Vinnare av Tidskriftspriset 2022 – ÅRETS TIDSKRIFT FACKPRESS
Vinnare av Publishingpriset 2022 – Medlemstidning – Individ

Lappugglan – på sniskan i skogen

Lappugglan – på sniskan i skogen

Sneda träd är typiska ingredienser i en gammelskog, men de flesta av oss har nog aldrig funderat över hur viktiga de är. För en lappuggleunge som ska lära sig flyga är de skillnaden på liv och död. I dagens brukade skogslandskap har det blivit svårare att flygträna.

En liten gråluddig uggla sitter på kanten av boet och begrundar avgrunden utanför sitt hittills enda kända hem. Till sist gör den skuttet, handlöst ut i luften. De duniga
vingarna bär inte alls, det blir tio meters fall rakt ner. En sekund håller allting andan men så tittar den ulliga varelsen upp och börjar hopp-flaxa sig framåt.

Med stor möda når den foten av ett annat träd och försöker klänga sig upp, men stammen är obönhörligt lodrät. Det går bara inte. Ugglan hoppflaxar vidare till en fallen björk, och lyckas klättra uppåt, bara för att snart kasta sig ut igen.

Det är en hård start men inget annat sätt att börja finns. De flesta uggleungar, med undantag för sparvuggla och pärluggla, är för tunga och outvecklade för att kunna glidflyga på sin första tur. Annars hade de kunnat ta sikte på en buske som många småfågelungar gör.

I gammelskogar finns gott om döda, sneda och vinda träd, men i produktionsskogarna som numera täcker det mesta av Sverige står träden som i givakt − alldeles för raka och likåldriga för att vara till nytta i flygövningar.

Omkring hälften av lappugglorna överlever inte sitt första år. Den första månaden från att de lämnar boet tills att de kan flyga är en riskabel tid.
Fullmånsögonblicket har vunnit många internationella fotopriser och blivit omslag till boken Lappuggla – skogens dolda väsen.
Redskapen som ugglorna behöver för sin flygträning är ganska enkla – lutande stammar, rotvältor eller högstubbar där de kan klänga sig upp med vingar, näbbar och klor.
De runda fördjupningarna kring ögonen fungerar som paraboler − de fångar upp ljudvågor och för dem vidare till hörselgångarna.
Av alla fåglar är nog ugglorna de mest människolika. Och av ugglorna är nog lappugglan den som allra mest påminner om oss själva.
Lappugglan kan höra pyttesmå sorkfötter som tassar fram under snön på mer än 30 meters håll.
Den som har extrem hörsel måste röra sig extremt tyst, inte bara för att överraska sina byten, utan för att inte störa sig själv. Ugglefjädrarnas ovansida är sammetslen och vingpennorna är fransade. Luften viner inte genom fjädrarna som den gör på andra fågelvingar, utan i stället blir den till små ljudlösa virvlar på vingovansidan.

Blicken som ändrade allt

Tretton år gammal hittades Jonas Classon livlös i vardagsrummet och fick tillbringa mycket av de kommande åren på sjukhus. Trots hundratals läkarundersökningar är det fortfarande oklart vad

Jonas Classon. Foto: Terése Andersson.

som egentligen drabbade honom, men i perioder när han mådde bättre tog en sjukhuslärare med honom ut i skogen. En dag hörde de talas om lappuggleungar i trakten och vandrade långt över stock och sten.

Så hände det. På en fallen trädstam fick de se två gråraggiga varelser, små stirrande uggletroll. Och ovanför dem satt en vakande förälder.

− Blicken var skarp som en laserstråle och gick inte att värja sig ifrån. Det var som att möta ett väsen från en svunnen tid, som såg rakt igenom mig, säger Jonas Classon.

Sedan den dagen för tio år sedan har mycket av hans liv handlat om lappugglor, och Jonas Classon försörjer sig numera som fågelfotograf. I höstas kom boken Lappuggla − Skogens dolda väsen.

Utrustning: Jag använder i första hand Canon EOS R5 och 1DX Mark 3. De flesta bilderna i det här projektet är tagna med objektiven EF 200-400mm f/4L IS USM Extender 1,4x och EF 600mm f/4L IS III USM.

Se fler bildreportage:

Växternas kamp för överlevnad
Korallrevens sista chans
Åkergrodornas blå skepnad
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter