ATT FINNA ETT SYSTEM för rättvis fördelning av utsläppsminskningarna är nyckelfrågan i de pågående klimatförhandlingarna. SEI, Stockholm Environmental Institute, har tagit fram ett förslag till lösning kallat ”Greenhouse Development Rights”, GDR, som togs emot med stort intresse av många parter vid klimatmötet i Bali i december 2007.

– Vi har ett genensamt ansvar att ge rätt till utveckling samtidigt som vi minskar de globala utsläppen, säger Johan Rockström, chef för SEI.

Förslaget pekar ut en ”nödutgång”, en utvecklingsväg som gör att världen kan undvika farliga nivåer på klimatförändringarna, samtidigt som det ger utrymme för utveckling för de allra fattigaste.

– Vi vet att det blir mycket svårt att uppnå FNs milleniemål om halverad fattigdom till 2015, klimatkrisen riskerar att dra undan mattan för fattiga människor i hela världen. Vi vet också att vi har knuffat planeten utanför dess normala cykler, påpekar Johan Rockström.

Nästan alla former av utveckling; förbättrad tillgång till vatten, mat, kommunikationer, utbildning och hälsovård, innebär ökad energiförbrukning. Här finns en konflikt mellan klimat och utveckling som länge har låst klimatförhandlingarna. SEIs förslag syftar till att lösa upp den knuten.

GDR innebär att de rika länderna börjar minska sina utsläpp snabbt, senast kring år 2013, och sedan gör nedskärningar med cirka 6 procent varje år, med sikte på en minskning med 90 procent till 2050. De fattiga ländernas utsläpp får lov att kulminera några år senare, kring år 2020, och de får ekonomisk hjälp av de rika länderna att efter förmåga göra minskningsåtgärder.

– Även om den rika världen fasar ut totalt skulle vi ändå stå inför en global klimatkris om inte också de fattigare länderna minskar sina utsläpp, vilket de inte kommer att göra utan tydliga åtaganden från de rika länderna, säger Johan Rockström.

Bördefördelningen i förslaget bygger på ett index baserat på ländernas utsläppsnivå (ansvar), uttryckt per capita, i relation till den ekonomiska utvecklingsnivån (förmåga). Den del av befolkningen som har en köpkraft under 20 dollar om dagen undantas helt från minskningskraven. I USA är det en mycket liten andel, medan det är merparten av befolkningen i Indien. Alla människor ovanför denna utvecklingströskel betraktas som en del av det globala konsumtionsamhället och förväntas bidra till utsläppsminskningarna.

De rika länderna skulle totalt stå för tre fjärdedelar av minskningsbördan medan NIC-länder som Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika antas stå för 24 procent och de fattigaste länderna (med 40 procent av världsbefolkningen) ansvarar för 1 procent.

Förslaget innebär trots allt kraftiga utsläppsminskningar även i Syd, samtidigt som befolkningen i dessa länder kämpar för att ta sig ur fattigdom och förbättra sina villkor.

Bördefördelningen enligt GDR innebär att de rika länderna kan göra delar av sina minskningsåtaganden i andra länder, samtidigt som de finansierar fattigare länders minsknings- och anpassningsåtgärder via en global klimatfond. Insättningarna i fonden behöver vara stora, kanske 1 till 1,5 procent av världens bruttonationalprodukt årligen. USA skulle då utifrån bördefördelningen stå för 32 procent av kostnaderna, EU för 25 procent och Kina för 6,6 procent medan Indien ansvarar för 0,8 procent.

– Även med vårt förslag finns fortfarande mellan 15-30 procents risk att temperaturkurvan tippar över två gradersstrecket, säger Johan Rockström. Vi inte utesluta allvarliga klimatförändringar även om vi lyckas hålla koldioxidhalten i atmosfären under 420 ppm (jämfört med dagen 380 ppm), avslutar Johan Rockström.

Hur realistiskt är då förslaget, kan det få något gehör i klimatförhandlingarna?

– Sett till situationens allvar är nog något liknande GDR det enda möjliga, säger Niclas Hällström, internationell klimathandläggare på Naturskyddsföreningens kansli. Om världens länder på några decennier ska minimera sina utsläpp och även Syd ska vara med och bära bördan måste det finnas en mekanism för att fördela bördorna rättvist och föra över resurser från Nord till Syd,

Politiskt är förslaget naturligtvis mycket radikalt. Men GDR har redan inspirerat flera länder, bland annat Mexico, att lägga liknande förslag i klimatförhandlingarna.

– Naturskyddsföreningen måste trycka på den svenska regeringen att våga gå före och lägga förslag om en mer rättvis bördefördelning.

SEIs förslag väcker enligt Niclas Hällström också en del frågor.

– Hur ska överföringen av resurser gå till? Hur ser man till att det inte blir fel lösningar och fel aktörer som gynnas och att energiomställningen förankras demokratiskt? En knäckfråga är vem som ska ha hand om pengarna, FN eller Världsbanken? En annan nöt är inställningen till utsläppshandel. Dagens mekanism för klimatprojekt i Syd, CDM, fungerar dåligt. Vad ska vi ha istället? Kan vi kanske subventionera in ny energiteknik på marknaden, istället för projektstöd i massiv skala?

Frågorna är många – svaren kommer i de närmaste årets klimatförhandlingar. Världen har bråttom att hitta en lösning. Klimatkrisen låter oss inte vänta, men om världens ledare har förmåga att komma överens återstår att se.

Räddningsplan för klimatet Om vi kan få de globala utsläppen av koldioxid att kulminera senast år 2013 och sedan minska med 80 procent till år 2050 så är chanserna, enligt beräkningar från SEI och FNs klmatpanel, goda att vi klarar oss under två graders höjning av den globala medeltemperaturen och kan undvika farliga klimatförändringar. Bara några års försening minskar chanserna radikalt.

I-länderna måste göra huvuddelen av minskningen (blå kurva), så att det finns kvar ett utrymme för u-länderna att utvecklas (grön kurva). I-länderna får också räkna med att betala för både sina egna minskningar och stora delar av u-ländernas.

Den här artikeln kommer ur Sveriges Naturs artikelarkiv för artiklar som publicerats i den tryckta utgåvan av Sveriges Natur mellan 1998 och 2017.