Annons
Forntidens klimat en nyckel
Essä

Forntidens klimat en nyckel

Förmågan till anpassning har avgjort hur samhällen klarar klimatförändringar. Fredrik Charpentier ­Ljungqvist skriver om vad vi kan lära av historien.

Vid klimatkonferensen i Paris 2015 fastlogs att utsläppen av växthusgaser ska hållas nere så att den globala medeltemperaturen högst stiger med två grader, och helst högst med 1,5 grad, jämfört med ”förindustriella nivåer”. Vad ”förindustriella nivåer” innebär definierades emellertid aldrig. En rad klimatforskare pekade på problemet med att målet då inte blir mätbart. Klimatet har nämligen varierat kraftigt under historien. Bristen på definition av ett ”förindustriellt klimat” i ett så viktigt sammanhang speglar förmodligen en lätt naiv, och vetenskapligt förlegad, föreställning om att klimatet inte varierat nämnvärt under årtusenden innan människan började värma upp det genom sin förbränning av fossila bränslen.

Klimat betecknar, något förenklat, det genomsnittliga vädret. Normalt talar man om klimat när det gäller det genomsnittliga vädret under en period på 30 år eller mer. En klimatförändring innebär en förändring av det genomsnittliga vädret. Den viktigaste klimatvariabeln är temperatur eftersom den, direkt eller indirekt, också påverkar nederbörd och torka. Temperaturen på jorden styrs både av så kallade externa drivkrafter såsom variationer i solens aktivitet, vulkaniska partiklar i atmosfären och halten av växthusgaser i atmosfären och av så kallad intern variabilitet i klimatsystemet.

Det är klimatet i ett område, främst temperatur och nederbörd och deras fördelning över året, som styr den naturliga vegetationen där. Om klimatet förändrar sig kraftigt och långvarigt så förskjuts vegetationszonerna och växt- och djurlivet förändras. Likaså är klimatet avgörande för vad som går att odla. Därför har klimatförändringar under historien haft en stor betydelse för människors försörjningsvillkor. Ett varmare klimat har till exempel kunnat vara gynnsamt i vissa områden medan det lett till missväxt på andra håll. Omvänt har ett kallare klimat varit fördelaktigt på somliga håll men katastrofalt på andra.

Det är först nyligen som vi lyckats rekonstruera variationerna i temperatur, nederbörd och torka årtusenden tillbaka i tiden. Eftersom vi saknar meteorologiska mätningar så långt tillbaka använder forskarna indirekta källor som långa serier av årsringar från levande och döda träd. Trädringsserier från områden med korta och kalla somrar speglar hur varmt det varit under växtsäsongen medan trädringsserier från torra områden i stället speglar hur pass fuktigt eller torrt det har varit. Denna typ av forskning har bokstavligen exploderat under 2000-talet och visat oss att klimatet även under de senaste årtusendena har varierat mycket mer än vi tidigare känt till.

Klimatförändringar har alltid haft sina vinnare och förlorare. Till exempel medförde den så kallade medeltida värmeperioden för runt 1 000 år sedan goda jordbruksvillkor i norra Europa och norra Kina. Det något varmare klimatet gav också upphov till förstärkta och mer nordliga monsunregn i södra och östra Asien – vilket medförde en boom för jordbruket. Men i andra områden, inte minst i Centralamerika och sydvästra USA, ledde de högre temperaturerna till extrem och långvarig torka. Det bidrog bland annat till den klassiska mayakulturens kollaps.

Men vad kan vI då egentligen lära oss av historien i den globala uppvärmningens tidevarv? För det första är det svårt att förstå de nutida och framtida klimatförändringarna, och sätta dem i ett perspektiv, utan att förstå hur klimatet har varierat förr och hur det då har påverkat vegetation, djurliv och människor.     För det andra kan vi lära oss från historien att alla klimatförändringar haft sina vinnare och förlorare. Även i områden där en klimatförändring haft negativ inverkan på försörjningsvillkoren är det förmågan till anpassning som varit viktigare än hur kraftig klimatförändringen har varit. Det avgörande har varit de rådande politiska, sociala, ekonomiska, tekniska och kulturella förhållandena. Därför har ofta två samhällen, som påverkats exakt likadant av en klimatförändring, gått helt olika öden till mötes.

Slutligen förser klimathistorisk kunskap oss med viktiga verktyg för framtida anpassningsarbete. Vi vet till exempel att den västra halvan av USA i århundraden under medeltiden led av mycket kraftigare och mer långvarig torka än som upplevts i modern tid. Sjöar som i dag förser städer i Kalifornien med vatten var helt uttorkade. Vi vet också att samma område, med global uppvärmning, tycks gå mot torrare förhållanden. Även utan en människoorsakad global uppvärmning är framtida torkkatastrofer förmodligen att vänta i västra USA. Med människoorsakad uppvärmning kan torkan mycket väl tänkas bli ännu allvarligare än under tidigare perioder. Likaså visar klimat­historiska data till exempel att Östafrika generellt lider av svårare torka under varmare klimatperioder. Många klimatmodeller förutspår dock i stället att Östafrika skulle bli fuktigare med ett varmare klimat.

Klimathistoriska data – såväl som moderna meteorologiska uppmätningar – ger alltså en motsatt bild till den klimatmodellerna ger. Här kan en alltför stor tillit till enbart simuleringar med klimatmodeller sannolikt föra oss fel när det gäller anpassning till klimatförändringar i denna fattiga del av världen. Forntidens klimat blir i stället den bästa nyckeln till att förstå framtidens klimat.

Fredrik Charpentier Ljungqvist, fil dr, är historiker och klimatforskare vid Stockholm universitet.

Illustratör Gustaf Öhrnell Hjalmars
Artikeln publicerades i
Annons