsen. Resten är politik. Resten är politiken som döljer sig inne i den tystnaden, nere i tomrummen. Kanske blir det en jordreform. Kanske inte. Där slutar berättelsen om tystnaden. Där är den slut.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.