Vi borde arbeta mindre

Många av oss arbetar lika mycket som våra far- och morföräldrar gjorde. Ofta räcker tiden inte till för att umgås med vänner, att hinna njuta av – eller reflektera över – livet på ett djupare plan. Trots att Gallups rapport State of the Global Workplace visat att bara tio procent av alla västeuropeiska arbetstagare är engagerade i sina jobb, att det för de flesta av oss inte skymtar någon svält ens i vargtimmens ångestslipade kikare, fortsätter vi streta vidare genom 40 timmar långa arbetsveckor. 

Redan för decennier sedan passerade vi de tröskelvärden som nationalekonomen John Maynard Keynes 1930 räknade fram skulle behövas för att i början på 2000-talet kunna begränsa arbetstiden till 15 timmar per vecka. Han hade helt rätt då han förutspådde att kapitaltillväxt, förbättrad produktivitet och tekniska landvinningar skulle skapa enorma rikedomar. Men att de i sin tur skulle leda till ”ett ekonomiskt förlovat land” där folk sakta förlorade lusten till konsumtion har, åtminstone inte än, gått i uppfyllelse. 

Från jägare till nutidsmänniskor

När James Suzman i Arbete – en historik över vad vi gör med vår tid (Natur & Kultur) söker svaren till varför vi fortfarande arbetar så hårt gör han det på ett sätt som lär provocera åtskilliga ekonomer. Deras hänvisningar till knapphet och konkurrens om begränsade resurser, liksom tron på vikten av evig tillväxt, håller inte anser Suzman. I stället för att söka roten till människans energiska arbetsinsatser i nationalekonomernas avhandlingar, där människan framställs som en egoistisk varelse med aldrig sinande begär, vänder han sig till socialantropologin. 

Hans bok är en historisk studie av människans arbete. Från de tidiga jägarna/samlarna, via jordbrukarnas slit på åkrarna som så småningom (i kombination med industriella revolutionens produktivitetsvinster) skapade ett livsmedelsöverflöd stort nog för att försörja städernas politiker, handelsmän, jurister och konstnärer.

En fråga som skymtar mellan raderna är huruvida vi egentligen utvecklats som jordiska varelser. Har vi verkligen gått från primitiva jägare till sofistikerade och intelligenta nutidsmänniskor? Genom jämförelser med de afrikanska ju/`hoansi, som bevarade sin livsstil med jagande och samlande till långt in på 1900-talet, anas att svaret är mer komplicerat än det kan verka. 

Liksom många jägare/samlare i vår historia betraktade ju/`hoansi naturen som givmild och präglad av överflöd fram till att de trängdes undan av vita ranchägare. De såg sig som en självklar del av naturen. Liksom den hade varit generös mot dem fördelade de själva födan också till andra och svagare i gruppen. Ofta arbetade de inte mer än de 15 timmar som Keynes drömde om i sin framtidsutopi. De förbrukade bara en bråkdel av den energi en nutida stadsbo gör av med och de suktade efter betydligt mindre. Deras delningsekonomi med krav på att ge till dem som saknade något gjorde det i stället opraktiskt att äga för mycket.

Många värderingar som än i dag råder runt arbete spårar Suzman till jordbrukssamhället. När människan började slå sig ned för att bruka jorden flyttades inte bara horisonten för arbetets frukter framåt i en årstidscykel. Nej, Suzman anser att människan då också började betrakta sig som skild från naturen. Åkrarnas grödor kunde dessutom förstöras av torka eller skyfall, vilket förvandlade synen på naturen från givmild till knapp och förstärkte tron på vikten av hårt arbete och att spara inför framtiden. Klyftorna växte, konflikterna likaså.

Hårt arbete för makt och status

Synen på lättja som en livsfarlig synd har troligen sin grund i människans liv som jordbrukare men följde med då vi flyttade in till städerna. Benjamin Franklin talade på 1700-talet om ”flit” som en dygd och att ”tid är pengar”. Tron på sambandet mellan arbetsinsats-ekonomisk utdelning (vilket många ännu betraktar som sant trots att det visat sig allt svagare) blev allt mer självklar. Den som inte arbetade betraktades som en snyltare. 

Redan i de tidiga städerna syns tendenser i fråga om arbetets funktion och uppgift som senare bara blivit tydligare. Städernas medborgare, i alla fall de bättre bemedlade, arbetade långt ifrån enbart för att försörja sig. Det handlade i stället om status, makt och identitetsskapande. Där jordbrukssamhället präglades av släktband hittade städernas befolkning gemenskap hos dem som arbetade med liknande saker.

Signalerandet av status och klass genom kläder, ägodelar och boende satte fart på det konsumtionshjul som snurrar än i dag. Att behoven många gånger är artificiella, och skapade bland annat genom massiv reklam, har inte fått dem att sina i någon större omfattning. Talande är hur Kellogg´s, den kända tillverkaren av frukostflingor, länge erbjöd sina arbetare 30 timmars arbetsvecka men så småningom återgick till 40-timmarsveckor. De anställda ville hellre ha mer pengar för konsumtion än ökad fritid.

Suzman tar upp ”the great decoupling” – den stora frikopplingen mellan arbetsproduktivitet och löner – som på 1980-talet fick allt mindre kapital att sippra nedåt. De rika blev rikare. Rikedomarna som skapades av den tekniska utvecklingen hamnade i fåtalets fickor. Övriga fick belåna sig – och arbeta hårdare – för att kunna behålla sin livsstil. 

Men just det här med hur vår livsstil borde se ut – i kombination med krav på att kakan ska fördelas till människor och verksamheter där de verkligen behövs – ter sig som en av de centrala framtidsfrågorna. Det brådskar att hitta alternativ till hårt arbete och en konsumtion som slukar energi- och naturresurser. Moder Jord protesterar allt mer högljutt, vi måste ta oss tid att lyssna.