Kampen för flodkräftans överlevnad

Kampen för flodkräftans överlevnad

Frontlinjen i kampen för att bevara den akut hotade flodkräftan går i Dalsland och Värmland. Här finns fortfarande bra bestånd och återplanteringar som ger hopp. Men myterna om signalkräftans fördelar är starka och det behövs bara en enda övertygad hinkbärare för ett pestutbrott som förstör år av återställande.

Sorlet från den lilla skogsbäcken blandas med elektroniska pip och håvplask. ”Kräftmannen”, limnologen Tomas Jansson, vadar mitt i fåran med ett blinkande elaggregat på ryggen och en lång gul stav i ena handen. Metallringen längst ut bedövar småfisk och kräftor inom någon meters radie.

Elfiske är en metod för att inventera tätheter av fisk eller kräftor. Egentligen den enda för att verkligen få koll på årsynglen, berättar Tomas.

Vi befinner oss nära norska gränsen. Exakt var lämnar vi osagt – det är känsligt med bra kräftvatten och konflikter är vanliga.

Just här går den osynliga frontlinjen i kampen för den inhemska artens överlevnad. En tredjedel av de svenska bestånden finns i Dalsland och Värmland. Söderut har den USA-importerade signalkräftan tagit över, även om det finns små motståndsfickor med flodkräftor här och var.

Tomas Jansson inventerar flodkräftor i bäcken med elfiske.

Tomas växte upp med kräftfisket, magiska augustikvällar med pappan som satte sig i minnet.

– Flodkräftan är en älskad art som människor har en relation till. Lik förbannat är vi på väg att tappa den. Och det går fort.

Med små stötar ”väcker” han kräftorna så att de kommer ut ur bohålorna och blir lättare att fånga. Snart håller han den första i handen, ett årsyngel knappt större än hans vigselring. När den viftar med sina babyklor är effekten mer gullig än hotfull.

– Så roliga att se på. Kompletta kräftor men i miniformat, säger Per-Åke Karlsson som är aktiv i den lokala fiskevattenområdesföreningen och kräftskötselområdet.

När årsynglen viftar med sina babyklor är effekten mer gullig än hotfull.

På så här små kräftor är det svårt att skilja mellan arterna. Signalkräftor har inte utvecklat den ljusa prick på klon och vita vårta i tumgreppet som är deras tydligaste kännetecken.

– Flodkräftan har en tagg bakom huvudet som signalkräftor saknar, säger Tomas.

Nästa kräfta i håven är lite större. När jag känner längs ryggskölden fastnar fingret mot den lilla taggen. Bevis på att 30 års bevarandearbete lönat sig.

Det ursprungliga beståndet försvann redan på 1960-talet, utslaget av försurning och minkar. Per-Åke minns fisket, som gjordes med svaga karbidlampor för att inte skrämma djuren. Själv fick han bara meta mört till agn, han var för liten för att vara med på nätterna.

– Vid lagården här nedanför kunde det stå åtta–tio fulla lådor efter en natts fiske.

Per-Åke Karlsson minns det rika kräftfisket han hjälpte till med i barndomen.

Per-Åke och föreningskollegan John Saga försökte få med sig fiskerättsinnehavarna i den stora sjön intill på återställande, men fick tvärnobben. I stället satsade de på en egen förening och fick stöd från länsstyrelsen till de kostsamma utplanteringarna. Mellan 1992 och 1997 sattes 6 000 kräftyngel ut varje år. 2006 sattes även 80 rombärande honor ut.

Provfisken visade snabba resultat, redan 2001 fick man upp över 13 flodkräftor per mjärde i ett av vattendragen. När en elkabel lades ned i den lilla sjön längre ned i vattensystemet för några år sedan fanns så mycket kräftor att de virvlade åt alla håll runt dykarna.

En lokal solskenshistoria alltså? Inte riktigt. En tid före vårt besök provfiskade Tomas i sjön och fick till sin förvåning inte en enda levande kräfta. Den enda ledtråden bär han med sig i fickan: ett upphittat kräftskelett. En klo som skickats in till Statens veterinärmedicinska anstalt för analys bekräftade misstanken. Ett pestutbrott.

– Förmodligen någon som tömt ut en hink med signalkräftor, det är det vanliga. Om det handlar om oförstånd eller ren jävelskap vet man aldrig, säger Tomas Jansson.

Kräftskelettet bekräftade misstankarna om pest.

Forskaren Lennart Edsman vid Sveriges lantbruksuniversitets sötvattenslaboratorium har jobbat med kräftor sedan tidigt 90-tal, bland annat med åtgärdsprogram för flodkräftan och information om risker och myter runt signalkräftan.

– Tanken med att plantera in dem i Sverige var att lösa pestproblemet. Men man förstod inte att signalkräftor alltid bär på sjukdomen och att de själva kunde drabbas, så effekten blev precis tvärtom.

600 bestånd kvar

Kräftpest är en svampsjukdom som först kom till Sverige för drygt hundra år sedan. När levande flodkräftor började transporteras med bil efter andra världskriget spreds den allt snabbare.

– På 50 år förlorade vi kanske hälften av bestånden. Men flodkräftan fanns kvar på cirka 15 000 platser. I dag finns inte fler än 600 bestånd i Sverige, knappt 200 av dem i Värmland och Dalsland.

De första signalkräftorna flögs in från Kalifornien för utplantering 1960, efter riksdagsbeslut. Tio år senare gjordes utsättningar i drygt 60 sjöar i södra Sverige.

– Det var då proppen gick ur, säger Lennart Edsman, som kopplar satsningen till tidsandan och andra amerikanska importer som väckte samma entusiasm: stora bilar, rock’n’roll, regnbågslax, DDT. Förhoppningen var att få tillbaka de rika kräftfiskena.

Det behövs stora mängder kräftyngel för utplanteringar.

Men hans studier pekade åt ett annat håll. Att signalkräftorna växte till sig tre gånger så snabbt som flodkräftan var en ren myt. De svenska vintrarna ställer till det med reproduktionen, särskilt norrut. Och även om signalkräftorna kan bära pesten utan att drabbas direkt är de inte immuna, många bestånd kollapsar på sikt.

– De kanske inte slås ut helt men vattnen blir inte fiskbara. Och hittills har vi bara hittat en sjö där signalkräftan gått bättre än flodkräftan: Vättern. Även där backar bestånden nu.

I Västsverige stoppades utplanteringarna, annars fortsatte de in på 1980-talet i södra Sverige. Sedan 1994 ges inga nya tillstånd, däremot tillåts ofta hantering av signalkräftor i efterskott. Även om utsättningarna varit olagliga.

– Tillstånd ges också i Värmland och Dalsland. Jag tycker det ger fel signaler, liksom att gränsen för att hantera signalkräftor hela tiden flyttas norrut. Så fort signalkräftan blir tillåten på en plats slås flodkräftbestånd runtom ut.

Möte med stora flodkräfthannar.

På senare år har signalkräftor hittats i Dalarna, Gästrikland och Hälsingland. Till och med i Västerbotten och i jämtländska sjöar, 50 mil från närmaste tillåtna bestånd, i ett klimat där förutsättningarna är riktigt dåliga.

​​– Det är lätt att vara efterklok om satsningen på signalkräftor. Men det sorgliga är att folk fortsätter springa med hinkar på massor av ställen där flodkräftorna och fisket går bra. Eftersom ingen erkänner sedan har heller ingen straffats.

Bevarandearbete ställs ofta mot exploatering. Men vad gäller flodkräftorna finns ingen motsättning, enligt Lennart Edsman. Det är inte flodkräftfisket i sig som är problemet utan pestsmittan från signalkräftan. Ett lokalt flodkräftfiske ökar bara folks vilja att bevara arten, anser han.

För Per-Åke Karlsson och John Saga kom det som en chock när kräftorna plötsligt var borta från mer än halva deras kräftskötselområde. Men de är inte uppgivna.

– Vi hoppas att bygga upp bestånden på nytt, säger de och får medhåll av Tomas Jansson.

John Saga och de andra i fiskevattenområdesföreningen försöker återskapa ett stabilt bestånd av flodkräftor i vattensystemet.

En annan myt som han och Lennart Edsman jobbat för att bemöta är att flodkräftan aldrig kan komma tillbaka efter ett pestutbrott. Det kan den, men först måste signalkräftorna bort om det är de som är orsaken. Pesten är en parasit som bränner ut sig själv på några veckor när det inte finns några kräftor kvar i sjön. Sedan kan det gå fort, särskilt med åtgärder för bättre vattenkemi och bottnar.

– Gör vi i ordning här och sätter ut nya yngel kan vi ha ett fiskningsbart bestånd på fem–sex år, säger Tomas.

Flodkräftan känns igen genom dess tagg bakom huvudet.

Vi står vid ett lite större och snabbare vattendrag nedanför skogsbäcken, som nu är tomt på kräftor. Det har tidigare rensats för timmerflottning, men med hjälp av pengar från Vattenfall och Naturskyddsföreningens Bra Miljöval planerar man att bredda och lägga tillbaka stenar och död ved. Vattenflödet blir långsammare och kräftorna får mer mat och gömslen – särskilt viktigt vid skalömsningar.

En flaskhals i arbetet är tillgången på yngel. De kräftodlare som finns är värda sin vikt i guld, enligt Tomas.

​​En av odlarna som bidragit med yngel till kräftskötselområdet är Svenssonkräftan i Lane-Ryr, strax utanför Uddevalla. Här har Lennart Edsman också studerat genetiska egenskaper hos olika lokala bestånd.

– Mina var de som växte snabbast. De kommer från Blekinge från början, med inblandning från Bohuslän, berättar odlaren Rune Svensson medan han visar runt i en lada full av bassänger med kräftor i olika storlekar.

Ladan i Lane-Ryr är full av små bassänger med kräftor i olika åldrar och storlekar.

En bit bort finns en skogsbacke med stora dammar. Tanken med anläggningen är inte bara att optimera för kräftorna: Rune brinner för många arter, runt dammarna har han skapat miljöer med ovanlig och rik flora som lockar fåglar, fjärilar och vildbin, till exempel det hotade guldsandbiet.

En art han inte är så glad åt är minken. Signalkräftorna är aggressiva, försvarar sig med klorna och förstår att akta sig. Men för flodkräftorna är den invasiva minken ännu en ny och okänd art.

– Den biter två hål i huvudet på kräftan, som lever ett halvt dygn men inte kan röra sig ur fläcken. För minken blir den ett levande förråd med färsk mat, säger Rune.

I dammarna har genetiska egenskaper hos olika svenska bestånd av flodkräftor undersökts.

Vid huvuddammen plockar han upp en bur och öppnar locket. En efter en kryper stora svarta flodkräfthannar ut i gräset. Det smackar rytmiskt, antagligen från andningen, och doftar insjö.

​​Den modigaste är på väg mot mig med höjda klippande klor. Att undersöka taggar på ryggskölden närmare lockar inte, men jag kan se att de kraftiga klorna saknar signalkräftans vita fläck och vårta.

Läs mer om hotade arter:

Naturens vinnare och förlorare i fotoutställning
Elva procent fler arter på nya rödlistan
Igelkotten på Rödlistan
Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram