Nämdöskärgården: Nationalpark under ytan

Försommardagen är stillsam på den lilla ön längst ut i Värmdö kommun. En vit motorbåt med familj ombord ligger förtöjd i hamnen, några kajaker glider lojt runt viken. Tärnor och svalor sveper över sjöbodarna och den stora träskylten med texten Bullerö naturreservat.

Skepparen på skonaren Constantia samlar ihop ett gäng 11–12-åringar som har varit på kollo för hemfärd. Svarthakedoppingarna som har byggt bo i vassen precis vid bryggan är märkligt obrydda över springet mellan den stora gamla segelskutan och de röda stugorna i byn.

Läs också: Skyddat under ytan

”Finns mer kontroversiella frågor”

Vardag i ytterskärgården. Och ändå inte. Fyra mil bort, mitt i Stockholm, pågår något som kommer att förändra livet på Bullerö för gott. Elin Deremar och Veronica Axelsson på länsstyrelsen, som följt med Sveriges Natur ut till ön, kollar sina mobiler då och då. Beslutet som riksdagen ska fatta just den här dagen känns väl förankrat, men man vet ju aldrig.

– Jag lyssnade på debatten inför omröstningen i går, men den handlade mest om annan naturvård. Äganderätt, varg, skog, artskydd. Det finns mer kontroversiella frågor än en ny nationalpark, säger Elin Deremar.

Som regional projektledare har hon samarbetat med Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten och Värmdö kommun sedan 2020. Men nationalparksplanerna är äldre än så. Staten köpte Bullerö för nästan 60 år sedan.

Klubbslaget är efterlängtat.

– Äntligen kan vi få en nationalpark i ett stort, oexploaterat område i Stockholms skärgård. Nämdöskärgårdens nationalpark visar mellan- och ytterskärgård med typisk natur och kulturhistoria.

I byn bodde fiskarfamiljer från 1700-talet fram till förra sekelskiftet. Nu finns här personallokaler, ett litet gästhem, en stuga med kök som är öppen för alla året om och ett nybyggt servicehus med toaletter och dusch.

Sveriges andra marina nationalpark

Nationalparksområdet är drygt 25 000 hektar stort med tusentalet kobbar och skär, 97 procent av ytan är vatten. Nämdöskärgården blir landets andra nationalpark med marin inriktning. Först ut var Kosterhavet som bildades 2009, efter långa diskussioner om fisket.

Just det var ingen knäckfråga här, även om ett par områden har fredats från allt fiske och i särskilt skyddsvärda grunda vikar får man inte ens gå in med kajak. Fler fågelskyddsområden har det också blivit.

Nya hastighetsbegränsningar nära land för att minska störningar på marint liv har inte heller varit särskilt ifrågasatta. Däremot har en viss oro funnits för ökat besökstryck på omkringliggande öar.

– Men jag är inte orolig, här är redan så pass välbesökt i dag. Men det är något vi får utvärdera framöver. Vi vill göra den här fantastiska miljön tillgänglig för fler.

Läs också: Stort stöd för ökat skydd av haven i Sverige

Ett rikt djurliv

Inventeringar inför nationalparksbildningen visar på ett rikt liv både över och under ytan. Bland annat fina rödalgssamhällen som är viktiga för hela ekosystemet. En positiv överraskning var höga täckningsgrader av blåmusslor.

– De är en nyckelart här i Östersjön. Både för att reven bildar livsmiljöer och för att de är mat för både fisk och fågel, säger Elin Deremar.

Läs också: Konstgjora rev ska rädda torsken

Sjöfåglarnas nedgång i skärgården har diskuterats mycket på senare år. Runt Bullerö är situationen bättre än på många andra håll. Havsörn och storskrake ses ganska ofta, liksom ejder och skedand. Skräntärnor häckar på några av skären.

Naturbevakaren Ann-Sofi Andersson som körde båten ut från Stavsnäs har sett mycket sjöfågel under våren.

– Mycket alfågel och mycket svärta, till exempel i Långskärs fågelskyddsområde. På Bodkobben räknade vi till 38 par. I vikarna finns många svarthakedoppingar, fast det kan hänga ihop med att rovfisken minskat.

Bastun lockar besökare

På andra sidan viken finns den allmänna bastun, ett av öns verkliga dragplåster. Särskilt sedan majnumret av tidningen Café utsett den till en av skärgårdens häftigaste bastu- och spaupplevelser.

I dag är det tomt både i bastun och på bryggan intill. Läge för fotografen Håkan Lindgren att sjösätta det lilla akvarium han har köpt speciellt för reportaget. Tanken är att fånga miljön både över och under ytan på samma bild.

Vattnet känns iskallt när han vadar ut från bryggan. Plötsligt hörs gälla varningsläten: en fisktärna störtdyker gång på gång, med sikte på kepsen. Förmodligen har hon ungar i klipporna ovanför bastun. En rödbena på en hög sten stämmer in i klagokören.

Bildprojektet får anstå. I stället vandrar vi österut på en nygrusad och breddad stig. Ett exempel på arbetet för ökad tillgänglighet: det ska gå att ta sig fram med rollator, rullstol eller barnvagn. Vid slåtterängen Rävängen på andra sidan ön byggs en samlingsplats och informationspunkt med skärmtak och bänkar.

Läs också: Mysteriet i Rigabukten

Några byggarbetare lägger ut en bred plankgång över bergknallarna söderut. Slutpunkten är den lilla sandstranden Zarahs strand. Vid ett besök på ön ska sångerskan Zarah Leander, enligt en svårbekräftad historia, ha krävt en sandstrand för att vilja bada. Något som värden och dåtida ägaren Torsten Kreuger sägs ha löst med en snabb sandleverans från närliggande Sandhamn.

Bruno Liljefors fredade fågellivet

En världsstjärna med starkare koppling till miljön är naturmålaren Bruno Liljefors som köpte Bullerö med omkringliggande skärgård 1908. Han fredade fågellivet och anställde tillsynsmän efter modell från Sveriges första naturreservat Måkläppen som bildats några år tidigare.

I en nyutkommen biografi om konstnären skriver författaren Fredrik Sjöberg (som själv bor på Runmarö, grannön i nordväst) om hur hans målningar väckte svenskarnas naturkärlek just när landet industrialiserades som mest.

Läs mer: Boktips: Två gånger Bruno Liljefors 

Läs också: Lars Jonsson – målare i himmelriket

Bruno Liljefors satt också med i kommittén som tog fram stadgarna för Svenska Naturskyddsföreningen. Föreningen bildades i maj 1909, samma år som de första svenska nationalparkerna invigdes och samma år som konstnären byggde sin stora jaktstuga här vid Rävängen.

För en redaktör på Sveriges Natur känns det lite speciellt att gå uppför trappan. Kanske var det just här han tecknade havsörnsboet i skärgårdstall som pryder omslaget i de tidiga årgångarna av Sverige Natur (1913-31). Motivet skulle faktiskt kunna vara hämtat från området.

Framför den stora öppna spisen samlades tidens kända konstnärer, många av dem engagerade i den nya naturskyddsrörelsen. I dag är huset museum och runt väggarna finns en ny lekfull utställning om nationalparkens naturvärden och livet på ön i äldre tid.

De stora panoramafönstren på västväggen öppnar sig mot mjukt rundade stenhällar och öppet hav. Det är de bulliga klipporna som har gett ön dess namn, inte dånande bränningar eller sentida båtmotorer.

På sätt och vis är det också Bruno Liljefors förtjänst att nationalparken kan bli verklighet i dag, lite drygt 100 år efter att han sålde och lämnade ön. Han och Torsten Kreuger som tog över 1923 höll arkipelagen samlad medan andra delar av skärgården styckades upp och exploaterades.

Enligt Fredrik Sjöberg hade Kreuger lovat Liljefors en skyddad framtid för övärlden och han sålde i sin tur till staten 1967, bra mycket billigare än andra bud.

Rävängen är knutpunkt för öns vandringsleder. Vi följer en nyanlagd naturstig norrut, förbi knotiga tallar som kan ha vuxit i närmare 200 år och rester av en damm som Liljefors anlade för att locka änder och andra sjöfåglar för närstudier.

Vid sjömärket centralt på ön vänder vi och går tillbaka mot byn, genom bestånd av gult lysande svärdsliljor, förbi stängsel och grindar som avgränsar betesmarker för fjällkor och får. Vid ett tillfälle brakar det rejält inåt skogen.

– Antagligen älg, säger Ann-Sofi Andersson. En ko med kalv har setts på ön.

Fotoprojektet tas i hamn

På hemfärden får vi hjälp med fotoprojektet. Ann-Sofi fäller ned lastluckan i fören och cirklar långsamt med båten strax utanför bryggan. Håkan ligger raklång över luckan med akvariet och kameran i vattnet.

Det gungar och är svårt att fånga motivet i sökaren men efter några vändor säger det klick och bilden sitter där. Ungefär samtidigt som talmannen klubbar beslutet om Nämdöskärgårdens nationalpark i riksdagen fyra mil bort.