Tomas Bannerhed om magin i fågelmötet

Aftonfalk, ett artnamn med lyster.

Essä

Tomas Bannerhed om magin i fågelmötet

ESSÄ Nåden att få gå upp i nuet, bli del av något större. Och eggelsen i att försöka fånga ögonblicket. Författaren Tomas Bannerhed skriver om magin i fågelmötet.

VAD ÄR DET MED FÖRFATTARNA och fåglarna? Hur kommer det sig att denna obesvarade kärlek har bestått genom alla år och över så stora delar av världen?

För min del vaknade fågelintresset sent. Jag växte upp i ett paradis för ornitologer men var både blind och döv för allt bevingat liv. Först när jag ett par årtionden senare skulle göra mina första försök på litteraturens område dök fåglarna upp, hade liksom bott i mitt inre under alla år men inte släppts fram i ljuset.

Och kanske var det ingen tillfällighet att just skrivandet väckte dem till liv, ty min ingång till fågelvärlden var i mångt och mycket språkligt betingad. Jag förtjusades av den lite ålderdomliga terminologin och alla specifika uttryck som omger fåglarna, läste allt jag kom över och antecknade girigt: rugga, ryttla, sisa, vingspegel, handpenna, blinkhinna, undergump, uppflog, skuggsång, meståg, höststräck, häckningsparasitism, hemortstrohet, klykstjärtad, spetsvingad, strykfågel, spökvråk, tropikflyttare.

För att inte tala om artnamnen.

Aftonfalk. Enkelbeckasin. Nattskärra. Rödvingetrast. Sommargylling. Ängspiplärka.

Ängspiplärka.
Ängspiplärka.

Det är ju liksom något annat än get och gris, särskilt för den som är road av våra ord och deras lyster och klang.

Sedan är det naturligtvis något med fåglarnas skönhet – deras fjäderdräkt, sång och eleganta flykt – som bedårat och inspirerat författare och konstnärer i alla tider. Oräkneliga är de poeter som diktat om lärkor och trastar, korpar och tärnor, starar och spovar, inte minst hos oss i Sverige där den linneanska traditionen också bidragit till en utbredd naturkänsla och lust att benämna och artbestämma, vilket i sin tur ger upphov till ett rikare och mer precist språk.

Linné tjusades

Även Carl von Linné tjusades av fåglarna och framhöll just deras skönhet som ett värde i sig – och det i en tid när nyttan stod i främsta rummet. Hans fäbless för fåglarna var så stor (”Guds vackraste skapelser, täckast af alla”) att han nog hade satsat på ornitologin om 1700-talet bara erbjudit lite större möjligheter att studera dem. Det var ju dåligt med både kikare, kameror och museer på den tiden.

Hos mig väcker fåglarna också, genom själva sitt sätt att leva, en sorts naiv förundran som varit fruktbar för skrivandet. Ta bara den lilla lövsångaren, vår vanligaste fågel, som nu återvänder i miljoner och tonsätter var och varannan sälg: att den har varit i Angola eller Namibia över vintern är väl en sak, men så har den suttit där en dag och fått en signal från tallkottkörteln (hur stor är den?) som beordrat fågeln att ge sig av 800 mil norrut, flyga ensam mitt i natten över öken och hav till bladlössen i Norden. Hur går sådant till? Tio gram väger fågeln. Två A4-papper.

Silvertärna.
Silvertärna.

Eller silvertärnan som flyttar från Antarktis till Östersjön för att lägga och kläcka två ägg och sedan återvända hem igen. Hur kom hon på det? Eller hackspetten som fått på sin lott att sitta timmar i sträck och köra huvudet rätt in i ett träd (som tur är blinkande vid varje kraftigt hugg så att ögonen inte flyger ut ur skallen). För att inte tala om gökhonan som genom årmiljonerna lyckats krympa sina ägg till en tredjedel och imiterar skalets färg och teckning hos den värdfågel som är utsedd att föra göksläktet vidare (och som tack för det får sina egna ungar dödade).

Som en storögd skolpojke

Kanske ska jag vara tacksam för att mitt fågelintresse väcktes så sent. Det gör att jag fortfarande kan gå runt som en storögd skolpojke i markerna, gapa inför kungsfiskarens färgprakt och örnens majestätiska flykt, lyssna till trastens flöjt som om jag upplevde allt för första gången.

Som kryssare vore jag däremot hopplös. Saknar helt enkelt förmåga att hetsa upp mig över en felflugen raritet (och undrar ibland också i mitt stilla sinne om vi människor verkligen ska behöva tävla i allting). För mig är det de alldagliga, oplanerade fågelmötena som gjort starkast intryck, särskilt dem jag haft på egen hand, ofta i ett förtrollat ljus som liksom lyfter fågeln ur sitt triviala sammanhang. Jag tänker på hämplingparet i martallens topp när solen höll på att gå ner och himlen blivit alldeles åskblå bakom, eller på den utfärgade gulsparvshannen i en naken asp i april, bofinken som råkat i extas i en nylövad björk eller törnskatan som tronade högst upp bland de limegula parasollerna i en palsternacksdjungel på norra Gotland.

Enkelbeckasin.
Enkelbeckasin.

Och någon gång när jag låtit mig förstubbas i en mossig gammal skog och sitter där och väntar på rödhaken, kommer bildkonstnären Caspar David Friedrichs ord för mig: ”Jag måste vara ensam och veta att jag är ensam för att kunna se och känna naturen helt och fullt.”

Kanske har också fågelmötet och skrivakten mer gemensamt än man i förstone tänker sig: nåden att få gå upp i nuet och slippa sig själv en stund, bli del av något större – och eggelsen i att försöka fånga det där ögonblicket som när som helst kan gå förlorat, aldrig mer komma åter.

Tomas Bannerhed är författare. Debutromanen Korparna kom ut 2011 och belönades med Augustpriset. I höstas gav han ut fågelprosasamlingen I starens tid i samarbete med fotografen Brutus Östling.

Skribent Tomas Bannerhed
Artikeln publicerades i
Tillsammans visar vi upp det bästa av naturen Följ oss på Instagram