Isabella Lövin – journalisten som blev miljöminister

Isabella Lövin – journalisten som blev miljöminister

Även Sveriges mäktigaste miljöpolitiker kan ibland känna sig maktlös. Men trots att hon inte lyckats rädda torsken har miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP) inte gett upp hoppet om det goda argumentets kraft. 

Det tar tre pressekreterare, veckor av pingpong-mejlande, ett ansenligt antal sms, för att inte prata om telefonsamtalen. Att förbereda en intervju med miljö- och klimatminister Isabella Lövin tar mer tid än själva intervjun.

Vi träffas i Miljöpartiets lokaler vid Slussen i Stockholm, där hon  tar emot mellan en presskonferens och helgledigheten.

Hon är journalisten som blev politiker.

Var har du kunnat påverka mest?

– Det var svindlande första gången jag kände att jag som enskild politiker kunde påverka. Det var när jag tidigt under min tid som EU-parlamentariker  argumenterade emot ett fiskeriavtal med Guinea i Västafrika. Jag visste att om inte jag driver det så händer ingenting.

Hon kommer aldrig att glömma känslan när röstresultatet stod klart. 13-12.
– Det hade aldrig hänt förut, att utskottet röstade nej till ett fiskeriaavtal.

Vad var det som gjorde att du lyckades?

– Jag hade mycket kunskap eftersom jag hade varit på plats. Jag var i Guinea på Naturskyddsföreningens uppdrag och hade träffat fiskarna. Jag visste att argumentationen inte stämde och att pengarna skulle gå till militärkuppen.

Det var engagemanget för fisken som ledde henne in i politiken. 2007 kom hennes bok Tyst hav – Jakten på den sista matfisken. Den belönades med både Guldspaden och Stora journalistpriset.

I förra numret av Sveriges Natur berättade vi om nya skräcksiffror för torskbeståndet i Östra Östersjön. Det har enligt forskarna helt kollapsat.

– Det östra beståndet är i extremt dåligt skick och skulle behöva fredas. Trots att vi hade en fiskereform 2014 har det inte återhämtat sig. Vi hade kunnat lära oss av Kanada att går det för långt går det inte att vända. Jag är rädd att det är dit vi har kommit med torsken.

– Jag känner sorg och maktlöshet.

Detta trots att hon sedan några månader tillbaka har den tyngsta miljöpolitiska positionen i landet.

2009 blev Isabella Lövin EU-parlamentariker för Miljöpartiet. 2014 bildade Socialdemokraterna regering med Miljöpartiet och Lövin utsågs till biståndsminister. När partiets tidigare språkrör Åsa Romson lämnade regeringen 2016 övertog Lövin också klimatfrågorna.

I Stefan Löfvens nya regering efter januariöverenskommelsen fick Isabella Lövin ansvar för hela miljöportföljen.
För henne kändes det naturligt och självklart.
– Det var den lösning vi såg, miljöfrågan är så viktig för vårt parti.

Men Miljöpartiet är också ett parti i motvind. Tidigare i år bröt sig flera namnkunniga miljöpartister ur partiet och bildade ett nytt inför EU-valet. Medlemssifforna har rasat sedan partiet satte sig i regeringen.

Finns det risk att man ses som svikare av dem som inte vill se kompromisser?

– Om man inte är beredd att sitta i regering och ta ansvar ska man inte ha ett politiskt parti. Vi finns för att vi ska vara pragmatiska och driva frågan framåt och måste ta den risken. Vi har bara tio år på oss att rädda klimatet. Vi bildades för att vi såg att det fanns inget annat parti som förde miljöns talan. Titta bara vad M och KD gör när de får makten – de sänker skatter och drar ned på miljöbudgeten. De andra partierna pratar som om vi inte står inför den största utmaningen mänskligheten har haft.

Den kommande mandatperioden står partiet också inför stora utmaningar. Vi träffas bara dagar efter att medier har rapporterat om det första storbråket i nya regeringen mellan S och MP om att bygga ut Arlanda.
– Så är det i politiken. Olika partier har olika gränser de inte kan passera. För oss är det helt väsentligt att få ned utsläppen.

Men hon vill inte svara på när det blir besked i frågan.

Samma sak gäller frågan om nya Natura 2000-områden. Inga besked.
Miljödepartementet med ett statsråd från MP vill driva på, medan näringsdepartementet under en S-minister sätter stopp.
Och ovanpå detta har kärnkraften seglat upp i debatten om klimatkrisen.

Vad tänker du om det?

– Det är populistiskt. Stora delar av svenska folket tänker att det är billigt, säkert och pålitligt. Men att bygga ut kärnkraften skulle bli oerhört dyrt, skattebetalarna skulle subventionera med stora belopp. Det finns ingen realism i det.

Hon kommer till kansliet efter ett möte med OECD:s generalsekreterare José Ángel Gurría om kemikaliepolitik och morgonen ägnades åt en interpellationsdebatt med riksdagsledamoten Lars Beckman (M) om snöröjning.
– Det är högt och lågt. Och mycket intervjuer.

Det blir långa dagar.

Hur orkar du?

– För att det är så viktigt. Om jag hade känt att det jag gör inte är viktigt hade jag inte orkat arbeta så mycket.

Det som oroar henne mest är människors sätt att se på politiker.

– Alla tycker om demokrati, men många tycker inte om politiker. Fler människor behöver engagera sig politiskt.

Just den här fredagen är det dags att åka hem till familjen för att bara vara ledig.
Vad gör hon då när hon behöver koppla av från arbetet?

– Då går jag till en klippa vid havet. Eller klappar katten. Jag önskade mig ett broderi i födelsedagspresent också, men jag har inte kommit så långt, säger hon skrattande innan hon packar ihop sina saker.

Skribent Malin Crona
Artikeln publicerades i
Gilla, dela och diskutera våra artiklar på Facebook Följ oss på Facebook
Annons