Annons
Så blir renarna skogsstridens offer

Så blir renarna skogsstridens offer

I mer än ett halvt sekel har storskogsbruket tärt allt hårdare på de lavrika renbetesmarkerna i norr. Inte minst för Maskaure sameby i Arjeplog, som länge fört en hopplös kamp mot statliga Sveaskog. Men ur avverkningsplanerna har ett nytt samarbete fötts.

Leif Lundberg föddes in i renskötseln och har alltid älskat sitt yrke. I dag är han 69 år och inte längre aktiv i renskogen. Däremot är han mer aktiv än någonsin i samebyn som administrerar allt som rör renskötseln i området. En ansvarsfylld och tung uppgift.

Sedan Sveriges Natur började granska striden om skogen har Sveaskogs vd avgått. Läs mer om det här:
LÄS MER: Hopp och oro efter att Sveaskogs vd tvingats avgå

Med åren har renskötseln blivit alltmer undanträngd av andra intressen. Inte minst av skogsbruket som på ett ögonblick kunnat förvandla gamla lavrika naturskogar till gapande och såriga kalhyggen utan nytta för renen.

Enligt Leif Lundberg är läget kritiskt inom ­Maskaure. Skogen står kvar som öar i ett hårt brukat landskap.

– När du väl avverkat skogen är betet borta för lång tid. Det tar många generationer för hänglaven att komma tillbaka. För oss är storskogsbruket förödande, säger Leif Lundberg och tar mig ut till åretruntmarkerna där kalhyggena ligger kant i kant med gammal blandskog.

I skogen skymtar gott om renar som betar av den mörka hänglaven på stammar och lågt hängande kvistar. Ute på hygget är det tomt.

Enligt Skogsstyrelsens rapport Skogsbruket och rennäringen har också marklavbetet minskat med hela 70 procent sedan 1950-talet, som en följd av skogsbolagens ­kal­avverkningar och markberedning. Även hänglavarna är extremt långsamväxande och behöver lång, ibland flerhundraårig, kontinuitet för att etablera sig ordentligt.

Gammelskog. Nu bara återstår bara ungefär 1 500 hektar hänglavsbärande naturskog på Maskaures åretruntmarker.

Enligt Leif Lundberg är läget kritiskt inom Maskaure. På samebyns marker ­av­löser ungskogsplantagerna och de markberedda kalhyggena varandra. Här och där står skogen kvar, men oftast som mindre öar i ett hårt brukat landskap.

Han berättar att det nu bara återstår ungefär 1 500 hektar hänglavsbärande naturskog på Maskaures åretruntmarker. Och att Sveaskog planerar fortsatt avverkning av närmare 400 hektar på ett 30-tal områden inom samebyns område.

Han skakar på huvudet.

– Renskötseln är som en böld i arslet på skogsbruket. Vi är mest bara i vägen. Vi har försökt vara så medgörliga vi kunnat vid samråden, men säger vi nej kommer ändå Sveaskog gång på gång tillbaka med samma plan, tills vi inte orkar göra motstånd längre. Det är en slags utmattnings­taktik.

Ojämn kamp mot skogsbjässen

Fast nu tänker samebyn inte vika ner sig längre. Med det hotade naturskogsområdet Lill-Skarja som exempel har man sökt stöd hos Naturskyddsföreningen. Ett samarbete som inte varit lika naturligt tidigare då föreningen och samebyarna har olika ståndpunkt i många frågor.

Sveaskog har ett gällande avverkningstillstånd där, efter att Maskaure 2016 sagt ja vid ett samråd.

Att byn senare ångrat sig och gång på gång vädjat till skogsbolaget att stryka Lill-Skarja från listan, har inte hjälpt. Men efter att Leif Lundberg kontaktat Naturskyddsföreningens verksamhets­utvecklare i Norrbotten, Johanna Nilsson, har hoppet återvänt.

Johanna Nilsson har själv samiska rötter och engagerade sig snabbt i lilla Maskaures ojämna kamp mot skogsbjässen.

– Här har vi ett starkt gemensamt intresse. Storskogsbruket med Sveaskog i spetsen har ökat takten på exploaterandet sjukt mycket i detta område. Så när Leif ringde och sade att de var hårt trängda tvekade vi inte en sekund.

Inventeringarna pekade på att Lill-Skarja är skyddsvärt.

När man inte fick vara med på samrådet gick Naturskydds­föreningen i stället in och inventerade Lill-Skarja. Genomgången visade att skogen hyser över 20 mer eller mindre hotade arter och på så sätt kan klassas som en nyckelbiotop. Man hittade också en skinnsvamp, Thujacorticum zurhausenii, som aldrig tidigare påträffats i Sverige.

Både länsstyrelsen och Skogsstyrelsen – och Sveaskogs egen FSC-certifierare – kunde efter egna inventeringar bekräfta att Lill-Skarja borde klassas som nyckelbiotop och skyddas från avverkning.

Allt pekade alltså på att Lill-Skarja var skyddsvärt.

Men Sveaskog kontrade. Bolaget anlitade en annan inventerare från Skogsstyrelsen som kom fram till att skogen visserligen var en nyckelbiotop, men en otydlig sådan, och därför inte skyddsvärd. Trots protester från både samebyn och naturvårdsorganisationer stod Sveaskog fast vid sina avverkningsplaner.

När skogen ­huggits och ­marken beretts, som här i ­Gossavarrie, är området av litet värde för renarna under lång tid, anser Leif Lundberg i Maskaure sameby.

I april 2019 skulle skogen huggas ner, men när den anlitade entreprenören kom till Lill-Skarja med sin skördare mötte han två aktivister som övernattat på platsen. Efter att ha resonerat med maskinföraren lyckades aktivisterna stoppa av­verkningen. Sedan dess har den hänglavsrika blandskogen i Lill-Skarja fått stå orörd.

Men Leif Lundberg i Maskaure sameby är långtifrån lugn. Så länge denna och andra hänglavsbärande naturskogar på samebyns marker finns med i Sveaskogs avverkningsplaner, så länge hotas också samebyns renskötsel, enligt honom.

I somras tilldelades också Sveaskog för andra gången en allvarlig avvikelse av revisionsbyrån DNV GL, för att inte ha följt FSC:s krav. I motiveringen står: ”Svea­skogs naturvärdes­bedömning identifierar naturvärden såsom naturvärdesträd samt död ved men ej i samma frekvens som Skogsstyrelsen och därmed når man ej samma målklassning för området. Då detta är en upprepning inom samma geografi betyder det att tidigare korrigerande åtgärder ej haft önskad effekt. Därför är detta en allvarlig avvikelse.”

Sveaskog har överklagat beslutet och hävdar att området inte är en tydlig nyckelbiotop.

”Bolaget tar sitt ansvar”

Jenny Stenberg, planerings­chef för Sveaskog i norra Sverige, kommenterar överklagandet så här:

– Vi delar inte revisorns beslut eftersom vi redan identifierat problemet och dessutom tagit fram åtgärder för att komma till rätta med saken. Vi vill fortsätta en diskussion kring vår metodik för inventering tillsammans med Skogsstyrelsen.

Men betyder inte ert ifrågasättande av metodiken att ni egentligen inte ställer upp på FSC:s kriterier?

– Nej, vi står definitivt bakom FSC:s standardkrav som beskriver att nyckelbiotoper ska sparas. Men Skogsstyrelsen som äger begreppet och metoden för att hitta nyckelbiotoper har antagit en ny metodik för att hitta dessa, och det är oerhört viktigt att vi har samsyn med dem kring nyckelbiotopsbegreppet.

Arter i Lill-Skarja: 1. Mindre frostfjäril, 2. Vedsvampen Postia leucomallella, 3. Grå och gulvit renlav, 4. Blågrå svartspik, 5. Granticka, 6. Hänglavar. Klicka för större bild.

Hon känner inte heller igen sig i den övriga kritiken som Maskaure sameby och Naturskyddsföreningen riktar mot Sveaskog. Tvärtom anser hon att bolaget mer än väl tar sitt ansvar både för renskötseln och naturvården.

– Vi avsätter 20 procent av skogen till olika naturvårdsinsatser. Det är långt mer än något annat skogsbolag gör. Men vi kan inte sluta bruka skogen om vi ska klara den klimatomställning vi alla nu står inför. Skogen är en förnybar och avgörande resurs i detta arbete, säger hon.

– Men det är jätteviktigt att det sker i samråd med samebyarna. Vi och renskötseln har verkat på samma marker i många år och det ska vi också göra i framtiden.

Jenny Stenberg medger dock att det den senaste tiden skurit sig i dialogen med Maskaure, inte bara när det gäller Lill-Skarja. Om samebyn skulle fortsätta att säga nej till allt blir det svårt, tror hon.

Leif Björk inventerar i Lill-Skarja på jakt efter sällsynta och hotade arter.

– Då har vi ju ingenting att prata om. Vi vill sätta oss ner utanför samråden för att försöka hitta vägar att bredda dialogen och titta framåt.

Tills vidare finns inga planer på att avverka skogen i Lill-Skarja.

– Nej, det är inte aktuellt i dagsläget, säger Sveaskogs Jenny Stenberg.

Starkare med föreningens stöd

Men Leif Lundbergs och Maskaures kamp fortsätter. Han kan inte erinra sig att Sveaskog någonsin ändrat sig efter samebyns protester, och även om inte alla inom renskötseln gillar Naturskyddsföreningen känner han sig starkare med föreningens stöd.

Förutom Johanna Nilsson har även den pensionerade barnläkaren Björn Mildh, känd miljökämpe och medlem i Naturskyddsföreningen Norrbotten, engagerat sig djupt i Maskaures kamp. Både när det gäller inventeringar och korrespondensen med Sveaskog och myndigheter.

– Jag är lite av samebyns skrivkarl, säger Björn Mildh som tycker att det är bedrövligt att svenska folkets eget skogsbolag inte tar mer hänsyn till vare sig den biologiska mångfalden eller renskötseln.

– Det handlar trots allt om vår ur­­befolkning och en liten näring som själv helt saknar resurser att kämpa mot en stark industri.

Nu kopplas Johanna Nilsson och Björn Mildh in redan när kallelsen till samråd når samebyn. Då kan man i lugn och ro inventera de områden som Sveaskog planerar att avverka, och på så sätt ge samebyn bättre underlag inför samrådet.

– Numera säger vi alltid nej till avverkningsplaner i hänglavsbärande äldre skog. Att våra intressen för renbetet samman­faller med naturskyddet är något vi gärna drar nytta av, säger Leif Lundberg som också tror att andra samebyar kan gå samma väg.

– Absolut. Det här borde vi ha gjort redan för 30 år sedan. Vi är långt ifrån överens med Naturskyddsföreningen i alla frågor, till exempel när det gäller rovdjuren, men när vi är det ska vi givetvis utnyttja deras stöd.

Johanna Nilsson håller med.

– Går det vägen i fallet med Lill-Skarja är jag övertygad om att fler samebyar blir intresserade av vårt stöd. Vi tjänar båda på att försöka stoppa skövlingen av de få naturskogar som finns kvar häruppe, säger hon.

Striden om skogen:

LÄS MER: Striden om skogen
LÄS MER: Tjänstemän hotas till tystnad
LÄS MER: Vägrade hugga nyckelbiotop – blev av med jobbet
LÄS MER: Ingen fälld för brott mot naturvårdsparagrafen
LÄS MER: Skogsägande väcker starka känslor
LÄS MER: ”Debatten har blivit en ekokammare”

Läs mer om skogsbruk:

Hotad framtid för gammelskogens dyrgrip
Strid mellan äganderätt och skogens egenvärde
Kritiserat skogsbruk het fråga i kyrkovalet
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter