”Klart positivt” – nu lämnas regelboken för klimatavtalet till politiken

Tre års förhandlingar i den så kallade ad-hoc gruppen APA, som fått i uppdrag att bena ut detaljerna för regelboken till Parisavtalet, kunde avslutas sent på lördagskvällen.

På scenen i Katowice kunde ordförandena Sarah Baashan och Jo Tyndall andas ut, och mötas av stora applåder. Uppdraget hade avslutats, och det också framgångsrikt, trots stor oro inför den avgörande veckan. Skulle alla de informella utkast som tagits fram accepteras, och skulle några sätta käppar i hjulen?

Men Roger Sedin, ansvarig handläggare för den svenska delegationen, är mycket nöjd när han möter Sveriges Natur direkt efter att ordförandena slagit klubban i bordet och deklararat mötet avslutat.

– Som det har gått nu, så är det klart positivt. Vi har ju jobbat hela veckan och fått ner texterna, och inte haft några riktiga processproblem. Nu har vi texter som är bättre, säger Roger Sedin och fortsätter:

– Fortfarande är det en massa alternativ och en massa olösta frågor. Men nu kan man identifiera alternativen och lyfta till politikerna. Vi i Sverige och EU tycker inte om allt som finns i de här texterna givetvis, och de är för stora, men vi har våra önskemål kvar. Och det verkar som om de andra också tycker det.

Är det för att det är för många alternativ som står kvar som alla kan vara nöjda?

– Ja, delvis är det så, delvis är det för att man inte kan lösa det här, utan politisk inblandning.

På politikernas bord

Det är flera punkter som Sveriges ansvariga handläggare pekar ut som särskilt tunga:

1. Hur ska kraven på ”Förluster och skador” hanteras?

Frågan om det ska finnas reglea som öppnar för att länder ska kunna hänvisa till klimatrelaterade skador och förluster som inte går att anpassa sig för är en viktiga fråga för de små östaterna och de minst utvecklade länderna. Detta eftersom det finns en tanke att det skulle kunna öppna för att fattigare länder ska kunna rikta skadeståndskrav till de stora utsläppsländerna. USA är helt emot detta, och EU är också restriktiva för exempelvis krav på ersättning.

– Där kan vi tänka oss att vi landar någonstans mittemellan, där skador och förluster synliggörs mera i till exempelvis den globala översynen vart femte år. Det är en linje som vi stödjer, säger Sedin.

2. Vad innebär ”rättvisa” framöver?

Det finns krav på att begreppet rättvisa ska in i texten på flera håll. Men det är känsligt i kopplingen till den globala översynen, som bland annat hänger ihop med utsläppsbudgeten. Historiskt har nämligen rättvisa inneburit att de utvecklade länderna ska stå för utsläppsminskningen, men då alla ska göra vad de kan i Parisöverenskommelsen blir det istället bland annat en fråga om vilket utsläppsutrymme som de olika ekonominerna ska ha kvar att använda.

– Ska vi ha indikatorer för att bestämma detta? Afrikagruppen talar om det. Men i så fall, hur ska de se ut? Vi tycker själva att utsläpp per capita och BNP är en ganska bra rättviseindikator. Men det finns andra som vill ha indikatorer som’är baserade mycket mer på vilka historiska utsläpp länderna har. Det blir i slutändan väldigt svårt att enas om vilka indikatorer man ska använda.

Kan ni lösa det här i Katowice?

– Nej, men vi tycker att länderna ska beskriva hur rättvisa man tycker att sina utsläppsåtaganden är, och då kan man använda sig av olika indikatorer. Men det är en väldigt svårt att besluta om en objektiv metod för detta.

Övergripande spänningsfält

3. Vem ska göra vad? ”Differentiering” eller ”Uppdelning?”

Ett övergripande spänningsfält som kvarstår i de flesta diskussionerna är frågan om differentiering. Hur ska reglerna sättas upp så att ingen kan smita undan sitt ansvar, samtidigt som man tar hänsyn till att alla inte kan förväntas göra samma insatser? Kina anklagas bland annat för att vilja sätta upp regler som göra det svårare att följa upp deras nationella utsläppsmål. Ur kritikernas perspektiv så finns det då en risk att de i efterhand sköntaxerar sina insatser.

Å andra sidan är liknande kritik riktad även mot de rikare länderna. Detta då de inte vill att det ska ställas tydliga redovisningkrav på hur stor andel av deras klimatfinansiering som faktiskt bestått av bidrag, som är det som utvecklingsländerna efterfrågar.
– Det finns liknande aspekter i det och det får vi spela med framöver. Vi anser att det dock ställs tydligare krav på att utsläppsredovisningen ska vara transparent i Parisavtalet. Där tycker vi att vissa stora tillväxtekonomier håller tillbaka alldeles för mycket. Men det är tydligt, det blir mycket ”ge och ta” framöver, säger Roger Sedin.

4. Vad blir det av pengarna?

Reglerna för hur givarländernas bidrag till omställning i fattigare länder ska utvärderas bakåt anses dock inte som de svåraste, fortsätter Roger Sedin.
– Men de här framåtriktade prognoserna är svårare. För många utvecklingsländerna vill ha väldigt detaljerad information. Och det är väldigt svårt för givarländerna att ge. Man har sina årsbudgetar, och det byts regeringar och så vidare, vilket gör det svårt att lova exakt vad man tänker bidra med långt fram i tiden. Men att vi ska kunna ge indikativa prognoser är något vi försöker enas om.

Men det är inte något som mottagarländerna köper ännu, då de dels får svårt att planera sina insatser, dels befarar att pengarna inte kommer att komma i slutändan.

LÄS MER: Känsligt när rikas klimatbidrag ska bli verklighet