Annons

Väddklint är en av arterna Tomas Bannerhed bockar av längs de gotländska vägrenarna.

Krönika

Minnen från en vägren

Väddklint och palsternacka. Vildmorot och cikoria. Färgkulla och kornvallmo. Vitmåra och blåeld.

Och så gulresedans tusentals blyga små facklor som sträcker sig mot himlen eller vajar ut över den solblekta asfalten, som för att säga hej till alla cyklister som kommer trampande.

De gotländska vägrenarna tar helt enkelt andan ur en. Långt in i augusti blommar de fortfarande överdådigt, åtminstone längs kusten i Hellvi och Rute som jag nu börjar lära känna lika väl som barndomens grusvägar hemma i Småland. Och det är inte bara det att havsklimatet och kalkmarken från silur bidrar till en särpräglad flora, mer sydländsk på något vis – det är också det att jag varje gång blir lika förvånad över att allt inte är nedmejat och renskrapat för bilisternas skull.

Men gotlänningarna har förstått värdet av de blommande vägkanterna och anpassat slåttern så att både artrikedomen, trafiksäkerheten och människans behov av skönhet kan få sitt, till exempel genom att ytterkurvorna lämnas orörda och vägkanter med särskilt rik blomning sparas till höstslåttern.

LÄS porträttintervjun med Tomas Bannerhed.

Och så går man där i sitt sommarland, nyper av någon blomma här och var och sätter sig med Mossbergs och Stenbergs stora flora och försöker artbestämma. Jämför stjälkblad och holkfjäll, korgar och klasar, strålar och svepen.

Rödklint eller väddklint? Renfana eller knappstånds? Färgkulla eller gullkrage? Säfferot eller strätta?

Tillfredsställelsen blir lika stor varje gång jag lyckas med min bestämning (och ännu större om det visar sig att jag hade tagit rätt från början), som om skolpojken i mig vaknat till liv igen och ville kunna bocka av ännu en art att visa upp för magister Lindeberg.

Med utsikt över en havsvik

De senaste åren har jag dessutom tillbringat Gotlandssomrarna med utsikt över en havsvik och kunnat kombinera mina amatörbotaniska strövtåg med att följa fågellivet på semester­firarens vis, stått vid tubkikaren i trädgården och zoomat in havsörnen och brunhöken som kommit svävande över vassarna hundra meter bort eller låtit mig charmas av smådoppingarnas kvicka dykningar och skedändernas lustiga familjetåg.

Nära till naturupplevelser.

Eller legat i favorithängmattan och läst lite förstrött och plötsligt insett att den duger bra till annat också. Naturupplevelser till exempel. Så där har jag lojt gungat mig själv i timmar med hjälp av en egenhändigt uppfunnen fartpinne, njutit av älggräsets mandeldoft och gärdsmygens smattrande drillar och sång från lähäcken intill, spejat efter nötskrikor som suttit halvgömda bland gammelgranarnas volanger eller tagit fram handkikaren och förstorat någon av alla törnskator som visat upp sig i de kvällsbelysta busktopparna och riktigt bett om att få bli tittade på i just det där orangerosa ljuset. För att inte tala om hängmattans förtjänster när man vill studera tornseglarnas hisnande flygkonster utan att få nackspärr eller bli yr i hatten.

LÄS Tomas Bannerheds essä om magin i fågelmötet.

Och så hade de tre veckorna vid den kära Lergravsviken gått och vi tömde huset och packade bilen, och på färjan hem satt människorna i långa rader och stirrade ner i sina telefoner, den ene mer uttryckslös i blicken än den andre, och det framstod plötsligt som ett mysterium att jag slagit ner mina bopålar i landets största stad, bland asfalt, avgaser och löjliga balkonger, när jag nu ännu en gång blivit påmind om naturens rikedom och lugnande inverkan på en febrig själ.

Tomas Bannerhed är författare och  krönikör i Sveriges Natur.

Skribent Tomas Bannerhed
Artikeln publicerades i
Senaste nytt från Sveriges Natur direkt i ditt flöde Följ oss på Twitter
Annons