Rovdjurens röst i trettio år

Rovdjurens röst i trettio år

Anders Bjärvall fastnade tidigt för fåglar. Men det är som rovdjursexpert han satt mest spår i Naturvårdssverige. Femton år efter pensioneringen bemöter han fortfarande anklagelser om utplantering av varg.

– Man blir alldeles trött på det. Senast förra veckan ringde en reporter på en jakttidning som fått tag på en gammal räkning från Skånes djurpark till Naturskyddsföreningen och tyckte att han hade världens scoop, berättar Anders Bjärvall när vi ses i lägenheten på Reimersholme, sju våningar upp.

Utsikten över Stockholm är magnifik, men för honom är fågellivet i lufthavet där ute viktigast. Ett sträck med sångsvanar passerade nyss, duv- och sparvhökar skruvar ofta på termiken och havsörnar är ingen ovanlig syn. Nuförtiden.

– Så var det inte när vi flyttade hit för 24 år sedan. Havsörnarna har kommit igen tack vare Naturskyddsföreningens projekt. Det känns roligt att jag var med och startade det 1971.

Även pilgrimsfalksprojektet var han med om att dra i gång. Då var arten akut utrotningshotad. För några år sedan såg han en från köksfönstret.

LÄS MER: Reportage om pilgrimsfalkprojektet

Fågelfascinationen började tillsammans med barndomskompisen Arne. Arnes pappa var ornitolog och tog med pojkarna på skådning. Så småningom gav de sig ut själva på turer med cykel och tält.

Efter gymnasiet blev det studier i zoologi. Etologi, läran om djurens beteende, var en ganska ny forskningsgren och Anders studerade gräsänder vid sörmländska Öster Malma.

– Om du någon gång får chansen att sitta vid ett gräsandsbo i kläckningstid ska du ta den. Att se hur ungarna lär sig känna igen mamman och andra av sin art är jätteintressant. Honan och ungarna kommunicerar hela tiden.

Duster om älvar och kärnkraft

Men forskarlivet var ekonomiskt osäkert för Anders som gift sig och bildat familj. 1967 sökte han och fick – till sin förvåning – tjänsten som kanslichef på Naturskyddsföreningen. Det blev fem intensiva år med hårda duster om naturvård, vattenkraftsutbyggnad i Norrlandsälvarna och kärnkraft parallellt med egen forskning på fritiden.

Då arbetade inte fler än femton personer på kansliet. Ordföranden, justitierådet Gösta Wallin, jobbade helt ideellt och riktlinjer drogs upp under hans lunchraster i regeringskvarteren.

Kontakterna mellan föreningen och det nystartade Naturvårdsverket var nära. Hur nära är svårt att föreställa sig i dag. Anders minns att generaldirektören Valfrid Paulsson ringde upp honom på valborgskvällen 1968 när han just tänt en brasa i trädgården.

– Han undrade om föreningen kunde ordna en första maj-demonstration mot Vattenfalls planer på att bygga ut i Sjaunja. ”I så fall ska jag gå i första ledet”, sade han. Jag ringde runt och trummade ihop ett gäng fältbiologer. Dagen efter gick jag i täten med min dotter Katarina på axlarna och Valfrid Paulsson bredvid.

Kanske gjorde det susen. Utbyggnaden stoppades och den tänkta överledningen från Kaitum ner till Luleälven blev aldrig av.

30 år med rovdjursfrågor

Efter ett mellanspel med naturprogram på tv fick Anders Bjärvall erbjudande om att jobba med rovdjursfrågor på Naturvårdsverket.

– Vargen hade fredats 1966 och 1969 även järven. Verket fick jättemycket frågor och behövde en person som kunde ta tag i problemen. Jag tog jobbet med vånda, men blev kvar i 30 år.

Det var ett steg rätt in i hetluften. Samtidigt som han började dök nya vargar upp i renskötselområdet i norra Sverige. Redan då kom de första anklagelserna om att Naturvårdsverket planterat ut dem.

– På Naturskyddsföreningen hade vi hållit på med Projekt varg, så kanske är det inte konstigt att en del gjorde kopplingar.

Räkningen som reportern ringde om veckan före den här intervjun var egentligen ingen nyhet, utan något som Anders berättat om redan i boken Trettio år med rovdjur 2007. I boken sticker han hål på många myter som fortfarande sprids.

– Föreningen betalade flera djurparker för att hålla valpar även efter besökssäsongen, annars avlivades de. Vi hade fått brev från medlemmar som tyckte att det var fel, särskilt när den vilda stammen höll på att dö ut.

För att motverka inavel startades också ett avelsprogram där djurparker kunde byta vargar sinsemellan.

– Men någon utplantering gjordes aldrig!

Övervakning försvårade tjuvjakt

På ett annat sätt bidrog Naturvårdsverkets insatser antagligen till vargarnas återkomst: bättre övervakning försvårade tjuvjakt. Särskilt den legendariske vargspåraren Erik Isaksson var ute i alla väder.

Anders Bjärvall tog gärna debatt och även om det brände till fick han ofta respekt för sin kunskap.

– Två speciella saker minns jag från 80-talets värmländska stormöten. En kvinna sade att hon var så rädd för varg att hon inte vågade gå ut i skogen längre. ”Förstår du inte att det är farligare att ta bilen hit”, sade jag. Då började hon storgråta. Jag förstod inte allvaret, det var dumt sagt. Det andra var att jägarna bestämt hävdade att älgarna var deras. Inte vargarnas. Så tydligt vinklar de inte nu.

Nytt system för ersättning

En knäckfråga var ersättningarna för rovdjursskador som fungerade dåligt. Renägare var till exempel tvungna att hitta dödade renar och intyga att de dödats av rovdjur, något som i praktiken oftast var väldigt svårt.

Anders Bjärvall och kollegan Robert Franzén började samarbeta med renägare på Ottfjället i Jämtland och kunde så småningom föreslå ett nytt system utifrån kännedom om rovdjurens utbredning och vilka skador de gör.

– Egentligen var det vårt stora arbete, men det satte inga större spår i massmedia. I början bemöttes vi med misstänksamhet, men när systemet trädde i kraft 1996 var alla samebyar för.

Tillsammans med nyligen bortgångne vildmarkskännaren och naturfotografen Edvin ”Sarek” Nilsson lyckades han också få bra koll på björnstammen och acceptans för ett förslag att ersätta allmän jakt med licensjakt, i första hand för att bättre anpassa avskjutning till tillgång.

Järvmöten tillsammans med Edvin ”Sarek” Nilsson är bland Anders Bjärvalls finaste naturupplevelser. Foto: Anders Bjärvall

Möten med järvar i skogslandet tillsammans med Edvin är bland de finaste naturupplevelserna han minns genom åren. Men starka afrikanska erfarenheter på senare år konkurrerar. 1991-1993 bodde Anders i Tanzania och hjälpte det lokala naturvårdsverket med en bevarandeplan.

– En sak jag tror slog väl ut var att tilldela byar runt Serengeti och andra nationalparker en begränsad jaktkvot på några av de vanligaste viltarterna. I gengäld skulle de rapportera om den omfattande tjuvjakten.

Han har återvänt till Östafrika många gånger som guide, exempelvis till Jane Goodalls nationalpark Gombe.

LÄS Sveriges Naturs porträttintervju med Jane Goodall

– Vi hade mycket kontakter och det var väldigt spännande att följa arbetet med schimpanserna.

Möten med stora däggdjur är magiska, ibland andaktsfulla. Särskilt minns han en kväll i nationalparken Ruaha när han satt med en grupp runt en eld vid floden. Ur mörkret kom en stor elefant sakta gående längs stranden, bara några meter bort, för att sedan försvinna in i mörkret igen.

– Det var som en dröm, alla var uppfyllda.

Artikeln publicerades i
Gilla, dela och diskutera våra artiklar på Facebook Följ oss på Facebook
Annons