Nominerad till Årets Tidskrift 2022 och Publishingpriset 2022

Mysteriet i Rigabukten

Larmen duggar tätt om hur fisket kollapsar längs våra kuster. Utom på en plats. Sveriges Natur tog fiskebåten ut i Rigabukten där sillbeståndet ökat de senaste åren.

Klockan är 03.15. Himlen börjar ljusna kring en betongbyggnad utanför den estniska hamnstaden Pärnu. Fiskaren Argo Mengel visar vägen in och bjuder på frukost − decimeterlånga mörkrökta sillar på en plasttallrik. Fem medarbetare sitter ihopsjunkna i påsiga soffor. De måste börja tidigt för att hinna leverera färsk fisk till butikerna.

Det kan tyckas som att gå över havet efter fisk, att komma hit från andra sidan Östersjön. Som på estniska kallas för Västersjön, Läänemeri.

Det jolmigt bräckta vattnet ser ungefär ut som på svenska sidan men under ytan finns en skillnad. I Rigabukten finns det enda sillbestånd i Östersjön som fortfarande är i balans, och har vuxit under de senaste tio åren, enligt det Internationella havsforskningsrådet, ICES.

”Fåglarna är bra kollegor, de visar när det är gott om fisk” säger Argo Mengel.

Fiske genom generationer

Argo Mengel styr ut mot gryningshorisonten, liksom hans far och farfar en gång gjorde. De navigerade med hjälp av kyrktorn och uppstickande träd längs kusten, till samma fiskeplatser som en mobiltelefon nu visar vägen. Han hoppas att någon av hans söner ska ta över platserna efter honom. Och ser förvånad ut när han får höra att knappast någon svensk kustfiskare skulle råda sina barn att följa i deras spår.

− Javisst, det är ett hårt jobb och det går bara att fiska några månader om året. Många unga vill ha något mer bekvämt, men så länge det finns fisk kommer folk att vilja fiska.

Argo Mengel pekar mot ett moln av trutar kring några plastbojar. Under dem finns hans första nätfälla.

− Fåglarna är bra kollegor, de visar när det är gott om fisk.

Snart ser han ytterligare ett bra tecken − vattnet har en oljig hinna av fett från sillens fjäll. Den lilla öppna följebåten lägger till på andra sidan bojarna och fiskarna börjar dra upp ett algglänsande nät.

Bubblorna visar att det är mycket sill under ytan. Fettet från sillarnas skinn bildar en oljig, bubblig hinna på vattnet.

Ur nätet håvar de in fisken på durken. Ett hav av silverglittrande kroppar faller ner i båten med ett jätteplask. Fisken slår vilt med stjärtarna. Det går inte att urskilja individerna i denna flimrande dödsdans, och det är tur. Ur individperspektiv är detta ingen succé, men det är det däremot för havsförvaltningen.

En vanlig arbetsdag i Rigabukten, men ur svenskt perspektiv blir det något av en tidsresa.

”Vi har lyssnat på forskarnas råd”

Sedan början av 2000-talet har sillen i Rigabukten legat på en jämn, hög nivå, medan Östersjöns tre andra sillbestånd har minskat. Mängden könsmogna sillar i Östersjön, den så kallade lekbiomassan, har inte varit så låg sedan ICES började mäta 1974.

Med på båten finns en person som sitter inne med några ledtrådar till att sillen i Rigabukten klarat sig så bra. Kaire Märtin har jobbat med fiskefrågor på estniska miljödepartementet i 20 år.

Bara det är en skillnad. I Estland har miljödepartementet hand om fiskefrågor medan de i Sverige sorterar under näringsdepartementet.

När Estland lämnade Sovjetunionen 1991 drog man ner på djurhållningen, som var ett av landets ansvarsområden i unionen. Den tidigare kraftigt övergödda Rigabukten började återhämta sig och sillfångsterna ökade.

Sillen är Estlands nationalfisk. Den har alltid värderats högt, enligt Kaire Märtin på Estlands miljödepartement. Här med fiskaren Argo Mengel.

År 2004 blev Estland medlem i EU och har följt unionens fiskepolitik på ett ansvarsfullt sätt, enligt Kaire Märtin.

− Vi har lyssnat på forskarnas råd, det är nog den viktigaste förklaringen till att vi har ett hållbart fiske. Det blir också lättare att hantera ett bestånd när bara två länder är inblandade.

Delat ansvar mellan länder

Estland och Lettland delar på förvaltningen av Rigabukten. Detsamma gäller i Bottniska viken, som delas av Finland och Sverige.

Bottniska viken är ett betydligt större område än Rigabukten, och med fler sillbestånd som leker på olika platser och tider. ICES behandlar det som ett bestånd och räknar bara på sillens sammanlagda massa, utan att lägga in i beräkningen att de större fiskarna har minskat.

Ännu ett lass med fisk slår in över durken. Nästan enbart sill, med undantag för en abborre och några svartmunnade smörbultar.

− Vi har mest sill, det gör det också lättare. Det blir större risk för felrapportering om man till exempel kan fiska upp sin sillkvot och sedan rapportera resten som skarpsill eller tvärtom, säger Kaire Märtin.

Begränsad trålning en nyckel

En ännu viktigare del av framgången tror Märtin ligger i att trålningen i Rigabukten är begränsad. Bottentrålning är förbjuden, och enbart pelagisk trålning tillåts, det vill säga att man drar ett nät efter båten men inte längs med botten.

Trålfiskebåtar får inte fiska grundare än 20 meter och inte ha en starkare motor än 221 kilowatt, vilket normalt innebär att båtarna är mindre än 24 meter. Dessutom delas kvoterna på den estniska sidan ungefär lika mellan kustfiskare och trålfiskare, till skillnad från i övriga Östersjön, där trålarna står för 95 procent av fångsten.

I båten sprattlar små exemplar av havets silver. Ministrömmingar som många svenska konsumenter skulle fnysa åt.

Estland och Lettland delar på förvaltningen av Rigabukten. Detsamma gäller i Bottniska viken, som delas av Finland och Sverige.

På den svenska sidan av Östersjön skulle sådana småttingar gå direkt till fiskmjölsfabriken men i stort sett hela Estlands fångst blir människomat. Miljögifter som dioxiner är förvisso ett problem även här, men eftersom Rigasillarna är så små blir halterna inte lika höga som på andra håll, enligt Kaire Märtin.

Hon pratar en stund på estniska med Argo Mengel och skrattar till.

− Jag sade att det var en fin morgon, men han sade att ”du ska bara säga fina saker till din fru på morgonen, inte till vädret, för du vet aldrig hur det blir”. Fiskare är försiktiga med komplimanger till vädret eftersom de är så beroende av det, säger hon.

När fyra nätfällor är tömda vänder båten hemåt, fylld upp till relingen med blänkande last, och med bara någon decimeter tillgodo ovanför vattenytan.

− Det är bara åtta ton. Vi kan ta tio ton om det är helt vindstilla, säger Argo Mengel.

Längst fram står Avo
Tomson. Han är 75 år
gammal och egentligen bonde men han hjälper till med
fisket när det behövs.

Åldersbestämmer genom hörselstenar

Den omvända haveriutredningen, sökandet efter vad som gick rätt, fortsätter i ett av Pärnus villaområden. Här ligger en marinbiologisk forskningsstation som hör till Tartus universitet.

Under det platta taket på den kantiga lilla byggnaden har forskaren Heli Sphilev arbetat i 40 år med att studera hörselstenar, otoliter, från sill. Hon lägger en av dem, inte större än ett sesamfrö, under stereoluppen. Att studera otoliter är en ädel konst, förklarar hon.

− Den här är från en tre år gammal sill, det syns på ränderna. De växer långsamt på vintern och då blir det genomskinliga partier. Men det är svårt att tolka, och särskilt svårt på Rigasillarna eftersom de är så små.

Heli Sphilev är ensam ansvarig för att tolka den estniska sillens otoliter, men håller på att lära upp två arvtagare. Det är grunden i god fiskeförvaltning, säger hon.

− Att åldersbestämma fisken rätt är väldigt viktigt. Varje litet fel multiplicerar sig när vi lägger in datan i våra modeller, och då kanske vi tror att vi har mer lekmogen sill än vi har.

Då och då träffar hon forskarna på lettiska sidan och tittar gemensamt på otoliter för att kalibrera sin data, så att de bedömer på samma sätt.

I Östersjön finns fyra bestånd av sill. Klicka på bilden för att se den större.

”Vi ska inte tro att allt kan återhämta sig om vi gör fel”

Heli Sphilev ringer upp sin yngre kollega Timo Arula på högtalartelefon eftersom han är bättre på engelska. Tillsammans förklarar de att det är lättare att ta fram exakta vetenskapliga råd för Rigabukten än för de andra delarna av Östersjön. Eftersom de övriga bestånden är så stora blir risken för feluppskattningar större.

Ytterligare en framgångsfaktor är att 80-90 procent av sillens lekområden finns på den estniska sidan av Rigabukten, och här har både miljödepartementet och forskarna gjort allt de kunnat för att hålla områdena i bra skick, enligt Heli Sphilev. Till exempel råder en månads trålfiskestopp under våren när sillarna rör sig mot sina lekområden.

I alla rum på den lilla forskningsstationen hanteras sill på olika vis, i surrande frysar och bubblande baljor. En lång rad av forskningsassistenter väger, mäter och tar prover.

För en utomstående känns det omöjligt att skilja Rigasillen från andra små sillar, men Heli Sphilev säger att det går, om man tittar på helhetsintrycket, på ögon och proportioner. Det låter som om det kräver många års erfarenhet.

− Nja, nej, men fem år är absolut minimum. Du måste ha erfarenhet av flera årskullar.

Hennes viktigaste lärdom av arbetet med sillen sedan början av 1980-talet är att det är omöjligt att förstå hela ekosystemet.

− Därför ska vi först och främst vara försiktiga, vi ska inte vara optimistiska och tro att allt kan återhämta sig om vi gör fel.

Några näbbgäddor kommer med i nätfällan men annars blir det inte mycket bifångst här.

Svensk debatt om trålgränsen

En halvtimme efter att båten från Estland lagt till i Stockholm börjar ett seminarium i riksdagen om utflyttad trålgräns längs Sveriges kust. Mats Svensson, som är avdelningschef för havsförvaltning på Havs- och vattenmyndigheten, presenterar ett nytt uppdrag från regeringen.

Uppdraget går ut på att ta fram ett förslag på hur fartyg större än 24 meter kan förbjudas inom fyra till tolv sjömil från land, på försök i ett antal områden.

Mycket av den svenska fiskepolitiken avgörs på EU-nivå, även om regeringen är ansvarig för hur Sverige förhandlar om kvoterna i EU-rådet. Vad vi däremot kan styra över mer själva är fisket inom tolv sjömil (drygt två vanliga mil).
Naturskyddsföreningen föreslår att trålningsgränsen flyttas tolv sjömil längs hela kusten. I organisationens valundersökning var bara Socialdemokraterna och Moderaterna emot detta.

Socialdemokraterna svarade att de först vill genomföra begränsade försök under några år. Partiet motiverar det med att man vill se en balans mellan omsorg om havsmiljöer och fiskenäring. Plus ”att förändringar ska ske med stöd i
vetenskapliga underlag och i samverkan med berörda länder”.

Forskaren: Det är bråttom

Forskarna som närvarar på riksdagsseminariet ser dock ingen tid att vänta in mer forskning. 2019 satte EU stopp för torskfisket i Östersjön. Det storskaliga fisket där är numera främst inriktat på sill, strömming och skarpsill.

Henrik Svedäng vid Havsmiljöinstitutet visar en graf över hur sillen i västra Östersjön har minskat med 80 procent på 30 år. Han tror att regeringens förslag att skydda vissa områden utmed kusten kommer att öka trycket på resterande delbestånd.

Ulf Bergström vid Sveriges lantbruksuniversitet visar dramatiskt växande staplar. De visar fisket utefter den svenska kusten sedan 1990. Trålningen har ökat medan det kustnära fisket har minskat. Under de senaste fem åren har fångsterna dubblerats inom tolv sjömil från land, samtidigt som den stora, lekmogna strömmingen minskat kraftigt. Ulf Bergström ber politikerna att följa försiktighetsprincipen.

− Vi kan inte invänta fullständiga kunskapsunderlag, nu är det bråttom.

Den 1 november i år ska Havs- och vattenmyndigheten lämna sitt förslag till regeringen på några områden längs östkusten där man kan testa att förbjuda trålfartyg större än 24 meter. Alltså en urvattnad version av det som har gällt i hela Rigabukten sedan 1990-talet.

Läs fler texter om fiske:

Kollaps för torsken i Östersjön
Azorerna: från valjakt till hållbarhet
Martin Falklind: ”De goda krafterna skriker inte lika högt”
Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter