I väntan på björn

Kring Sonfjället överlevde en liten spillra av den svenska björnstammen i början av 1900-talet, och fortfarande hör det till landets björntätaste platser. När barnen kräver att få se en vild björn är det bara att bege sig dit.

Den noppiga nallebjörnen Börne tittar med svarta ögon ner i tubkikaren. Han ser ingenting och det gör inte vi andra heller. Börnes målsman, åttaårige Aron Froster, har vandrat tre branta stiglösa kilometer och är fast besluten att få se sitt favoritdjur: brunbjörn. Vi befinner oss på rätt plats vid rätt tidpunkt – Sonfjällets national­park i Härjedalen, i slutet av september när björnarna går upp på fjällsidorna för att äta bär inför vintersömnen.

− Fast man vet ju aldrig med vilda djur, säger vi, både till Aron och oss själva.

På gränsen mellan skog och kalfjäll kommer björnarna upp för att beta kråkbär veckorna innan de går i ide.

Vi, hans föräldrar, har varit här tre tidigare höstar. På Torrsmolet, ett litet lågfjäll med mjuka kråkbärsmattor och utsikt över flera fjällsluttningar. Första gången för 15 år sedan kunde vi följa fem olika björnars vardagsliv, timme ut och timme in. Ett naturprogram i realtid, som visade det osannolika − att en björn kan få i sig 30–40 kilo bär om dagen. Och att man kan bli tjock av socker. Andra gången var björnlyckan också god men tredje gången låg sluttningarna dolda av tät dimma. Statistiken känns hoppfull, men än så länge syns bara en betande älg i kikaren.

− Att få se en björn som går ostörd och äter bär, det är en dröm som man har haft hela livet. Ofta har man ju stört djuren man ser, säger Johan Falck som följt med på expeditionen. Han var tidigare naturbevakare i Västerbotten och har sett många björnar i sina dagar, vissa lite väl nära. I jobbet ingår bland annat att ta en hörntand från varje skjuten björn. Ett oromantiskt slit med tång och stämjärn.

− Jo, jag har sett ostörda björnar i ett finskt gömsle, men det kändes inte riktigt på riktigt. Man hörde hur det frasade när de åt utlagda laxskallar, lägger Johan Falck till.

Bergen stirrar tillbaka

Vi stirrar vidare och bergen stirrar bistert tillbaka, med uråldrig, stålgrå blick. Högst upp är det bara stenskravel, dit har björnarna ingen anledning att gå. Men längre ner lyser marken i fjällbjörksgult och ripbärsrött, där någonstans borde de dyka upp. Tubkikarna vandrar över Gråsidan, Björnvålen, Sonfjället, Medstöten, Korpflyet och tillbaka igen.

Som björnskådare kan man behöva tålamod och tjocka böcker.

Kanske stod naturskildraren Karl-Erik Forsslund just här när han spanade efter de sista björnarna som fanns kvar i landet i början av 1900-talet. I Turistföreningens årsskrift från 1911 beskriver han Björnvålen som en liten grå och hopkurad nalle, och hur varje fjäll till slut liknade förstenade björnar, men inga levande syntes. Liksom de andra rovdjuren jagades björnarna hårt och när arten blev fridlyst 1927 återstod drygt 100 björnar i hela landet. Sonfjället var en av deras sista tillflyktsorter.

För att se bergen från andra sidan går några av oss den långa vägen ner från Torrsmolet till Dalsvallen, en gammal fäbod i nationalparkens södra kant. Därifrån leder björnguiden Mattias Bergström en tur.

− Om man vill se björn ska man börja med att spana på marken och se var det finns bär, säger han och förklarar att i skogen börjar blåbären vara lite mosiga, men på kalfjället är det alldeles svart av kråkbär. Därför följer vi leden uppåt genom lavig gammelskog upp till fjällheden.

Snökorn i luften

Mattias Bergström är ingift i en renskötarfamilj och säger att på hösten tar björnarna väldigt sällan några renar. De föredrar bär så länge det finns. Häromkring är björn inget större problem för samebyn eftersom Sonfjället bara är renbetesland om vintern, när björnarna ligger i ide. Det har inte heller varit några andra incidenter på sistone i de här trakterna. I somras mötte en rysk turist en björnunge och fick den ytterst märkliga och farliga idén att krama björnen för att ta en selfie, berättar Mattias.

Mattias Bergström har ärvt jobbet som björnguide av sin mamma.

− Jag trodde det inte först men så fick jag se bilderna. Som tur var dök inte mamman upp just då.

När vi till sist är framme vid Mattias spaningsplats blir luften prickig. Det är som ett kornigt fotografi med dålig upplösning. Snökornen känns först lite vinterexotiskt härliga men snart avslöjar de sitt sanna jag och börjar smälta. Den här tiden är hela tiden på gränsen mellan ljuvt färgsprakande höst och kallsinnig vinter. Björnarnas deadline närmar sig − innan snön lägger sig måste de ligga i idet. Vi sitter en stund men snart syns fjällsidorna knappt alls. Det är bara att börja gå den långa vägen ner och tillbaka upp på Torrsmolet i skymningen.

När solen går upp står tubkikarna uppställda igen. En gammal kungsörn svävar fram över dalen på orörliga vingar. Högt över smala grantoppar och vridvuxna tallar. Vi seglar med ögonen fram och tillbaka över bergen och granskar varje misstänkt mörk fläck. Blir lurade om och om igen av samma avvikande stenar och deras skuggor.

I sluttningen mittemot sitter en annan björnskådare som vi följer noga. ”Nu reser han sig upp, nu ser han kanske något! Nehej, nu sätter han sig. ” Antalet besökare i nationalparken har mer än fördubblats sedan pandemiåret 2020. Kanske kan det vara en förklaring till att björnarna inte syns till.

De fem barnen drar igång en fotbollsmatch mellan stenbumlingar och gammeltallar. Fördelen med att spana på ett par kilometers håll är att man inte behöver sitta tyst och stilla. Fotbollsmatchen bryts tvärt av ett rop: JÄRV! Blixtsnabbt formas en kö vid tubkikarna tills alla fått se en mörk klump som rör sig över fjället i karakteristiskt klunsig järvgalopp.

Att björnarna är i närheten råder inget tvivel om. Överallt kring Torrsmolet ligger färska spillningshögar, mörkt blåsvarta och överfulla med bär. Om man lade en av högarna på en tallrik skulle den kunna passera som snygg bärkompott på Instagram. Hundra meter ner i sluttningen finns rivmärken efter björnklor i en torrfura, och längs en vandring ner i dalgången syns inte en enda hel myrstack. Varenda en är utriven eller tillplattad, vissa med spår efter stora tassar. Överallt jobbar myrorna på med att renovera ruinerna.

Med största sannolikhet har någon björn redan sett oss. Forskare i Skandinaviska björnprojektet har låtit försökspersoner gå förbi radiomärkta björnar på 50 meters håll. I 80 procent av fallen märkte de ingenting av björnarnas närvaro.

I väntan på björn söker barnen andra mål.

Runt elden på kvällen diskuteras det motsägelsefulla i att björnen är rödlistad men ändå får jagas. Utanför nationalparksgränsen pågår björnjakten, trots att den är överklagad här i Jämtlands län av Svenska rovdjursföreningen. Förvaltningsrätten gav dem rätt i att det inte gick att slå fast om denna jakt på 200 djur kunde kallas ”selektiv och under strängt kontrollerade former”, vilket är en förutsättning för att EU ska tillåta björnjakten. Det är inte lätt att förstå turerna, varken för barn eller vuxna.

Störtar ut i underställen

Efter tre dagars spaning återstår bara en morgon innan det är dags att vända hem. Vi är överens om att det har varit en fin tur och att järven var mycket mer än vi hade hoppats på. Men ändå blänger nallebjörnen Börne lite småsurt upp ur sovsäcken när det börjar ljusna. Bara att gå ut i morgonkylan och ställa sig vid kikarna igen. Vi hinner knappt torka imman från linserna så är den där, en distinkt lunkande skugga. Björn-alarm! Det är som att väcka en brandstation i full beredskap. Barnen som tidigare tagit timmar på sig att kravla upp ur sovsäckarna störtar ut i underställen som de sovit i.

Björnen lämnar tydliga spår…

Men bara några hinner få en skymt av björn innan solen går upp och motljuset gör det omöjligt att spana. Aldrig har gyllene morgonljus varit så ovälkommet. Efter en sammanbiten halvtimme kommer ett moln till undsättning och det blir återigen möjligt att se fjällsluttningen. Björnen verkar ha hunnit vidare… men dyker upp igen! Barnen ställer upp sig för en första snabbtitt. När alla har fått se den en gång kan vi börja följa björnen lite mer avslappnat. Aron får se den resa sig på bakbenen för att spana.

En gråspett visslar, tofsmesarna prrrrar och från myrarna i väster hörs bubblande orrar. Världen känns lite pånyttfödd. Som ett sakrament delar vi på den sista chokladkakan – alla får precis en ruta. Långsamt börjar var och en landa i sin nya identitet, att ha sett björn, järv och kungsörn. Tre av Sveriges fem stora rovdjur.

Läs mer om björnar:

Oro och närvaro i okänd terräng
Unik glasögonbjörn upptäckt i Anderna
Magiska björnmöten i den ryska vildmarken
Fotograf Erik Abel
Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram