Annons

Operation pilgrimsfalk

Från nästan utrotad till uppåt 500 par. Det går bra för pilgrimsfalken nu, tack vare eldsjälarna i Naturskyddsföreningens projekt som skyddar fåglarna under närmast militär sekretess. Vi följde med på ringmärkning av duniga små kraftpaket på hemlig ort.

Vi står på en liten udde någonstans i gränstrakterna mellan Halland och Västergötland. På andra sidan sjön reser sig en hög bergvägg rakt upp ur vattnet. Peter Lindberg tittar upp från tubkikaren och lämnar plats.

– Du kan se ungarna som en vit fläck på den lilla hyllan ungefär tio meter från toppen. De ligger där och slöar i värmen.

Som ledare för Naturskyddsföreningens Projekt Pilgrimsfalk brukar han så här på senvåren oroa sig över kyla och ihållande regn. Nu har det varit tvärtom. Maj har varit hetare än någonsin och ungarna som oftast ligger öppet på grunda klipphyllor har det tufft i solen.

I början av 1970-talet var pilgrimsfalken nära utrotning i Sverige. Foto: Peter Lindberg

Det ser ändå bra ut på de flesta håll enligt ringmärkarteamet, som också består av Mikaela Sandgathe och Jacob Wakander. De är i gång så länge det är ljust – uppåt hundra bon ska besökas i sydvästra Sverige och tidsfönstret är kort. Är ungarna för små kan ringarna trilla av, är de för gamla finns risk att de flaxar iväg i förtid från hyllorna när märkarna kommer.

Vi känner också av värmen när vi knogar uppför berget på branta stigar tillsammans med Rolf Hermansson och Pär Sandberg som är lokalt engagerade i projektet. Sedan starten 1972 har tusentals frivilliga hjälpt till bara i Västsverige.

Då balanserade pilgrimsfalken på utrotningens gräns. Vid förra sekelskiftet fanns över tusen häckande par spridda över hela landet, men sjuttio år senare var antalet nere på bara femton. Orsakerna var jakt, boplundring och framför allt: miljögifter.

Ringarna gör fågeln spårbar och visar vilket år den är född.

Från toppen ser vi ut över sjön och blånande skogsklädda kullar. Pilgrimsfalkar väljer de allra vackraste boplatserna: höga klippstup, gärna vid öppet vatten. Fast ur deras perspektiv handlar det nog mest om att de platserna är säkrast – svåra att komma åt för fiender som räv, mink eller mård (berguven är värre att skydda sig mot). När fåglarna har kommit tillbaka har de ofta valt exakt samma klipphyllor som övergavs 50 år tidigare.

Jacob Wakander säkrar Mikaela Sandgathe med linor innan hon klättrar ned till bohyllan. Säkerheten är viktig, olyckor har hänt. Honan kretsar över sjön och ropar sitt skarpa varningsläte. Den kända profilen med de vinklat spetsiga vingarna avtecknar sig mot himlen.

Ungarna trycker sig mot bergväggen, men Mikaela Sandgathe fångar dem försiktigt, stoppar ned i mörka påsar i ryggsäcken och klättrar tillbaka. Ute i ljuset igen klagar ungarna med ett ke-ke-ke som liknar mammans, bara svagare.

Mikaela Sandgathe klättrar upp från bohyllan med ungarna i ryggsäcken. Lutningen är brant, men i Bohuslän finns ännu tuffare utmaningar.

– Men det kan låta rejält. Vi mätte ljudnivån på en meters håll när vi märkte lite större ungar i fjol. 120 decibel, säger hon.

De båda gråvita trasselsuddarna med stora ögon och fötter för tankarna till sagan ”Den fula ankungen”, fast med skarpare näbb. Det är svårt att tro att de snart ska flyga ut från klipphyllan som fågelvärldens elegantaste och snabbaste jägare.

Pilgrimsfalkar jagar ikapp sina byten och kan komma upp i över 300 kilometer i timmen i dykningarna. Världsrekordfart. Näthinnan ger kikarseende och fåglarna ser upp till åtta gånger bättre än människor. Näbben är anpassad för att döda snabbt genom att bryta av bytets halskotor.

Historiskt har falkarna alltid symboliserat styrka och kraft. Det var först det moderna samhället som blottade sårbarheten. Insektsgiftet DDT började spridas på 1940-talet, men det tog tid innan man förstod att det påverkade rovfåglar i toppen av näringskedjorna så att äggskalen blev några tiondels millimeter för tunna. Tillräckligt för att krossas vid ruvning.

Det andra stora hotet var kvicksilverbetning av utsäde. Behandlingen skyddade mot svampangrepp men samtidigt förgiftades fåglar som åt av säden. Pilgrimsfalkar, som gärna riktar in sig på svaga bytesdjur, fick i sig mycket gift och förlamades eller fick nervskador.

– Vi fick rapporter om falkar som slog mot byten i hög hastighet men i stället kraschade rakt in i träd, säger Peter Lindberg.

Mikaela Sandgathe väger de båda ungarna, mäter vingpennor och köns- och åldersbestämmer. Honan väger 630 gram, 100 mer än hannen. De kläcktes för 18 dagar sedan.

Två blå ringar fästs med tång runt tarserna (mellanfotsbenet), Naturhistoriska riksmuseets vanliga ring som gör fågeln spårbar och projektets individring med färgkod som visar vilket år den är född. Tillsammans ger de bra koll på släktskap och födelseort.

Med kikare eller teleobjektiv kan ringarna läsas av, men Peter Lindberg känner igen många individer bara på beteendet.

– Jag tror faktiskt att de kan känna igen oss också. ”Nu är de där som ska ringmärka här igen…”

Innan ungarna blir nedburna till boet får de dricka vatten ur en petflaska. Ögonen glittrar förvånat.

Det är svårt att tro att de duniga ungarna snart ska flyga ut från klippkanten som fågelvärldens snabbaste och mest eleganta jägare. Foto: Peter Lindberg

Vi åker några mil till nästa boplats. Precis som den förra ligger den i ett stup vid en sjö. Det får räcka som lägesbeskrivning. Projektets sekretess är närmast militär, ägg och ungar är fortfarande åtråvärda och störningar ska minimeras. Även sinsemellan använder deltagarna kodnamn på tre bokstäver i stället för faktiska platsnamn.

Peter Lindberg berättar att just det här berget var själva startpunkten.

– Det var den sista häckningslokalen i Halland och boplundrare kom hit varje år. Vi började bevaka dygnet runt – övernattningsstugan står fortfarande kvar där uppe. Då trodde vi att äggsamlare och falkenerare var huvudproblemet.

Parallellt med bevakningen började man analysera fåglarnas hälsotillstånd och förstod alltmer av sambanden. Forskningen bidrog till att de farligaste ämnena förbjöds.

I början av 2000-talet var projektet först i världen att rapportera om högbromerade flamskyddsmedel i falkägg. Peter blev kontaktad av lobbyister från kemiindustrin som ifrågasatte studierna och hotade med stämningar.

Miljögifter, boplundringar och jakt ledde till att pilgrimsfalken var nära utrotning när Naturskyddsföreningen startade Projekt pilgrimsfalk 1972. Bevakning av boplatser, avelsprogram och forskning som bidrog till att de farligaste gifterna förbjöds vände utvecklingen. I dag är den svenska stammen livskraftig och ökar med ungefär fem procent per år.

– Men efter att testerna upprepats av oberoende labb med samma resultat blev det tyst.

Här får bara ringmärkarna gå upp på berget. Vi följer dem från andra sidan sjön genom Rolf Hermanssons tubkikare.

Ett par storlommar simmar lojt på det klara vattnet, en liten gädda står blick still under ytan. Stranden skuggas av grönskimrande bokskog. Naturupplevelsen är viktig för projektdeltagarna. Det gör inget om timmarna går utan att mycket händer.

– Det här är nog inget för krysskådare som bockar av arter och drar vidare. Men det är fantastiskt när falkarna plötsligt dyker upp. Jag har sett jakter där det riktigt fräser om vingarna, säger Rolf Hermansson.

Jacob Wakander tar sig ned till en liten hylla och hämtar tre ungar. Lutningen verkar brant, men i Bohuslän finns mycket tuffare utmaningar.

Efter märkningen närmar sig föräldrarna boet lite i taget. Hannen sitter länge på en kapad trädstam och låter oss beundra den fina ansiktsteckningen.

Peter Lindberg har jobbat i nästan 50 år med samma fågel, men fascinationen minskar inte.

Peter Lindberg har jobbat i nästan 50 år med samma fågel, men fascinationen minskar inte. Snarare blir frågeställningarna fler ju mer han lär sig.

– Jag funderar ibland på hur falkarna tänker, hur de ser på oss och förändringarna i miljön. Evolutionärt är vi egentligen inte så olika och det kommer hela tiden nya forskningsrön. Jag tror att de har känslor och sätt att kommunicera som vi inte förstår.

Avelsdelen av projektet som startade 1974 har betytt mycket för artens återkomst. Ägg som annars skulle krossats kunde kläckas i maskin. Närmare 800 fåglar släpptes ut i det fria. På senare tid har falkarna också häckat på höga byggnader i storstäder.

– Projektet visar att det går att rädda även akut hotade arter, säger Peter Lindberg.

Aveln behövs inte längre men några par lever fortfarande kvar i djurparken Nordens Ark (”vi har inte hjärta att avliva dem”) och nya ungar har kunnat planteras ut i landskap där falkarna varit helt borta, som Dalarna, Västmanland och Uppland. Målet är att skapa kontakt och utbyte mellan populationer.

– Projektet visar att det går att rädda även akut hotade arter. Pilgrimsfalken är en bra symbolart eftersom sambanden med mänsklig påverkan syns så tydligt, säger Peter Lindberg.

Precis som havsörn är en indikator för havsmiljön skvallrar pilgrimsfalkarna om tillståndet i de landbaserade ekosystemen. Det är en poäng med att projektet fortsätter, trots att det inte finns några akuta hot längre.

– I dag är reproduktionen god och populationen ökar ungefär fem procent per år. Men äggskalen är inte riktigt tillbaka på normal tjocklek än.

På sikt ser Peter Lindberg risker med nya kemikalier som PFOS och PFAS. Som topp i näringskedjorna drabbas falkarna först. Det finns studier som visar på hormonförändringar och försämrad häckningsframgång. Mönstret med nya ”säkra” kemikalier som efter en tid visar sig problematiska lär fortsätta.

Läs mer om: hotade arter

Frukost med havsörnar
Vinnare eller förlorare?
Rovdjurens röst i trettio år
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram