Så funkar signalarter

Skogsstyrelsen har valt ut signalarterna som levande små alarm. De ska vara någorlunda lätta att hitta och de ska signalera att ”här finns livsmiljöer för arter som har trängts tillbaka av modernt skogsbruk”.

Signalarterna kan avslöja hemligheter som inte syns vid första ögonkastet. Som att skogen aldrig har varit kalavverkad eller att det finns kalkrikt källvatten i marken.

Ibland slår man ihop rödlistade arter och signalarter i begreppet naturvårdsarter. När inventerare undersöker en skogs naturvärden noterar de ofta vilka naturvårdsarter de hittar. En sådan räcker inte så långt, men ju fler som hittas, desto starkare blir argumenten för att spara skogen.

De signalarter som används mest är mossor, lavar och svampar, eftersom de är pålitliga verktyg − de finns där hela året, med undantag för en del av svamparna. Men även kärlväxter, insekter och fåglar används ibland som signalarter.

Lunglav – känsliga lungor

Lunglaven har fått sitt namn av att den liknar en lunga, och användes förr som medicin mot lungsjukdomar. Den är också en klassisk signalart som
finns på gamla lövträd över hela Sverige.

Om omgivningen blir torr eller skuggig bleknar lunglaven och dör. Den klarar inga snabba förändringar, som att skogen runtomkring avverkas eller att tät granskog växer upp och skymmer solen.

Rosenticka – gammelskogens ros

I gamla granskogar, framför allt i norra Sverige, kan rosentickan sticka ut ur fallna stammar och högstubbar. Den liknar sin betydligt vanligare släkting
klibbtickan, men rosentickan har rosa undersida. Där rosentickan finns har fallna träd avlöst varandra under mycket lång tid.

Rynkskinn hittas krypande

Rynkskinn är en skinnsvamp som liknar vårtigt kycklingskinn. Den växer på undersidan av grova granlågor där barken fortfarande sitter kvar. För att hitta den måste man böja sig ner under träden eller använda en spegel.

En forskarstudie visar att rynkskinn sällan sprider sig längre än några tiotal meter, och ytterst sällan längre än några hundra meter. Många gammelskogsarter är dåliga på att sprida sig långt, och det är en orsak till att de drabbas hårt när skogslandskapet splittras upp.

Garnlav – långsamt häxhår

På engelska kallas garnlav häxhår, vilket är ett talande namn. Långsamt breder garnlaven ut sina trassliga härvor i trädgrenar.

Den hinner sällan etablera sig i brukade skogar innan det är dags för avverkning. Därför signalerar långa garnlavssjok att skogen är så kallad kontinuitetsskog – som aldrig varit kalavverkad. Norr om Dalälven är den fortfarande ganska vanlig, men minskar i takt med att kontinuitetsskogarna försvinner.

Dunmossa – skir skuggälskare

I skuggiga kärr, gärna vid källor, lyser dunmossan ljust vårgrön, året runt. Den är känslig för uttorkning och starkt solljus, och visar att platsen har varit stabilt fuktig under mycket lång tid. Sådana marker med gammal skog omkring är viktiga för många arter med speciella krav på tillvaron. Norr om Dalälven hittas dunmossan sällan.

Purpurmylia – fuktig minibok

Purpurmylia är lätt att känna igen på sin purpurröda färg och på att bladen liknar en uppslagen bok. Denna mossa behöver mycket hög luftfuktighet
och är vanligast i västra Sverige, på skuggiga, fuktiga klyftor av surt urberg.

Ibland växer den på liggande träd, och signalerar då att tiden har stått nästan stilla – de grova träden har multnat långsamt och inga avverkningar har
skett i närheten.

Rödgul trumpetsvamp – smakrik signal

Rödgul trumpetsvamp är en av de godaste signalarterna. Man behöver inte ha dåligt samvete över att plocka lite, eftersom den stora delen av svampen
finns under jord. Rödgul trumpetsvamp kan likna en trattkantarell men foten är mer orangegul och hattens undersida har breda rynkor snarare än skivor.

Arten trivs på kalkrika, fuktiga marker. I sura urbergsområden signalerar den mineralrika stråk som kan hysa många krävande arter.