En ny rapport visar att de rikaste står för en oproportionerligt stor andel av utsläppen, medan de med minst drabbas värst. Foto: Getty
Rika svenskar är stora utsläppsbovar
Sveriges höginkomsttagare står för en oproportionerligt stor andel av de totala utsläppen. Globalt sett är skillnaderna ännu större. Samtidigt är det människor med låga inkomster som minskar sina utsläpp mest, visar en ny rapport från organisationen Oxfam Sverige.
Underlagen till Oxfam Sveriges rapport bygger på siffror från Stockholm Environment Institute. Den procent av svenskarna med högst inkomst släpper ut nästan tio gånger mer än de 50 procent av svenskarna som har lägst inkomster, sett till konsumtionsbaserade utsläpp (se faktaruta).
Den rikaste procenten har ett koldioxidavtryck på i snitt 42 ton per person och år, medan genomsnittet för de fattigaste 50 procenten ligger på cirka fyra ton.
Minskning behöver ske
– Om vi ska nå klimatmålen till 2030 måste den rikaste procenten minska sina utsläpp med 93 procent på bara sju år, säger Astrid Nilsson Lewis, lead researcher climate på Oxfam Sverige och en av personerna som tagit fram rapporten.
Sedan 1990 har utsläppen från den rikaste en procenten minskat med 26 procent. Det är den lägsta minskningen bland alla inkomstgrupper. De fattigaste 50 procenten har minskat sina utsläpp med 35 procent under samma tidsperiod, och är den inkomstgrupp som minskat sina utsläpp mest.
Läs mer: Dollarmiljonärerna sänker planeten
Skillnaderna är ännu större globalt. Den rikaste en procenten av jordens befolkning släpper ut lika mycket som de fattigaste två tredjedelarna.
– Forskning har visat att anledningen till detta är att det finns en länk mellan hur mycket man tjänar och hur mycket man släpper ut. Man har ett större konsumtionsutrymme helt enkelt, säger hon.
Finns lösningar
För att bryta utvecklingen lyfter Oxfam ett antal potentiella lösningar. En klimathandlingsplan som betonar att de länder som orsakar störst utsläpp också tar mest ansvar, mål om netto noll-utsläpp som även inkluderar alla konsumtionsbaserade utsläpp, och att ekonomisk tillväxt inom sektorer som bedriver klimatskadlig verksamhet begränsas är några exempel.
Omfördelning centralt
Stort fokus läggs också på beskattning av de allra rikaste.
– Det är ett kraftigt omfördelningsverktyg. De som bidrar mest till utsläppen behöver också bidra mest till omställningen, säger Astrid Nilsson Lewis.
Man kan även använda skattepengarna för att stödja dem som drabbas hårdast av klimatförändringarnas konsekvenser.
– De slår hårdast mot de med lägst inkomster. Det är det som vi på Oxfam kallar för klimatojämlikhet, säger hon.
Beslutsfattare behöver ta ansvar
Som enskild individ kan man minska sina utsläpp, men skillnaden man kan göra är begränsad.
– Vi ser istället att lösningarna ligger på politisk nivå, och det är politikerna som har störst ansvar att se till att det blir mer jämlikt i samhället. Som individ är det viktigaste man kan göra att sätta press på sina beslutsfattare.
