Vinnare av Tidskriftspriset 2022 – ÅRETS TIDSKRIFT FACKPRESS
Vinnare av Publishingpriset 2022 – Medlemstidning – Individ

Striden om gruvan i Kallak

Striden om gruvan i Kallak

Gruvplanerna i Kallak ställer frågorna om urfolksrättigheter och miljöpåverkan på sin spets. För redan pressade samebyar blir det en exploatering för mycket. Sveriges Natur besökte Jokkmokk kort innan regeringen sade ja till att gå vidare. ”Den dag gruvan kom på tal blev vi de stora förlorarna”, säger Mikael Kuhmunen i Sirges sameby.

Djup nysnö täcker grusvägen genom det planerade gruvområdet i Kallak (Gállok på samiska), fyra mil väster om Jokkmokk. En dalripa passerar med snabba flax, nästan osynlig mot det vita. Annars är det alldeles stilla, bara våra långa träskidor knarrar i tystnaden.

Läs också: Regeringen beviljar gruvbrytning i Kallak

I väntan på regeringsbeslutet om bearbetningskoncession har Sveriges Natur följt med Jåhkågasska samebys ordförande Jan-Erik Länta ut för att spana efter renar. De första kan börja komma nu. Området är en samlingsplats med bra vinterbete inför vårflytten västerut.

Några dagar tidigare skickade han in samebyns sista yttrande inför beslutet.

– Exploateringen skulle bli en barriär som delar våra marker helt, säger Jan-Erik Länta.

Området är det smalaste längs renarnas flyttled, en halvö intill en kraftverksdamm i Lilla Luleälv. Samebyarna Sirges, i norr, och Tuorpon, i söder, ligger bara några kilometer bort.

– Här är väldigt trångt, alla kommer att drabbas. Renarna som finns i Laponia höst och sommar vinterbetar här. Försvinner den möjligheten saboterar man världsarvets kulturdel.

– En gruva i Kallak skulle bli en barriär som delar våra marker”, säger Jåhkågasska samebys ordförande Jan-Erik Länta.
Området vid den planerade gruvan är det smalaste längs Jåhkågasska samebys flyttleder. Grafik: Erik Nylund.

Både FN-organet Unesco och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter har skrivit till Sveriges regering och uttryckt oro för vad ett ja till gruvan skulle kunna innebära.  Unesco påtalar den stora negativa påverkan som en gruva kan ha på Laponia, högkommissarien att samrådet med samerna i området brustit.

Med fem samebyar i kommunen står renskötseln för ungefär 200 arbetstillfällen. Till det kommer andra samiska näringar, bland annat konst och slöjd, olika skolor och museet Ájtte.

– Vi ser gärna utveckling men inte på bekostnad av våra jobb, som finns så länge vi har tillgång till markerna. Jag vill att mina barn ska kunna fortsätta, säger Jan-Erik Länta.

Brittiska Beowulf Minings planer på en järnmalmsgruva har splittrat Jokkmokk i över tio år. 550 utlovade arbetstillfällen (250 i gruvan) i 14 år ställs mot miljöförstöring, renskötsel och hotad turism.

Kommunstyrelsen är positiv och Bergsstaten har sagt ja, men länsstyrelsen avstyrkte eftersom man inte såg projektet som långsiktigt hållbart. Frågan gick till regeringen, där den hamnade i långbänk fram till regeringsskiftet i höstas. Nye näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson (S) sade vid tillträdet att hans parti ”älskar gruvor” och att han hoppas kunna ge tillstånd till fler. Kallak blev ett pilotfall.

400 meter djupt dagbrott

Tor Tuorda spårar mellan snötyngda tallar mot sjön Gállokjávrre, som skulle slukas av det närmare 400 meter djupa öppna dagbrottet. Han är drivande i motståndet och bor bara några kilometer bort.

– ”Sopstationen”, klarningsdammar och sandmagasin med tungmetaller och andra föroreningar kommer att synas från vår by.

Vid sjön har han hittat grunder efter 350 år gamla skogssamiska timmerkåtor, bevis för att markerna använts länge. När han grävde i arkiven hittade han spår av egna släktingar som levt här då.

Det planerade gruvområdet är viktigt för renarnas vinterbete.

På andra sidan breder gammelskogen ut sig. Området har föreslagits bli naturreservat, en process som nu står still.

– Skogen har aldrig kalavverkats, bara plockhuggits. Här finns riktigt grova tallar, garnlav, doftticka, rosenticka och rikt djurliv med mård, lavskrika och utter, säger Tor Tuorda.

Namninsamling mot gruvan

Ett meståg drar förbi med ljust kvitter. Beowulf Minings undersökning klassade skogen som trivial, men när biologen Mats Karström skickade ut sin gymnasieklass på inventering sköt artantalet i höjden.

Tor Tuorda larmade om Beowulfs planer redan 2006, då om en titangruva långt inne i själva Laponia. Kallak är bara ett första steg, tror han. När acceptans och infrastruktur väl finns på plats väntar fler gruvor i Jokkmokk.

– I början lyssnade ingen på mig. Men i dag är det rena folkrörelsen, säger han.

Tor Tuorda slog tidigt larm om gruvplanerna.

Facebooknätverket Gruvfritt Jokkmokk har 6 200 medlemmar och Tor Tuordas namninsamling mot gruvan fick 71 000 underskrifter. Men att sticka ut hakan har sitt pris, bland annat har han mordhotats två gånger.

”What local people?”

En tändande gnista för motståndet var ett videoklipp från ett investerarmöte för gruvan som han lade ut på nätet 2012. Bolagets dåvarande vd Clive Sinclair Poulton visar en bild på ödslig fjällnatur för att illustrera vad lokalbefolkningen tycker om planerna och frågar: ”What local people?”

I dag kommunicerar Beowulf Mining annorlunda. I slutyttrandet till regeringen lyfter bolaget inte bara fram möjliga jobb och skatteintäkter utan också produktiva partnerskap med kommun, lokala entreprenörer, mark- ägare och renskötare. Man säger sig vilja lära av samebyarna och uppnå samexistens.

Från att ha varit inriktat på export talar bolaget i dag om hållbar omställning och malmleveranser till svensk fossilfri ståltillverkning. Men hittills har man inte kunnat visa att de förutsättningarna finns i Kallak.

Samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra protesterade mot gruvplanerna inför regeringsbeslutet.

Sommaren 2013 skapade protesterna mot provbrytningen rubriker världen över. I början av 2022 är medierna på plats igen. Ungdomar i samiska dräkter spänner upp banderoller i snön på grusvägen med texter som Indigenous Rights = Climate Justice medan fotografernas kameror går varma. Samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra får stöd av Fridays for Future och Greta Thunberg.

– Kortsiktiga vinster och tillfälliga arbeten ska inte prioriteras framför biologisk mångfald, natur, klimat, urfolksrättigheter och renskötsel, säger hon.

– I Sverige är vi måna om att framstå som progressiva. Men kollar man på vad som faktiskt sker ser man sånt här. Gruvan är ett typexempel på nykolonialism. Vi löser inte klimatkrisen genom att exploatera människor och natur.

Fridays for Future och Greta Thunberg stöttade de samiska ungdomarna på plats

Henrik Blind är MP-ledamot i kommunstyrelsen och kritisk till gruvan. Han är själv renägare i Tuorpons sameby.

– Bolaget vill bara räkna själva gruvhålet, men påverkan är mycket större än så, säger han.

Kulturella värden äventyras, men också stora naturvärden, menar han. Föroreningar kan påverka grundvatten och dricksvatten i städer nedströms.

Tunga transporter, damm och buller är andra problem. Den direkta störningszonen beräknas till cirka 15 kilometer, men dominoeffekten på andra samebyars renskötsel är den tiodubbla.

”Experter på anpassning”

Mikael Kuhmunen är ordförande i Sirges, Sveriges största sameby. Han möter upp vid sitt hem ett par mil sydost om Kallak – i vindriktningen för gruvdammet.

– Vi har blivit experter på att anpassa oss och hur vi använder markerna. Men gruvan kan bli spiken i kistan, säger han.

Bakom huset finns ett hägn för tamhärkar (kastrerade rentjurar). De är till nytta vid renflyttarna eftersom de andra renarna följer dem.

– Och så är det roligt, barnen brukar välja vilka djur de ska tämja vid skiljningen.

Även om gruvhålet inte ligger på Sirges marker ökar trycket, menar han.

Exploateringar som vatten- och vindkraft och hårdhänt skogsbruk har redan fragmenterat markerna. Betesmarker och renarnas flyttleder har brutits upp.

Till det kommer klimatförändringen med snabba temperaturskiften som gör att laven fryser fast, ett problem som förvärras med fler kalhyggen. Träden betyder inte bara mat för renarna utan också skydd för buller och kyla.

– Vi behöver hela tiden större arealer för att hålla ett mindre antal renar. Mer än 500 går inte att hålla ihop så vi delar upp oss i vintergrupper, säger Mikael Kuhmunen.

Hans grupp finns i Harads tio mil härifrån. Vägen dit utefter renarnas flyttled kantas av vandringshinder: järnväg, älvregleringar och Sveaskogs stora kalhyggen.

Betesmarker och renarnas flyttleder har brutits upp. ”Vi behöver hela tiden större arealer för att hålla ett mindre antal renar”, säger Mikael Kuhmunen.

Erfarenheterna av ingrepp sträcker sig långt tillbaka. Mikael Kuhmunens farfar och farmor blev tvungna att flytta vid dämningen av Akkajaure.

– Jag kommer ihåg när gruvan först kom på tal. Beowulf kom till oss med en numrerad malmbit från Kallak. Det kändes som att de slog mig i huvudet med en sten.

I ett glest skogsparti plockar han fram foder. Renarna kommer en efter en mellan träden.

– Det är fint att se hur de rör sig. Jag kan aldrig tänka mig ett liv utan renar.

Motsättningarna som gruvan skapat oroar Mikael Kuhmunen, ordförande i Sirges sameby.

Men motsättningarna som gruvan skapat oroar. Förr tyckte han att Jokkmokk var bättre att leva i än grannkommunerna.

– Man har alltid fått försvara sig som same, men inte behövt vara rädd. Nu blev det fritt fram att sparka på rennäringen. Oavsett om regeringen säger ja eller nej blir vi förlorare.

Med ett nej får samebyarna skulden. Ett ja kräver anpassning som skapar nya konflikter.

– Tyvärr måste andra maka på sig då, säger han.

Det kan vara jägare, fiskare, skoteråkare. Och turister, som egentligen är samebyarnas bästa vänner när det gäller att skydda markerna. Kungsleden kan vara i farozonen.

– Turismen genererar nog fler än 500 arbetstillfällen. Min stora farhåga är att vi får även dem som värnar om oss som motståndare.

Läs mer om gruvor:

”Skriv in naturens rättigheter i regeringsformen”
Naturskyddsföreningen vill pröva Kallakgruvan
Regeringen beviljar gruvbrytning i Kallak
Fotograf Erik Abel
Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter