Bäcken – ett reningsverk
Bäckar ska kringla och kroka. Finns där också en fors och några lugna partier är det ännu bättre. En sådan bäck är bra på att omvandla näringen i vattnet till biologiskt liv.
I forsen får vattnet syre, i lugnvattnet kan växter ta hand om näringen och i krökarna separeras partiklar från varandra. I vattnet kan det myllra av liv. Vattnet blir i slutändan rent, inte drickbart kanske, men tömt på gödningsämnen.
Ett grävt dike, en uträtad bäck, blir istället som en avloppskanal som tömmer sitt kväve och sin fosfor i utloppet – till sist hamnar det i havet.
Var än bäcken rinner ger den landskapet en zon som är extra rik på växter och djur. Givetvis varierar vattenkvalitet och arter om bäcken rinner på fjället, i skogen eller jordbrukslandskapet. Rikast på näring och på arter är bäcken som rinner i ett varierat odlingslandskap.
I skogen är skugga och skydd viktiga för bäckens arter. Skogsbruket borde alltid lämna rejäla skyddszoner kvar längs bäcken vid en avverkning.
I jordbruksbygder är de flesta vattendragen påverkade genom grävning, rätning eller kulvertering. Ingreppen minskar strandzonen. Vattnet får samma hastighet. För naturen vore det en välgärning att kröka till bäckarna igen.
Men det kan vara svårt återställa gamla utdikningar. På flera håll i Skåne har naturskyddarna försökt. Det är dock bara markägare som har rätt att ompröva de ofta mycket gamla vattendomar som ligger bakom de så kallade dikesföretagen. Och markägarna har sällan intresse av förändringar.
I Skånes största naturreservat Vombs ängar lyckades man dock till sist. Där rinner Klingavälsån, ett 3-4 meter brett vattendrag. Det var utdikat, rakt och tråkigt. Eftersom staten ägde marken lyckades Lunds kommun få till en omprövning av vattendomen. För några år sedan grävdes ån om och i dag meandrar den fram i fina böjar. Det går också snabbt för många arter att återta återställda vattenmiljöer, i varje fall om det finns orörda bitar av vattendraget uppströms.
